Drömmen om att förstå det omedvetna

Alltsedan dess begynnelse har psykoanalysen varit omdiskuterad både som teori och som behandlingsmetod. Teorin har kritiserats för att vara ovetenskaplig och behandlingsmetoderna för att inte vara evidensbaserade. Diskussioner har också förts angående vilken typ av vetenskap teorin gör anspråk på att vara – präglad av ett naturvetenskapligt eller mer humanistiskt ideal. I takt med att naturvetenskapliga betraktelsesätt fått allt större dominans inom psykiatri och psykologi har psykoanalysen fått maka på sig för andra synsätt, vilket emellertid inte inneburit att teorins lyskraft har försvunnit från andra områden. Inom humanistisk forskning har den fortsatt att inspirera genom tänkare som Jacques Lacan, Julia Kristeva och flera andra. 

En svensk förespråkare för det fruktbara i att använda sig av psykoanalytiska angreppssätt inom humaniora är psykoanalytikern och idé- och lärdomshistorikern Per Magnus Johansson, som med sina dubbla professioner förkroppsligar mötet mellan de två kunskapsområdena. I ett vid det här laget omfattande författarskap, vilket även inkluderar framställningar över psykoanalysens historia i Sverige, har Johansson behandlat förhållandet mellan psykoanalys och humaniora. Nu utkommer han med en ny bok i ämnet, Sekelskiftet 1900 – August Strindberg och Sigmund Freud, vilken av författaren beskrivs som en förlängning av boken Psykoanalys och humaniora från 2014. Det ska sägas att det redan i den tidigare boken finns avsnitt som diskuterar relationen mellan Strindberg och psykoanalysen, och detta utifrån delvis samma texter av Strindberg (Samvetskval och Ensam) som är föremål för analys i den nya boken. Förutom dessa behandlas nu även Giftas, Fadren, Fröken Julie och Ett drömspel, där den senare i bokens mest omfattande avsnitt ställs mot Freuds klassiska verk Drömtydning. 

Johansson har en öppen inställning till psykoanalysen. Han värjer sig mot naturvetenskapliga synsätt och kritiserar vad han ser som dogmatiska sätt att använda teorin. Han hänvisar gärna till uttalanden av Freud där denne påtalar att man inte behöver vara läkare för att använda sig av psykoanalysen – ja, att det kanske till och med är en fördel att inte vara det. Johansson hävdar också vikten av humanistisk bildning för dem som arbetar med psykoanalys och alltså även omvänt att humanister kan inspireras av psykoanalytiska betraktelsesätt.

Att föra samman Strindberg och Freud ligger nära till hands med tanke på att de båda – som aldrig sammanträffade och som tycks ha haft begränsad kunskap om varandra – var verksamma vid ungefär samma tid och i delvis samma kulturella miljö vid det förra sekelskiftet. Johansson framhåller Freuds närhet till skönlitteraturen och den omsorg han gav de litterära aspekterna i sina skrifter (förutom till Nobelpriset i fysiologi eller medicin nominerades han också till det i litteratur). Han pekar också på Strindbergs närmast vetenskapliga ambitioner i ett närgånget studium av det mänskliga psyket. I sina respektive författarskap behandlar de delvis samma teman, såsom frågor rörande moral, barndom, äktenskap, kärlek och drömlivet. Det finns således, menar Johansson, en rad beröringspunkter mellan deras synsätt även om de formulerades från olika utgångspunkter och i olika syften.

Framställningen består till stora delar av utförliga referat av innehållet i de verk som behandlas och även av mottagandet av dem.

Johansson är inte den förste att sammanföra Strindberg och Freud. Kända föregångare är litteraturvetaren Gunnar Brandell och psykiatrikern Johan Cullberg, där den förre har fokuserat på den gemensamma kulturella miljön vid det förra sekelskiftet och den senare på förhållandet mellan dikt och biografi hos Strindberg. Johansson refererar till dessa båda, men har ett litet annat syfte med sin framställning. Med referenser till Julia Kristeva talar han om intertextualitet som metod för att ställa litterära verk mot varandra med hjälp av sådant som citat och allusioner i de analyserade texterna. Det handlar alltså inte om att utreda vem som kan ha inspirerat vem eller om biografiska omständigheter i övrigt. Johansson påpekar dock att han inte använder den intertextuella metoden på något renodlat sätt, men utan att tydligt redovisa sitt eget tillvägagångssätt. 

Framställningen består till stora delar av utförliga referat av innehållet i de verk som behandlas och även av mottagandet av dem. I behandlingen av Strindberg går Johansson i dialog med andra litteraturvetare, framför allt äldre manliga sådana, dock mer sällan utan att gå i direkt clinch med dem. Han är också sparsam med att göra direkta jämförelser mellan de verk han diskuterar. Mest utförlig är han i redogörelsen för Ett drömspel och Drömtydning, där han bland annat påpekar att Freud till skillnad från Strindberg ansåg att det var möjligt med en uttömmande och mer eller mindre slutgiltig tolkning av drömmar, medan Strindberg hade ett mer öppet och prövande synsätt. I det stora hela överlämnar dock Johansson, trogen sin metod, mycket åt läsaren när det gäller att hitta såväl likheter som skillnader mellan de båda författarskapen. 

Det ska sägas att det är en nöjsam läsning av en författare som vet vad han talar om och som är generös med olika slags utvikningar i noter, vilka på ett läsarvänligt sätt finns tryckta på samma sida som brödtexten. Texten är skriven med lätt hand och med ödmjukhet inför hur andra författare har behandlat de teman som tas upp. Det är förvisso sympatiskt, men man kan som läsare alltså känna sig litet lämnad i sticket och erfara viss besvikelse över att författaren inte delar med sig mer av det han själv utvinner ur jämförelserna. 

Titeln på boken ger vid handen att behandlingen av de två giganterna ska bidra till bilden av sekelskiftet 1900. Det var en tid med ovanligt livlig trafik mellan skönlitteraturen och psykiatri och psykologi. Många författare intresserade sig för nya teorier om det mänskliga psyket, inte minst när det gällde dess avarter, och från det vetenskapliga hållet fanns ett intresse av att använda sig av skönlitterära skildringar som underlag för teorierna. Människans inre framstod som outforskat och förhoppningar fanns om att man genom studiet av psyket skulle kunna nå samma framgångar som de samtida naturvetenskaperna hade uppnått. Här fanns ett stort intresse för det som tycktes ligga bakom ytan och som i samtiden gavs beteckningar som det omedvetna, det undermedvetna, det subliminala jaget med mera. Gemensamt för många som formulerade sig om detta var en strävan att tränga bortom det förnuftiga skalet och förstå människans mer irrationella och omedvetna bevekelsegrunder.

När det gäller Strindbergs intresse för psykets irrgångar var inte Freud den främste inspiratören, om ens en inspiratör över huvud taget, utan tänkare som hade liknande idéer som de som senare kom att formuleras inom ramen för psykoanalysen. När det gäller drömlivet och människans inre liv i stort tog exempelvis Strindberg, liksom många andra i samtiden, intryck av den för eftervärlden bortglömde tyske författaren Carl du Prel, vilken framhöll drömmen som en väg till omedvetna sidor av psyket, som i drömmen framträdde i symbolisk form. Johansson nämner du Prel men mer i periferin, och är som sagt inte i första hand intresserad av att hitta inspiratörer till de föreställningar han behandlar. När det gäller Strindberg och Freud var det i många fall fråga om samma inspirationskällor och idéer som hade stort genomslag i samtiden. Den närhet Johansson har till de två huvudpersonerna leder dock till en viss oklarhet när det gäller de slutsatser man kan dra om det samtida idélivet i stort. 

Noteras kan också att den bild som ges genom Johanssons framställning är en nästan helt manlig sådan. Inte bara huvudpersonerna utan även de tänkare som dessa står i kontakt med är män. Kvinnan framstår, för att tala med Freud, som en okänd kontinent. Det är genomgående mäns uppfattningar om kvinnor som behandlas och i den mån en bild ges av det förra sekelskiftet är den alltså halv. Det manliga draget förstärks av att en absolut majoritet av de forskare som Johansson för en dialog med är också män. Hade det omvända gällt, att det rått en lika stor kvinnlig dominans, hade boken tveklöst betraktats som skriven ur ett genusperspektiv. Det förvånar att bokens begränsningar i det avseendet lämnas utan kommentarer från författarens sida.

Publicerad i Respons 2021-1