Politik & samhälle

Drömmen om ett stabilt och tryggt förflutet

Retrotopia
Zygmunt Bauman

Daidalos
248 sidor
ISBN 9789171735263

| Respons 1/2019 | 9 min läsning

Med boken Retrotopia markerade Zygmunt Bauman slutet på en rik gärning som offentlig intellektuell, med särskild blick för den instabila relationen mellan ekonomi och sociala förhållanden. Bauman sällar sig till dem som ser samtidsutvecklingen som bakåtsträvande. Människor tenderar att välja tryggheten även om den medför samhällelig splittring.

Hur ska vår samtid karakteriseras? Under de senaste decennierna har komplexitet och oöverskådlighet varit grundteman i försöken att fånga in den flyktiga tidsandan. De stora berättelserna har brutit samman, sägs det, och de djupgående ideologiska konfliktytorna har ersatts av ett fragmenterat spel av motsatser och ironier. Andra centrala teman i litteraturen har handlat om marknadens segertåg, där prissättningen på ett fundamentalt sätt formar synen på värden, fördelning och medborgarskap. Allt som är fast förflyktigas och klassiska samhällsvetenskapliga begrepp som nation, klass, organisation och stat har tömts på innehåll. I stället är det de ständiga omgrupperingarna som formar samhället, med individuell identitet som vridpunkt, oljat av finansernas tillgänglighet och rörlighet.

Men inget står stilla alltså, och även flexibiliteten ser sina grundvalar utmanade. Tendenserna är litet oklara: i en mening tycks upplösningen av de tunga samhällsinstitutionerna fortsätta, i en annan mening gör samma institutioner ett slags återtåg, men med andra och nya förtecken.

Staten är fortsatt klämd mellan den växande individualiseringen å ena sidan och den accelererande finansialiseringen å den andra, med begränsat handlingsutrymme och med flyktiga sociala intressen som tydliga restriktioner.

Först något om kontinuiteten. Den finansdrivna kapitalismen är inte mindre frenetisk nu än före finanskrisen 2008; ett decennium av krishantering har framför allt bestått i mer av samma vara, fler krediter och mer pengar in, för att häva instabiliteten. Den liberala ekonomiska politiken lever kvar och några särskilt väl utmejslade alternativ till den marknadsekonomiska ortodoxin är svåra att se. Inte ens den uppburne nationalekonomen Thomas Pikettys plan för ett ”rättvisare Europa”, som nyligen presenterades, innehåller särskilt mycket mer än en litet mer ambitiös variant av den liberala ortodoxin. Litet högre skatter där, och litet mer överstatlighet där, ändrar inte ramverket för de ekonomiska relationerna. Det sociala livets former följer också de spår som ritats upp de senaste decennierna, med friare och lösligare relationer och en accelererande betoning på individuella och klanbaserade identiteter, till fortsatt förfång för samlande och kollektiva identifikationer. Staten är fortsatt klämd mellan den växande individualiseringen å ena sidan och den accelererande finansialiseringen å den andra, med begränsat handlingsutrymme och med flyktiga sociala intressen som tydliga restriktioner.

Det nyliberala självspelande samhället hade kanske kunnat rulla på i all evighet, om inte andra tendenser samtidigt hade trätt fram. Friktion och motsättningar har på allvar etablerat sig som parallella tendenser till liberaliseringen och den ömtåliga balansen mellan avregleringar och auktoritära tendenser är något av vår samtids stora fråga. Det saknas verkligen inte oroväckande auktoritära signaler; land efter land i Europa men också i världen i stort flirtar med rörelser som utlovar ordning och reda, med var sak på sin plats och löften (eller hot) om ett återtåg mot sammanhållning, struktur och styrning. Och temperaturen vrids upp efterhand. Europa hämtar andan efter några något mindre vildsinta valresultat på nationell nivå under 2018, men 2019 års EU-val lär bli den auktoritära populismens riktiga genombrott på kontinenten. De samhällsrecept som kommer att skrivas ut då blir något annat än de som präglat de senaste decenniernas liberala dominans.

Samhällsforskningen har varit förhållandevis snabb att fånga upp de samtida predikamenten: ekonomer analyserar krishanteringen och framtidens ekonomiska reglering, bortom minusräntor och kreditledd expansion. Statsvetare engagerar sig i partiernas kris och populismens drivkrafter och uttryck och försöker förstå svårigheterna att bygga politiska allianser när väljarbasen förflyktigas. Sociologerna å sin sida har försökt fånga de skiftande och föränderliga formerna för gemenskap och identitet i en tid när gränser och murar fått en renässans. De studerar marginaliserade grupper, inte minst förlorarna under de senaste decenniernas liberalisering, som sett sin individuella trygghet raseras och ersättas av en betydligt mer oklar och kanske rentav oönskad individuell frihet.

Zygmunt Bauman (1925–2017). Foto: Håkan Lindgren

Det är alltså upplagt för en omvärdering av de senaste decenniernas samlade visdom. Om det är någon som ägnat den samtida samhällsformen en kritisk värdering, uthålligt och regelbundet, är det sociologen Zygmunt Bauman, polskfödd men huvudsakligen verksam i Storbritannien. Med en, ibland två, böcker skrivna per år sedan tidigt 1970-tal (och ett stort antal också innan dess, före emigrationen), är det ett gigantiskt verk som formats av hans hand. Men det är inte bara mängden skrifter som utmärker Bauman. Även hans sätt att skriva är pregnant. Hans böcker är, med Göran Therborns ord, uttryck för livsvisdom, något ytterst ovanligt i en tid av akademiska speciminering för läsning av enbart kolleger. Bauman skriver i stället primärt för en allmänhet som söker svar på svåra frågor.

Med boken Retrotopia, utgiven efter hans död, markerar Bauman slutet på en rik gärning som offentlig intellektuell, med särskild blick för den instabila relationen mellan ekonomi och sociala förhållanden, och med de återkommande kriser och sammanbrott som denna instabilitet fostrar. Han har i tidigare arbeten fördjupat sig i identitetsbildningen i den samtida kapitalismen, uppbyggd kring flyktighet och flexibilitet, och nu gör han alltså ett slags bokslut, mitt i en ny stor samhällsomvandling. Retrotopia röjer inte bara Baumans livsvisdom utan också hans arbetsmetod: han läste kopiöst, blandat och spritt, och kopplade samman samtidsskildringar och ett samhällsteoretiskt perspektiv som baseras på föreställningen om en fortgående och amoralisk rationalisering, som saknar en tydlig värderingsmässig grund. Resultatet av arbetssättet blir ett slags akademiskt kollage, men inte osystematiskt utan med en tydlig tendens.

Titeln Retrotopia syftar på minnets återtåg, drömmen om ett stabilt och tryggt förflutet att söka förankring och identitet i. Bauman sällar sig till dem som ser samtidsutvecklingen som regredierande och bakåtsträvande. Minnet blir allt viktigare, men inte med någon större exakthet utan snarare som en konstruktion av något tryggt och säkert, byggd på en illusion av kontroll. Liberalismens kris bildar fond, där den individuella friheten nu ställs mot den individuella otryggheten och där människor tenderar att ställa den ena mot den andra – och välja tryggheten också om den innebär samhällelig splittring. Ur denna kris växer en moral uppbyggd kring det upplevda behovet av att återvända till jaget och att vårda sig själv, medan kollektiva värden och kollektiva intressen vittrar sönder. Moralen blir i så fall paradoxalt nog ytterligare en del i nedmonteringen av det gemensamma, i, som Bauman uttrycker det, ”klyftornas, åtskillnadens, splittringens, alienationens och sönderslitandets allt rymligare verktygslåda”. Informationsteknologin, medialiseringen och finansmarknaderna har tömt ut andra sätt att skapa mening och sammanhållning. Kvar står bara att söka trygghet i den egna enklaven.

Även om Bauman skriver om sociala relationer snarare än politisk ekonomi, påminner hans grundhållning om den som Wolfgang Streeck ger uttryck för (Respons 2/2014). Nationen, som en gång i tiden fungerade som både social, politisk och ekonomisk ram och som hjälpligt underbyggde kompromisser och överenskommelser mellan klasser, har tömts på innehåll. Vi har gett bort – eller blivit berövade – utrymmet att styra kapitalismen på nationell nivå och några kraftfulla överstatliga mekanismer lär inte tillkomma. Det som är kvar för politiken att göra är i så fall att iscensätta en elakartad form av nationalism, som skiljer oss som är medborgare från dem som är främlingar.

Vi har gett bort – eller blivit berövade – utrymmet att styra kapitalismen på nationell nivå och några kraftfulla överstatliga mekanismer lär inte tillkomma.

Är detta då det värsta av alla tänkbara tillstånd vi är på väg mot: den nyliberala avregleringshysterin förenad med en nymornad och sinister nationalism, som inte alls vill tämja kapitalismens ultraflexibilitet, men väl bygga murar och gränser mellan grupper? En sådan dystopi väcker oroväckande historiska associationer till mellankrigstidens fragmenterade svaga nationalism, där den ekonomiska rovdriften inte kunde tämjas av de svaga staterna och där polisstater växte fram ur demokratins ruiner.

Omständigheterna i dag är dock radikalt annorlunda och sannolikheten att några demokratier kommer att duka under är förmodligen mindre. Inte ens i de länder som öppnat sig på allvar för de auktoritära tendenserna och givit dem politiskt burskap är bilden entydig. Den globala kapitalismen har också en viss motståndskraft gentemot de auktoritära rörelserna och söker inte saklösa allianser med de nyauktoritära nationalisterna. Miljöfrågan är en punkt som kanske kan förena sociala, politiska och ekonomiska intressen i en ny reformvåg. Och det finns ju möjligheter att exploatera det grasserande missnöjet med den individuella frihetens segertåg på de individuella rättigheternas bekostnad. Fördelningspolitik och förutsättningar för fler att få del av välståndet är teman som bildar en gemensam yta mellan socialdemokrater och liberaler, och de är väl så hållbara och tänkbara i en digitaliserad och flexibel era, låt vara i en annan form än i tidigare skeden i historien.

Det kan ju därför vara så – säger också Bauman, som vacklar litet i sin pessimism – att allt kunde vara annorlunda. Mot slutet av boken blir han närmast profetisk och tar stöd i påven Franciskus tankar om mänsklighetens framtida öde som sammantvinnat i kampen för global överlevnad, med klimatkrisen som fond. Fullt så dramatiskt behöver det kanske inte bli, med en sorts frälsning på global nivå. Men nya samhörigheter, nya gemensamma projekt och nya sätt att se på fördelning och omfördelning är fullt tänkbara. Se där ett samhällskontrakt att mejsla ut, med Baumans pessimistiska, men uppfordrande slutord som en uppfordrande uppmaning: samarbeta eller dö.

Publ. i Respons 1/2019
TEMA | Genredigering
Relaterat
Tema

När alla är estradörer, vem ska då vara publik?

Facebook må ha skapats för att underlätta kommunikation mellan människor men för många handlar det om att visa upp en idealbild av sig själv. Att vi i dag allt oftare...


Mats Benner

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist