Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Filosofi & psykologi
Lennart Nordenfelt (red.)
Filosofi och medicin
Från Platon till Foucault
Thales | 263 s | Isbn 9789172350915
Recensent: Hugo Lagercrantz
Diskutabelt urval av tänkare

Filosofisk reflektion över läkekonst och medicinsk vetenskap har fått ett stort uppsving under de tre senaste årtiondena, enligt bokens redaktör Lennart Nordenfelt. Boken inleds stilenligt med ett kapitel om Platon, som ägnade stort intresse åt själens hälsa. Den är beroende av de grekiska kardinaldygderna: vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet. Det bästa sättet att ”rena och återställa kroppen är att sätta den i rörelse med gymnastiska övningar”, medan man skall vara försiktig med renande droger, som bör användas i undantagsfall. Detta gäller väl även 2400 år senare.

Det är ändå lite förvånande att Platon ägnas ett helt kapitel i denna bok, till skillnad från Aristoteles och Hippokrates. Läkarsonen Aristoteles gjorde biologiska iakttagelser och var mer induktionist, vilket har haft större betydelse för medicinen. Medan Platon var deduktionist och preformist hade Aristoteles en mer modern uppfattning om människans uppkomst, man kanske kan säga epigenetisk. Hippokrates betraktas som läkekonstens fader. Han avvisade prästernas mysticism och filosofernas teoretiserande.

Galenos, född i Pergamon år 129 e.Kr., är väl i första hand en efterföljare till Aristoteles och kapitlet om honom av Lennart Nordenfelt är i högsta grad läsvärt. Galenos är mest känd för humoralteorin, som levde kvar fram till 1800-talet. Ohälsa beror på en obalans mellan kroppssafterna blod, slem, gul och svart galla. Standardbehandlingen blev därför åderlåtning.

Hur det hellenistiska arvet övertogs av islam genom Avicenna är intressant. Men varför finns inte läkaren och filosofen Maimonides med, som förenade det hellenistiska tänkandet med det judiska och muslimska? Han föddes i Cordoba år 1135 och introducerade Aristoteles filosofi under medeltiden. Dessutom inspirerade han Spinoza, som poängterade emotionernas betydelse. Detta är ett tema som diskuteras av Antonio Damasio i hans aktuella bok Looking for Spinoza. Men Spinoza är också bortglömd i den här boken.

Den vetenskapliga revolutionen behandlas styvmoderligt. Det är väl ändå intressant att notera att flera av de ledande astrofysikerna också studerat medicin, såsom Kopernicus och Galilei. Sambandet mellan stjärnskådning och läkekonst var ju uppenbart. Det finns en parallell mellan utvecklingen av kikaren och mikroskopet. Vesalius genombrott med sin bok De humani corporis fabrica (Den mänskliga kroppens fabrik) och Harveys upptäckt av blodomloppet omkullkastade Galenos läror och utgjorde ett paradigmskifte. Dessa vetenskapsfilosofiskt intressanta genombrott belystes betydligt bättre av den legendariske fysiologiprofessorn Torgny Sjöstrand i Medicinsk vetenskap 1980).

Kapitlet om Rudolf Virchow av Henrik Lerner är intressant. Virchow ligger ju bakom cellteorin vilken naturligtvis var ett genombrott. Han förespråkade att forskningen om sjukdomar skulle vara empirisk och reduktionistisk. Han var politiskt aktiv och genomdrev uppbyggnaden av ett vattenavlopps- och kloaksystem i Berlin med början år 1873.

I flera kapitel kritiseras medikaliseringen av hälsan, läkarnas tolkningsföreträde etcetera. Fredrik Svenaeus skriver om Gadamer, som är teknikfientlig och skeptisk mot den moderna medicinen och den makt som läkare och vetenskapsmän åtnjuter när det gäller tolkningen av livet. Kvantitativ mätning av livskvalitet ifrågasätts. Det kunde ha blivit ett intressant kapitel men det känns förlegat.

Michel Foucault är väl mest känd för sin bok Vansinnets historia, vilken inte godtogs som akademisk avhandling i Uppsala, där han var verksam omkring år 1960. Han åkte därför hem till Frankrike där han så småningom blev professor vid Collège de France. Som läkare kanske man bäst känner till hans efterföljare, den skotske psykiatern Ronald Laing, som menade att de psykotiska patienterna egentligen är friskare än de som inte är psykotiska. Detta har ju skildrats dråpligt i filmen Gökboet.

Foucault betraktas som föregångare till postmodernismen. Hans idéer har levt vidare i Frankrike genom Lacan och Kristeva. Men i den anglosachsiska världen har postmodernismen avfärdats som fashionabelt nonsens efter att Alan Sokal författat en pastich som accepterades som en seriös artikel i en ledande tidskrift.

Det skulle vara betydligt mer relevant i denna bok att kommentera den franske filosofen Paul Ricoeur. Hans samtal med hjärnforskaren Jean-Pierre Changeux refereras i boken Ce qui nous fait penser la nature et la règle (Odlie Jacob 1998, eng. översättning: What Makes Us Think?). Den tar upp den fundamentala frågan om människans medvetande. Det gäller också klassikern The Self and its Brain av Karl Popper och John Eccles. Neurofilosofer som John Searle, Jean-Pierre Changeux, David Chalmers och Christof Koch hör också hemma i en bok om medicin och filosofi. De ägnar stort intresse åt de fundamentala frågorna om kropp och själ, ett av Descartes huvudteman. Men det verkar dock inte intressera så många svenska filosofer och det är symboliskt att Descartes tankar förefaller vara närmast utfrusna i den här boken.

Hugo Lagercrantz är senior professor vid Karolinska institutet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet