Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Politik & samhälle
Svetlana Aleksijevitj
Tiden second hand
Slutet för den röda människan
Ersatz | 672 s | Isbn 9789186437398
Recensent: Johanna Lindbladh
Döden har alltid varit vackrare än livet

I sin nya bok har Svetlana Aleksijevitj velat göra sig till språkrör för hela Sovjetepoken och de tjugo åren efter kommunismens fall. Boken är den sista i hennes intervjucykel Utopins röster. Hon har en fantastisk förmåga att levandegöra historien och lyfta fram skilda röster. Med denna bok vill Aleksijevitj försöka förstå sig själv och varför hon inte kan leva sitt liv lika obekymrat som människor i Väst. Hon finner sig vara fostrad till att se den storslagna berättelsen som det enda värdefulla och sakna förmåga att värdesätta sitt eget liv.

I närmare fyrtio år har Svetlana Aleksijevitj samlat material om människors upplevelser i ett land där de stora idéerna härskar. Hon har rest runt och intervjuat människor i några av de länder som en gång var en del av Sovjetunionen, främst Ryssland, Kazakstan, Ukraina, Belarus och Baltikum, för att sedan nedteckna alla de berättelser som aldrig fick komma till tals i den totalitära, sovjetiska historieskrivningen: barnens och de kvinnliga soldaternas upplevelser från andra världskriget, mödrarna och hustrurna till soldaterna som stupat i Afghanistankriget, Tjernobylkatastrofens offer, och nu, i Tiden second hand – Slutet för den röda människan, har Aleksijevitj gjort sig till språkrör för hela Sovjetepoken och de drygt tjugo år som har förflutit sedan dess slutliga fall 1991.

Aleksijevitjs böcker finns inte utgivna i hennes hemland Belarus, och i början av 90-talet gick hon igenom en två år lång rättsprocess i Minsk, stämd för att i sin bok Zinkpojkarna ha förtalat soldaterna som stred i Afghanistankriget. Hon publiceras däremot i grannländerna Ryssland och Ukraina och i ryska och ukrainska medier ger hon ofta långa intervjuer och man publicerar gärna utdrag ur hennes kommande eller nyss utgivna böcker. Den typ av vittnesskildring som Aleksijveitj förmedlar i sina böcker är sedan perestrojkan och Sovjetunionens fall en oerhört populär form av litteratur för ett folk som vill minnas sin historia för att förstå sig själva i dag, och hennes första bok Kriget har inget kvinnligt ansikte blev en bästsäljare redan 1985 när den kom ut i Ryssland. Den dokumentär-litterära tradition hon skriver i sträcker sig tillbaka till 1960- och 70-talet, då Stalinterrorn, lägervistelser, andra världskriget och senare Afghanistankriget började skildras via individers erfarenheter, ofta traumatiska sådana, vilket ansågs utmanande för den sovjetiska, heroiska historieskrivningen.

Tiden second hand är den femte och sista boken i Aleksijevitjs intervjucykel Utopins röster. Därmed är ett livsverk fullbordat, vilket säkert var en bidragande orsak till atthon i år hamnade i skaran av högst rankade Nobelpriskandidater. Det är inte ofta en översättning publiceras före originalet, men Kajsa Öberg Lindstens träffsäkra och inkännande översättning kom ut några veckor innan boken nådde ryska läsare.

Vad som framför allt skiljer denna bok från de övriga i Utopins röster är materialet. Tekniken är densamma. Vi känner igen den polyfona och kollageartade framställningen från hennes tidigare verk, vilken har visat sig vara en synnerligen effektiv metod om man som Aleksijevitj vill upp­lösa den monolitiska förklaringsmodell som utmärker en totalitär historieskrivning. Men i stället för att boken kretsar kring en enda historisk händelse, skildras här människors öden från en rad krig, arbetsläger och andra traumatiserande sammanhang, både från tiden före och efter Sovjetunionens fall. Det gör att boken blir något mindre kärnfull än de föregående, men inte mycket. För precis som tidigare är det inte den historiska händelsen som står i fokus, utan alla de existentiella funderingar och känslor som väcks hos människan – bödel som offer – i extrema situationer där frågor kring ondska och godhet ställs på sin spets.

Aleksijevitj har i ryska och ukrainska medier kallats ”den röda människans historieskrivare” och hennes dokumentär-litterära texter har en fantastisk förmåga att levandegöra historien. Min läsning av Tiden second hand var full av aha-upplevelser, tack vare alla autentiska ögonblicksbilder som har tröskats fram i detta gigantiska material om mer än tusen intervjuer som ligger till grund för bokens femhundra sidor. Ibland är det inte mer än en rad från en intervju, om ens det, som kommer med i den färdiga boken, och det som gör Aleksijevitjs intervjuböcker unika är hennes fantastiska känsla för klang, intonation, paus, tystnad och undertoner i rösterna hon nertecknar. Även om jag redan tidigare kände till den ekonomiska krisen på 80-talet, de marknadsanpassade priserna på 90-talet och det armod detta förde med sig för majoriteten av den sovjetiska befolkningen, så är det en helt annan sak att läsa om ett av dessa öden, till exempel den gamle, trogne sovjetmedborgaren som under sin fattiga livstid lyckats spara ihop en ansenlig summa pengar, vilken efter Sovjetunionens fall förvandlades till en futtig struntsumma, precis som hans eget liv. Han brände sig till döds i sin odlingsträdgård, och så här berättar hans granne om vad hon minns från den dagen:

Kavajen var sönderbränd, men hans axel var alldeles vit och ren. Femtusen rubel lämnade han efter sig… En gång i tiden var det mycket pengar! Han hade tagit ut dem från sin sparbanksbok och lagt dem på bordet, bredvid sitt meddelande. Hela livet hade han sparat. Före perestrojkan hade man kunnat köpa en bil för de pengarna – en Volga. Den dyraste av alla! Men nu? I dag räcker de till ett par nya skor och en krans. Så var det! Han låg där på båren och svartnade… Svartnade inför mina ögon…

Först hoppades man på sovjetmakten, sedan på Gorbatjov och slutligen på Jeltsin, men i stället för lycka serverades man friheten att ansvara för sitt eget armod, både ekonomiskt och ideologiskt. Allt man ägde var en herrans massa diplom och intyg från kommunisttiden. Men då, till skillnad från nu, var man en del av en berättelse, och en kvinna minns: ”Vi trodde att i morgon skulle det bli bättre än i dag, och i övermorgon bättre än i morgon. Vi hade en framtid. Och ett förflutet. Vi hade allt!”

En fråga som jag länge har ställt mig och som en intervjuperson i boken också ställer retoriskt till Aleksijevitj lyder: ”Ni måste fråga hur det var möjligt: hur kunde vi vara så lyckliga, samtidigt som de kom och hämtade folk om nätterna? Någon försvann, någon snyftade bakom en dörr. Av någon anledning minns jag det inte. Jag minns inte!” Ja, hur lyckades man leva detta dubbelliv, hur kunde man hålla kärleken till kommunismen vid liv, samtidigt som ens make arresterades? Hur lyckades man uppfostra barn så att de var villiga att ange sina egna föräldrar, eller utpeka en granne som folkets fiende? Kanske har det med synen på individens värde att göra? Och övertygelsen att kärleken alltid går hand i hand med döden? Detta är den tolkning av den röda människan som Aleksijevitjs författarskap förmedlat till mig.

Kärlekens nära släktskap med döden är nämligen ett tema som ständigt återkommer i Aleksijevitjs författarskap. Det första vittnet som får komma till tals i Tjernobylboken är änkan till en av brandmännen som skulle släcka den brinnande reaktorn i Tjernobylverket, och hennes första ord är: ”Jag vet inte vad jag ska berätta… Om döden eller om kärleken? Eller om det är sak samma…” Att kärleken är ett tema som även upptar Aleksijevitjs eget medvetande, märks vid ett par tillfällen i Tiden second hand när intervjupersonerna refererar till vad Alekseijevitj tidigare har sagt – ”Du frågade om kärleken…” – och i bokens näst sista kapitel skildras en berättelse där kärlek och självutplåning har blivit en och samma sak. Det handlar om en kvinna som överger en trygg och kärleksfull tillvaro tillsammans med man och tre barn, för att i stället gifta sig med en livstidsfånge. Kvinnans drivkraft är tron på ödet, och kärleken är för henne en romantisk idé som inte kan realiseras i det verkliga livet; den finns bara i idévärlden. När livstidsfången inifrån fängelset slut­ligen förbjuder sin nyblivna hustru att träffa sin familj, överger hon livet; men inte för att dö, utan för att gå i kloster.

Man kan vid en första anblick tro att Aleksijevitjs främsta drivkraft med dessa ”polyfona bekännelseromaner”, som hon själv kallar sina intervjuböcker, är att förstå andra människors öden. Men i intervjuer i ryska och ukrainska tidningar återkommer hon ofta till ett annat, kanske överskuggande motiv, nämligen viljan att förstå sig själv. I förordet till Tiden second hand kan man läsa:

Under drygt sjuttio år framställde man i det marxist-leninistiska laboratoriet en alldeles särskild människotyp: homo sovieticus. Somliga menar att det var en tragisk figur, andra talar nostalgiskt om ”sovjetmänniskan”. Jag tror mig känna den människan – jag är nära bekant med henne, för vi levde sida vid sida under många år. Hon är jag.

Djupt inne i henne bor en ”röd människa”, och detta är en person hon vill försöka förstå. Det är någon hon är stolt över, men också känner frustration och maktlöshet inför. Efter en lång vistelse i Sverige och Tyskland, resonerar hon i tidningen Rossijskaja gazeta kring sin egen ”röda” identitet: Varför kan jag inte leva mitt liv lika obekymrat som människor i Västeuropa? Varför kan inte jag bli en lycklig pensionär som gläds över en ny tvättmaskin, eller ett barnbarn som föds? Aleksijevitj tror att det som står i vägen mellan henne och detta ”småborgerliga liv” är en fostran som säger att idén och den heroiska, storslagna berättelsen är det enda av värde. Dina egna, egoistiska känslor och materiella behov är ingenting att ta notis om. Och mycket riktigt, det finns ett tema som återkommer bland de heterogena rösterna i den här mäktiga kören, oavsett om det är sovjetpampen eller dissidenten som berättar. Det är kampen och idén man tillskriver betydelse. Huruvida det är en kamp för ­eller emot kommunismen spelar mindre roll.

Det är också i detta avseende jag vill försvara Aleksijevitj från den rännil av kritik i svensk medier som trots allt kan skönjas i den annars enhälliga hyllningskören till Aleksijevitjs ära sedan publiceringen av fjolårets svenska nyöversättning av Kriget har inget kvinnligt ansikte, och nu senast av Tiden second hand. I Sydsvenska Dagbladet den 17 augusti 2013 kritiserar Stefan Ingvarsson Aleksijevitj för att hon i sin bok framställer den ryska erfarenheten som exceptionell och pekar på att redan Vasilij Grossman visade att det fanns likheter mellan livet i Sovjetunionen och i Nazityskland.

Givetvis finns det likheter mellan totalitära system, men till Aleksijevitjs försvar vill jag trots allt hävda att det också är en hel del som gör den ryska erfarenheten unik jämfört med till exempel det trauma Tyskland ännu i dag bearbetar. Detta handlar inte bara om arvet efter drygt 70 års kommunism, utan också om det ryska folkets förankring i den ryska ortodoxa traditionen, vars lidandekult, asketism och icke-materialism ständigt återkommer i den ryska konsten och litteraturen. Och faktum är att Grossman, som Ingvarsson nämner (troligtvis med hänsyftning till romanen Liv och öde), i sin andra, stora, psykologiska uppgörelse med sovjetsystemet, nämligen essäromanen Allt flyter, förklarar den ryska revolutionen och sovjetmänniskans agerande under terror med hjälp av just den ryska slavmentaliteteten, vars offer- och lidandekult han menar har bidragit till att det ryska folket i alla dessa århundraden har lidit i tystnad och fromt underkastat sig sitt öde.

Den röda människans oförmåga att uppskatta värdet av sitt eget liv bildar ett av de främsta ledmotiven i Tiden second hand, och i en intervju för tidningen Ljudi den 24 augusti 2011 säger Aleksijevitj: ”Det faktum att vi ryssar inte värdesätter våra egna liv är inte heroism, det är barbari.” Det är också när Aleksijevitj i Tiden second hand förmår fånga den kommunistiska krigskulturens direkta påverkan på sovjetmänniskors själsliv som boken blir som starkast. Och parallellt med vittnesskildringar från alla de trauman som barnen i Stalins arbetsläger utsattes för, berättelser om grymma övergrepp under Tjetjenienkriget och lemlästningar i kriget mellan azerier och armenier under Nagorno-Karabachkriget, skildras också berättelsen om dem som har berövats livet på grund av sin innerliga tro på kommunismen och idén om det vackra livet. För sent insåg de att deras tro hade fört dem bort från det egentliga livet.

Som när Igor Pogloev, 14 år gammal, oväntat begår självmord och pojkens mor klandrar sig själv för att ha uppfostrat sonen i en anda av krigskultur, där döden framstår som bättre än livet:

Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra… för ett högre mål… för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen… hjältedöden… Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Vem är det som träder in på scenen när den röda människan inte längre finns? Möjligen söker Aleksijevitj svaret i sin nästa bok, Den eviga jakten på underbar hjort. Temat i den är kärleken, och denna intimsfär utforskar Aleksijevitj i vanlig ordning i hundratals intervjuer med kvinnor och män från före detta Sovjetunionen. I regel arbetar Aleksijevitj väldigt länge med en bok, men frågan är om den här inte har tagit särskilt lång tid att färdigställa. I ­intervjuer har Aleksijevitj också beklagat sig över hur svår boken är att skriva, och om man får spekulera, kan detta ha sin grund i att denna ”småborgerliga” intimsfär så länge har avfärdats av den röda människan, eftersom kärleken inom familjen ansågs stå i vägen för kärleken till kommunismen, fosterlandet och farbror Stalin. Men när boken om kärlek väl är klar, ska Aleksijevitj färdigställa sitt nästa påbörjade intervjuprojekt. Naturligtvis handlar den om kärlekens bundsförvant, döden, men inte hjältedöden, utan människors existentiella funderingar kring sin egen och andra människors död.

Johanna Lindbladh är fil. dr i slaviska språk vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet