Föregående

nummer

Torsdag 2 oktober 2014

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Konstarterna & medier
Ester Pollack (red.) & Sigurd Allern
Scandalous!
The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countrie
Nordicom | 211 s | Isbn 9789186523275
Recensent: Lars Grahn
Döms kvinnor hårdare?

Under de senaste trettio åren har antalet skandaler i medierna ökat avsevärt, om man får tro de genomgångar som görs i Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, med Sigurd Allern och Ester Pollack som huvudförfattare och tretton andra bidragsgivare. Med politisk skandal avses en offentliggjord normöverträdelse begången av en politiskt verksam person. Bokens undersökningar avser att visa hur sådana skandaler lanserats, styrts, dramatiserats och tolkats i pressen, kort sagt hur de ”konstruerats”.

Skandalen, förr kallad ”affär”, brukar ses som en nödvändig aspekt av den fria pressens funktion. Ett samhälle utan skandaler skulle vara ett samhälle under auktoritär kontroll. Utgivarna har reservationer mot detta synsätt. Inte alla skandaler bidrar till den demokratiska processen, anser de. Demokratiska värderingar stärks inte nödvändigtvis när folkvalda politiker tvingas avgå innan de som valt dem har haft möjlighet att säga sin mening.

Bokens uppsatser bygger på genomgång av hundratals artiklar under åren 1980 till 2010 om 155 skandaler i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Huvudaspekten är kvalitativ. Författarna resonerar sig igenom innehållet i rapporteringen med utgångspunkt från sju kriterier eller hypoteser. Dessa rör sådant som individcentrering, sensationalisering av triviala norm-överträdelser, drevformation, strängare behandling av kvinnliga normöverträdare, samt demonisering.

Ett mediehistoriskt intressant resultat är iakttagelsen att de politiska kommentatorerna fått en alltmer framträdande roll i rapporteringen av skandaler. De driver på genom spekulationer, frågor och påståenden utan angivna källor. De behöver inte heller följa tidningens linje eller ta ansvar för de politiska konsekvenserna av sina funderingar. Dessa skandalmakares allt mäktigare ställning vore värd en ännu närmare undersökning.

Efter 2000 har skandalerna blivit tre gånger mer frekventa än under de två föregående årtiondena. Affärer som utgår från oacceptabelt personligt beteende ökar på bekostnad av finansiella och ekonomiska normbrott. Tendensen är starkast i Finland. Författarna förklarar detta med att samhällets normer stramats åt när det gäller personligt uppträdande. Superi accepteras till exempel mindre än förr. Därtill kommer en tydlig förändring av nyhetskulturen. Personliga förhållanden behandlas närgånget även i dagspressen.

Ett intressant resonemang förs med utgångspunkt i hypotesen att lägre tolerans visas för kvinnors normbrott och att kvinnor förväntas visa mer empati och vara mindre ”instrumentella”. Reaktionerna antas bli strängare mot dem som inte uppfyller sådana förväntningar. Hypotesen kan inte fullt bekräftas. Bland annat visar materialet att antalet kvinnor i skandalerna motsvarar deras andel av regeringsposter och andra politiska utnämningar. Den allmänna moralen påstås emellertid kräva att en kvinna har bättre kontroll över privatlivet än en man, oberoende av hur omfattande de offentliga förpliktelserna är. Huvudbelägget för detta är behandlingen av Mona Sahlin mellan 1995 och 2010. Enligt Mia-Marie Hammarlin och Gunilla Jarlbro satte medierna ljuset främst på Sahlins otillräckliga bildning, hennes ”vanlighet, folklighet och bristande trovärdighet” och inte på hennes politiska verksamhet.

Slutsatsen väcker frågor om författarnas metoder och perspektiv. Sahlin använde sig ju själv av sin vanlighet, folklighet och kvinnlighet både för att attrahera sympatisörer och för att försvara sina norm-överträdelser. Det handlade inte enbart om mediekonstruktion.

Här finns en oklarhet i det analytiska perspektivet. Tanken att vår värld - i detta fall ett antal ”mediated scandals” - är en konstruktion, social och/eller språklig, måste nämligen i detta fall möta en enkel motfråga: Om Mona Sahlins kvinnlighet som förklaring till hennes fall är en mediekonstruktion, vad har då hennes egna ord och beteenden för betydelse? Är de inte en del av verkligheten?

Bokens kritik av den politiska skandalen som mediegenre är angelägen men känns alltför moraliserande. Grundfrågan blir för Allern och Pollack om det finns någon instans som kan granska granskaren. Nyheterna och sanningen är, hävdar de, en alltför viktig fråga för att hänskjutas till medierna själva.

Vem ska då avgöra den? Författarna har inget svar, ty det finns dessbättre inget. Vi får nöja oss med en fri och oenig press som ibland går till överdrifter.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet