Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Historia
Roger Moorhouse
Djävulens allians – Hitlers pakt med Stalin 1939–1941
Historiska media | 424 s | Isbn 9789175452937
Recensent: Alf W Johansson
Dödsfiendernas plötsliga omfamning

Moorhouse är en god berättare och har ingående studerat litteratur och källor men hans studie befinner sig i ett gränsland mellan underhållning och vetenskaplig framställning. Den får sitt värde genom den ingående granskningen av vad som skedde i de områden som genom tilläggsprotokollet tillfördes Sovjetunionen.

Den så kallade Molotov-Ribbentroppakten den 23 augusti 1939 har beskrivits som den största diplomatiska händelsen under 1900-talet. Två dödsfiender stod i en plötslig omfamning. Någon egentlig förhandling kan man knappast tala om. Tyskland köpte helt enkelt Sovjetunionens neutralitet inför det kommande kriget med stora eftergifter i östra Europa. Till non-aggressionspakten knöts ett hemligt tilläggsprotokoll, där östra Europa delades upp i intressesfärer. På sovjetiskt håll förnekades länge detta tilläggsavtal, men en sovjetisk undersökningskommission bekräftade 1989 protokollet.

Roger Moorehouse menar att ”paktperioden” fått för litet uppmärksamhet i den västliga historieskrivningen. Den har ibland reducerats till en historisk fotnot. Detta är en överdrift, men Moorhouses studie får sitt värde genom att han ingående granskar vad som skedde i de områden som genom tilläggsprotokollet överfördes till den sovjetiska intressesfären, alltså delar av Polen, Ukraina och de baltiska staterna och Finland. Pakten innebar att Sovjetunionen ”vann tillbaka” Rysslands territoriella förluster i första världskriget. Den var en rent taktisk uppgörelse präglad av cynisk machiavellism. Senare skulle Hitler tala om hur svårt det varit för honom att behöva hyckla vänskap med vad han ansåg vara ”ett asocialt kriminellt system”. Men även rent ekonomiskt var pakten betydelsefull. Tyskland fick omfattande leveranser av spannmål och olja, Sovjetunionen fick tyskt krigsmateriel och tillgång till tysk teknologi.

Redan sommaren 1940 började pakten knaka i fogarna. Molotov besökte i augusti Berlin för att få besked om den begynnande tyska uppladdningen på Balkan och i Finland, men möttes av undanglidande formuleringar och bisarra erbjudanden att angripa de brittiska ställningarna i Indien. Moorhouse menar att Hitler inte ännu skulle ha bestämt sig för ett anfall österut. Det fanns inom den tyska utrikesförvaltningen en ”östlig” skola, till vilken Ribbentrop får räknas, som trodde på fortsatt tysk-sovjetiskt samarbete och gemensam uppdelning av världen. Hitler lät dem hållas, men beordrade samtidigt att den redan inledda planeringen för ett anfall österut skulle fortsätta. Under våren 1941 bedrev Stalin en utpräglad ”appeasementpolitik” gentemot Tyskland i syfte att fördröja anfallet till 1942 men vid denna tidpunkt var det tyska anfallet i realiteten oundvikligt.

Moorhouses bok är ett återupplivande av kalla krigets totalitarismteori: det fanns en strukturell affinitet mellan nazism och kommunism, som gjorde att de kunde närma sig varandra. De var varandras likar i fråga om brutalitet och förakt för människovärde. Ja, när det gäller mordiskhet menar Moorhouse att den stalinistiska regimen var den värsta: ”De sovjetiska lägren hade högre dödstal än Hitlers koncentrationsläger.”

Kan man på historievetenskapliga grunder dra en sådan slutsats? Räcker det med att räkna antalet offer? Knappast. Frågan måste också avgöras utifrån ideologiska, moraliska och religiösa grunder. Moorehouses framställning speglar de senaste årens ökade spänning mellan öst och väst, den förändring i Rysslandsbilden som skett genom Putins politik. De expansiva dragen i den ryska politiken genom århundradena lyfts fram. Moorhouse menar att man överdrivit de defensiva dragen i Stalins politik. Denne var inriktad på en sovjetisk expansion mot Europas centrum. Andra världskrigets faktiska resultat byggs således in i dess förhistoria.

När det gäller motivbilden går det inte att enkelt skilja mellan offensiva och defensiva moment i den sovjetiska politiken. De sovjetiska ledarna såg sig som bärare av en sann lära om världens utveckling: marxism-leninismen. Denna byggde på klasskampen som det dynamiska elementet i världshistorien. Det var främst genom klasskampen och kapitalismens inre motsättningar som Sovjetunionen hoppades kunna erövra världen åt ”socialismen”, även om man självklart var beredd att – om läget var gynnsamt – låta de ryska bajonetterna lämna ett bidrag. Det primära i den sovjetiska politiken i det läge som rådde 1939 var Sovjetunionens överlevnad som stat och detta bestämde Stalins politik. Den var till lika delar realpolitik och opportunism. Stalin insåg att om västmakterna och Tyskland skulle förblöda i ett krig skulle ett fördelaktigt läge uppstå för Sovjetunionen.

Det var aldrig ett primärt mål för Stalin att förhindra ett krig mellan Tyskland och västmakterna. Andra världskrigets utbrott var bestämt av Hitlers vilja till krig och tilltro till de tyska vapnens överlägsenhet.

Molotov-Ribbentroppakten var på ett plan en triumf för den sovjetiska diplomatin, men dess mer långsiktiga effekter blev förödande. Sovjetunionens ställning som världskommunismens ledare fick sig ett slag som den aldrig hämtade sig från. Den betydande goodwill – även i borgerliga kretsar – som den hade som antifascismens banerförare gick förlorad, marxism-leninismens strålglans som ”vetenskaplig” analys förbleknade. Angreppet mot Finland gjorde att tron på Sovjetunionen som ”en faktisk mäktig fredsfaktor” (Rickard Sandler 1940) upplöstes. Det var inte kapitalismen som föll samman av sina inre motsättningar utan Sovjetunionen. Mest fatalt var att Sovjetunionen genom pakten aktivt bidrog till Polens undergång men samtidigt därigenom fick gemensamma gränser med sin dödsfiende, vilket gjorde Hitlers anfall 1941 möjligt.

Moorehouse är en god berättare och har bedrivit grundliga studier i litteraturen och publicerade källor. Men hans framställning befinner sig ändå i ett slags gränsland mellan krigshistoria som underhållning och vetenskaplig framställning. Den ymniga narrationen tenderar att tränga undan de sammanfattande analyserna. På något sätt är ämnet alltför allvarligt för att behandlas i en populärhistorisk framställning. Det är också svårbehandlat eftersom vår avsky för båda systemen gör att vi är villiga att tro på i stort sett vad som helst när det gäller ohyggligheter. Moorehouse har ibland källkritiska reflexioner men inte i syfte att utmönstra vissa källor, utan snarare som alibi för att återge dem. Det är omöjligt att gå närmare in på detta komplicerade ämne, men i en framställning så fylld med mördande och kriminalitet börjar man ändå till slut längta efter Curt Weibulls grundläggande källkritiska fråga: ”Gissningar vartill tjänen I?”

De utrensningar, massakrer och deportationer som ”sovjetiseringen” av de ”erövrade” områdena ledde till behandlas ingående. I östra Polen sköt den ryska säkerhetstjänsten NKVD helt sonika de fångar som fanns i de överfulla fängelserna. Bara i Lwów skall tusentals fångar ha avlivats innan tyskarna kom. När civilbefolkningen upptäckte vad som hänt ledde det till antijudiska pogromer då judarna (felaktigt) uppfattades som medskyldiga till bolsjevikernas framfart.

Just dessa avsnitt motiverar bokens översättning till svenska. Det är prövande läsning som kan bidra till förståelsen av våra baltiska grannländers agerande och attityder i dag. Baltiska aktivister anordnade 1989, på femtioårsdagen av pakten, en mäktig manifestation där två miljoner människor bildade en 600 km lång kedja genom de baltiska länderna. Det var den största folkliga protesten som Sovjetunionen upplevt och blev början till denna statsbildnings upplösning. Nemesis divina vandrar genom historien.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet