Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Politik & samhälle
Börje Ljunggren
Den kinesiska drömmen
Utmaningar för Kina och världen
Hjalmarson & Högberg | 699 s | Isbn 9789172241794
Recensent: Erik Ringmar
Drömmen om revansch för historisk förnedring

Det råder ingen tvekan om att Börje Ljunggren är kvalificerad att skriva om Kina och hans bok är utförlig, men ändå lättläst. Han använder sig både av statistik och egna erfarenheter för att fånga Kina i dag och i framtiden och ger en rättvis och klok bild av landet. Som läsare skulle man dock vilja komma vanliga människor litet närmare.

Vi lever i en tid av kinesisk renässans och förnyelse. Stora saker håller på att hända i Kina och många är de västerländska observatörer som vill berätta historien. Böckerna om den kinesiska drakens mirakulösa återuppståndelse bildar i dag en egen, och oftast starkt repetitiv, genre. Börje Ljunggrens Den kinesiska drömmen – Utmaningar för Kina och världen är ett av de senaste tillskotten. På 700 sidor erbjuder han sina läsare en genomgång av en rad redan välkända ämnen: mänskliga rättigheter, civilsamhällets roll, klimatförändring, den globala maktförskjutningen och inte minst tillväxten hos en på samma gång resurskrävande och människokvävande ekonomi. Men man ska inte vara alltför cynisk. Boken är lättläst men också utförlig, övergripande men också personligt hållen och Ljunggren använder sig både av statistik och sina egna erfarenheter för att berätta om dagens Kina och framtidens. Det behövs sådana här böcker.

Och det är ingen tvekan om att Börje Ljunggren är kvalificerad att skriva om Kina. Hela hans karriär har varit ägnad åt Asien. Han har inte bara varit avdelningschef på Sida och chef för UD:s Asienenhet utan också svensk ambassadör i Peking i flera år. Den kinesiska drömmen är inte heller hans första bok på temat utan snarare en uppdatering av hans Kina – Vår tids drama, från 2008. I en tid när Kinaböcker blivit legio måste varje tillskott profilera sig och i fallet Den kinesiska drömmen är det författaren själv som gör skillnaden. Man blir hela tiden påmind om att det är en bok skriven utifrån Ljunggrens samlade kunskap. Efter presentationer av fakta och statistik avslutas varje kapitel av personliga omdömen: ”Med mina ögon sett …” ”Jag bedömer att …” Dessutom är originalspråket svenska och boken är skriven för en svensk publik. Det är våra uppfattningar om Kina som Ljunggren tar sig an – liksom våra missuppfattningar.

I vart och ett av de tretton kapitlen läggs en ny dimension till den framväxande bilden av landet. Efter en historisk bakgrund och presentation av Kinas styrelseskick, tar Ljunggren sig an sitt huvudtema: den kinesiska drömmen om återvunnen storhet. Slagordet ”glöm aldrig den nationella förnedringen” går tillbaka till Qingdynastin, förklarar han, och det första opiumkrigets dagar. Det var då den långa perioden av utländsk inblandning i Kinas affärer började. På ett fåtal år i mitten av artonhundratalet förändrades landets plats i världen från ett ”mittens rike” till en perifer roll i ett internationellt system dominerat av Europa och USA. Ända sedan dess har kinesiska ledare känt sig förödmjukade och lika länge har de letat efter ett sätt att ta revansch. Maos kommunism kan bäst ses som ett misslyckat försök att nå det målet. ”Kina har ställt sig upp,” som den Store Rorsmannen stolt uttryckte det när kommunistpartiet kom till makten år 1949.

Att kommunismen kunde användas som utvecklingsstrategi låter konstigt i våra öron, men på 1950-talet var tanken vanlig. Den kapitalistiska marknaden sågs som kaotisk och den statsstyrda ekonomin som mer rationell. I Sovjet hävdade Chrusjtjov att landet skulle hinna i kapp västvärlden på tjugo år. I Kina hade Mao samma ambitioner. Det Stora Språnget som lanserades år 1958 skulle öka både jordbruks- och stålproduktionen och Kina skulle hinna i kapp England till år 1972. Dessutom skulle Kina ta över från Sovjetunionen som världsrevolutionens centrum. För Mao var inget pris för högt. Att allting sedan gick fel och att uppemot 40 miljoner kineser dog i den massvält som språnget resulterade i hölls länge hemligt. Från den mardrömmen föddes sedan kulturrevolutionen som var Maos andra försök att stöpa om Kina, den här gången genom att mobilisera ”revolutionära garden” och genom konfrontationer med ”borgerliga krafter” och, inte minst, Maos personliga fiender. Mao blev, som Ljunggren förklarar, besatt av makten och av historien. När han dog år 1976 lämnade han efter sig ”ett land utan realistisk färdriktning”.

Men nu skedde äntligen den förändring som skapat dagens Kina och som lett till att landet kunnat stå på egna ben. Den nye ledaren, Deng Xiaoping, var också han inriktad på att komma ikapp västvärlden, men i skarp kontrast till Mao litade han till marknadskrafter och kapitalistiska principer. Dengs politik var anti-utopistisk. Han stoppade Maos klasskampspolitik och kollektivism och öppnade i stället upp den kinesiska ekonomin mot yttervärlden. Och den här gången fungerade det. Sedan Dengs tid har ekonomin utvecklats snabbt och landet förändrats i grunden. Kina har nu en väletablerad och allmänt erkänd roll – som en enda stor fabrik där hela världens konsumtionsvaror produceras. Kina representerar arbetaren i världens arbetsfördelning skulle man kunna säga. Men för att Kinas faktiskt existerande arbetare inte ska klaga eller strejka måste landets demokratiska rättigheter begränsas. Det tjänar både Kinas ledarskap och världens alla konsumenter på. Det var så Kinas kommunistiska parti kom att kontrollera landets egen arbetarklass å världskapitalismens vägnar.

Trots kommunismens ekonomiska och intellektuella bankrutt har partiet hållit sig kvar vid makten och sedan massakern vid Den Himmelska Fridens torg 1989 har man desperat letat efter en ny källa till legitimitet. Här har nationalismen blivit alltmer viktig och patriotiska slagord har sedan länge ersatt de revolutionära. Det är inte längre ”arbetare i alla länder …” som gäller utan ”vi kineser emot världen!” Men, som Ljunggren påpekar, tiden då omvärlden förnedrade Kina är nu över och Kina behöver i dag världen minst lika mycket som världen behöver Kina. ”Utan omvärlden skulle Kina aldrig ha kommit ikapp.”

För den nye ledaren, Xi Jinping, som kom till makten år 2012, är kommunistpartiet symbolen för landets enighet och styrka. Det Kina han leder har nationella intressen, precis som andra länder, och omvärlden måste inse att dessa intressen måste tillfredsställas. Om inte kommer Kinas aldrig att kunna bli ett vanligt land och relationerna till resten av världen kommer aldrig att kunna normaliseras. Men i sista hand är nationalismen inte lika viktig som ekonomin och det är den snabba ekonomiska utvecklingen som mer än något annat ger legitimitet åt det sargade kommunistpartiet. Ledarna i ett land där ekonomin växer med åtta procent per år måste ju göra någonting rätt!

Men snabb ekonomisk utveckling har också sitt pris, och Ljunggren diskuterar utförligt Kinas miljöproblem. Det gäller bristen på grundvatten, höga halter av tungmetaller i jorden, men framför allt de livsfarliga luftföroreningarna. ”I maj 2013 nåddes vi av rapporter om att koldioxidhalten i atmosfären för första gången på 4,5 miljoner år hade en koncentration som översteg 400 partiklar per miljon.” Det innebär till exempel att partikelhalten i luften i Peking år 2013 låg 36 gånger över den högsta nivå som bedöms som acceptabel, och att 1,2 miljoner kineser enligt WHO dör i förtid varje år. För svenskar som alltid har nära till ren luft och friskt vatten är det svårt att föreställa sig vad det här betyder. I många kinesiska städer ser man aldrig himlen, man ser inte toppen på husen på andra sidan gatan, och ibland kan man inte ens se hunden man går ut med i andra ändan av kopplet! Att något måste göras åt problemen är uppenbart, också för de kinesiska ledarna, men samtidigt vågar ingen, inte minst ledarna, göra något som kan bromsa tillväxten. Precis som på Maos tid verkar inget pris vara för högt – även om de som dör i dagens miljömassaker är färre än de som dog under det Stora Språnget.

Men det är långt ifrån säkert att enpartistaten består. En stor utmaning är den ökande individualismen hos den snabbt expanderande medelklassen, uttryckt inte minst på internet. Kina har i dag 700 miljoner internetanvändare och även om ”Xi Jinping sänder ut censurregler till landets medier som om det vore trafikinformation,” så går inte allt att kontrollera. Dessutom kan man inte bara lägga locket på eftersom ledarskapet självt är beroende av pålitlig information om det som händer i landet. Som internetanvändningen visar, tänker vanliga kineser alltmer själva och är mycket cyniska över partiet och den vitt spridda korruptionen. Och visst har dagens kineser, precis som amerikaner, sina alldeles egna drömmar om nya utmaningar och möjligheter. I den här situationen blir det allt svårare att motivera varför kommunistpartiet ska bestämma om allting.

Det är också här som Ljunggrens bok har sina största luckor. Som gammal UD-tjänsteman är författaren van att se Kina litet utifrån och litet från ovan, och det är naturligtvis bara så man kan förstå och förklara vad som händer i ett land som helhet. Men som läsare skulle man vilja komma litet närmare vanliga människor och deras liv. När nu tillvaron förändrats så radikalt för så många människor hade det varit roligt att veta mer om hur folk har det på landsbygden, i fabrikerna, i de stora städerna, hur genomsnittliga familjer lever och hur alla landets hårt pressade skolbarn egentligen mår. Det är mycket man inte ser från ovan och mycket som inte kan illustreras med statistik.

Men, som sagt, det är synd att klaga. Den kinesiska drömmen – Utmaningar för Kina och världen är en välskriven, lättillgänglig och utförlig bok om dagens Kina. Den ger en rättvis och klok bild av landet, även om boken naturligtvis kunnat vara 700 sidor längre. Ljunggrens personliga erfarenheter gör att beskrivningarna känns fräscha och trots sin diplomatiska bakgrund är han inte rädd för att ibland uttrycka sig ganska odiplomatiskt. Boken skulle nog inte kunna ges ut i Kina utan ingrepp från landets censorer. Det är dock uppenbart att Ljunggren tycker om Kina, landets kultur och dess människor, och att han ser hoppfullt på landets möjligheter, åtminstone i det längre perspektivet. Mao hade fel år 1949 när han påstod att Kina ställt sig upp, men nu, som Ljunggren visar, kanske landet håller på att resa sig trots allt.

Erik Ringmar är verksam vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Mellan 2006 och 2013 var han professor i internationell politik vid universitet i Kina.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet