2/2015

Harrison vill i sin bok om trettioåriga kriget både visa hur konflikterna uppkom och hängde samman och hur enskilda människor drabbades. De många vittnesmålen ger färg och djup åt skildringen, men skymmer ibland de större perspektiven. Diskussionen om hur krig faktiskt fördes hade också kunnat fördjupas.

Den ytterst produktive Dick Harrison har nu kastat sig över det trettioåriga kriget och resultatet har blivit en massiv tegelsten i vilken författaren försöker bena upp och belysa den härva av konflikter och underkonflikter som brukar kallas det trettioåriga kriget. Harrison har ett uttalat dubbelperspektiv, både ett fågel- och ett grodperspektiv. Uppifrån försöker han förklara hur olika konflikter uppkom, gled in i varandra, tycktes försvinna, för att återkomma och skapa nya våldsutbrott. Nedifrån låter han en rad enskilda människor, vanliga bönder, soldater, borgare och prelater komma till tals via brev, dagböcker och domstolsprotokoll. Resultatet blir en brutal skildring av en fruktansvärd tid. Det är bra och konsekvent genomfört. Däremot måste man konstatera att förlagsreklamens ord om att detta aldrig tidigare gjorts på svenska är betydligt överdrivna.

Harrison är förvisso inte den förste författare som gett sig i kast med det trettioåriga kriget, eller det tyska kriget som det kallades i samtiden. Den klassiska grundberättelsen om striderna i Tyskland mellan 1618 och 1648 har behandlats av en rad forskare med tjecken Joseph Poliensk, fransmannen Georges Pagès, tysken Günther Barudio och britterna Cicely Veronica Wedgwood och Geoffrey Parker som några av de mest framträdande namnen. Senast i anslutning till 350-årsminnet av Westfaliska freden 1998 kom en ny formlig flodvåg av litteratur och utställningar, som inkluderade många fräscha forskningsresultat kring detta komplexa krig.

Harrisons huvudsyfte med boken är att visa hur en rad konflikter utanför Tyskland går att knyta till det trettioåriga kriget. Det tyska kriget var alls inte bara ett tyskt krig, utan något mycket större. Konflikter i Ungern, Mantua, Katalonien och Nederländerna beskrivs och knyts med all rätt till ”huvudkriget”. Men även strider i Brasilien, Angola och på andra platser dras in i resonemanget. Det är bra, för det visar på hur konfliktfylld världen var vid denna tid, att det alls inte bara handlade om ett europeiskt storkrig på tysk mark.

Men frågan är vad det har för förklaringsvärde? Tidssamband är inte detsamma som kausalsamband även om kopplingarna ibland kan synas bestickande. Under 1960- och 70-talet pågick en omfattande internationell forskningsdiskussion kring ”1600-talets europeiska kris”, med dansken Niels Steensgaard som ett av de mera framträdande namnen. Vad man diskuterade var om det fanns en röd tråd mellan de många krig, inbördeskrig och revolter som skakade Europa från Skottland till Ukraina i början och mitten av 1600-talet. Som väntat nåddes ingen enighet om någon övergripande förklaring, men konfliktanhopningen uppmärksammades och diskuterades på ett ofta tankeväckande sätt. Det är en del av dessa konflikter som Harrison väljer att ta in i sin beskrivning av det större kriget. Men samtidigt avstår han från att diskutera andra samtida konflikter, som inbördeskrigen på de brittiska öarna och kosackrevolterna i Ukraina. Inte minst de senare fick direkt betydelse för den svenska krigföringen i Tyskland, då de uppflammande konflikterna från 1639 ströp flödet av främst skotska, men även engelska och irländska legosoldater till de svenska arméerna. I grunden är jag övertygad om att Harrison har rätt, kriget var så mycket mera än ”bara” ett tyskt krig, men var vi ska dra de bortre gränserna och vilka konflikter som det är meningsfullt att knyta till händelserna i Tyskland, ja, det är en betydligt knivigare frågeställning. Utan att här fastna i relativt meningslösa diskussioner om enskilda konflikters relevans för det stora förloppet, så kan man konstatera det förtjänstfulla i att Harrison lyfter fram detta bredare perspektiv.

De många samtida vittnesmål som återges är en del av bokens styrka men också en svaghet. Läsaren möts av en veritabel flodvåg av kortare och längre citat som alla berättar om fasansfulla övergrepp från knekthoparnas sida, men också om försök till väpnat motstånd eller flykt. Rösterna underifrån bidrar verkligen till att ge färg och djup åt skildringen, liksom till att öppna fönstret mot den fruktansvärda verklighet som vanliga människor tvangs genomlida. Men någonstans blir det nästan för mycket, huvudberättelsen om kriget och de olika delkonflikterna tenderar ibland att skymmas av på varandra följande helvetesskildringar.

Läsaren frågar sig rimligen också hur människor alls stod ut, även om de ofta inte hade något egentligt val. Hur kunde kriget fortgå i tre årtionden, under en hel generation? Svaret måste, som så ofta när det gäller äldre tiders långa konflikter (betänk hundraårskrigets 116 år!), bli att det mitt i allt elände fanns långa perioder av låg stridsintensitet och att hela regioner tidvis var mer eller mindre förskonade från krigets och soldateskens härjningar. Den långa forskningsdiskussionen kring Tysklands demografiska förluster under kriget anknyter litet till detta perspektiv. En viss regions befolkningsnedgång innebar inte alltid att människor hade dött, utan att de hade flytt till andra, mer fridfulla delar av Tyskland, för sådana fanns också.

Få saker är så trista som recensenter som efterlyser en helt annan bok än vad författaren har skrivit. Men det ovan sagda väcker tankar på om inte ett fullt ut underifrånperspektiv vore synnerligen fruktbart. Genom att lägga militära, ekonomiska, sociala och mänskliga aspekter på förutsättningarna för 1600-talets krigföring kan vi få en djupare förståelse om hur man alls kunde utkämpa den här typen av långa krig, som till exempel de nära samtida 25-årskrigen mellan Sverige och Ryssland, respektive Venedig och Turkiet över Kreta.

Men även i den här boken hade det funnits utrymme för en djupare diskussion av hur kriget fördes, både till lands och till sjöss. Nu dyker sådana aspekter upp glimtvis där författaren mycket riktigt konstaterar hur få de stora slagen var, medan soldaternas liv i stället fylldes av marscher. Plundringarna var inte heller alltid de besinningslösa våldsutbrott som deras offers vittnesmål gav bilden av. Det gällde att säkra försörjningen av de egna trupperna, men också att rent fysiskt förstöra möjligheterna för motståndaren att försörja trupper i en viss region. För de bönder och borgare som drabbades spelade detta sannolikt mindre roll, men för vår förståelse av krigets natur är det viktigt.

Med ett sådant synsätt blir de ofta till synes planlösa marscherna kors och tvärs mera begripliga. I linje med detta kan man se hur till exempel de svenska operationerna in i Tyskland ofta handlade om att säkra floder och flodövergångar, för att snabbt kunna transportera trupper och tung materiel längs vattenvägarna djupt in i Tyskland. På samma sätt var det svenska avancemanget längs Oder på våren 1631 ett led i att bygga en försvarslinje mot ett befarat polskt ingripande på de kejserligas sida.

I sin behandling av soldaterna och deras vardag hade Harrison med fördel kunnat väga in de resultat som de senaste åren har kommit fram genom slagfältarkeologiska undersökningar och studier av bevarade lämningar i soldatgravar. Kommande höst öppnar Landesmuseum i Halle en utställning kring fynden i en nyligen upptäckt massgrav vid slagfältet i Lützen.

Ambitionen att vidga perspektivet utanför Tyskland till trots tvingas även Harrison disponera sin bok efter det trettioåriga krigets olika skeden för att få en begriplig struktur på berättelsen. Här är freden i Prag 1635 en milstolpe, där de fredsslutande tyska parterna uttryckligen vände sig mot utifrån kommande aktörer (svenskar, fransmän, nederländare och spanjorer). Här kan man ana att de 17 åren av krig hade tvingat fram något av en tysk identitet, i alla fall på ytan. Men varken den eller freden räckte till för att avsluta kriget, nu var alltför många parter intresserade av att fortsätta kriget.

Nya aktörer kastade hela tiden ny ved på brasan som brann som häftigast i Tyskland, i form av soldater, pengar eller politiskt stöd, men det var först på 1640-talet som man kunde börja ana vartåt det lutade, då de allierade franska och svenska arméerna pressade de kejserliga, bayrarna och spanjorerna allt hårdare. Men talande för alliansens struktur var att det, förutom de allra sista krigsåren, nästan aldrig förekom någon operativ svensk-fransk samverkan, även om man slogs mot en gemensam fiende. På den andra sidan finner vi flera exempel på samverkan mellan kejserliga, bayrare och spanjorer, men det är inte heller här den dominerande bilden. Ytterst förde var och en sitt krig för sin furstes krigsmål.

I en sådan här omfattande bok över ett så komplext ämne finns det alltid detaljer att kommentera. En sådan är när författaren i beskrivningen av striderna i Schwaben och södra Bayern nämner att Carl Gustaf Wrangel antog titeln ”amiral av Bodensjön”. Den uppgiften lämnas utan kommentar, men hade blivit begripligare om författaren hade nämnt att svenskarna då sjösatt en liten örlogseskader på Bodensjön för att kunna samverka med markförbanden. Striderna kring Mainau fördes både till lands och till sjöss.

Tyvärr finns det en skönhetsfläck med boken och det är bildåtergivningen. Vid sidan av ett färgark av god kvalitet innehåller boken ett betydande antal kopparstick, vilka har den gemensamma egenskapen att de återgivits i låg kvalitet. Mörkt och murrigt torde vara den bästa beskrivningen på bilder där oskärpan gör att en rad detaljer försvinner i ett töcken. Det är både synd och onödigt när bilderna i högre grad hade kunnat stödja en redan i sig god text.

Att skriva en sammanhållen och begriplig bok om det trettioåriga kriget är en utmaning, och om författaren dessutom som i detta fall vill belysa angränsande och länkade konflikter i och utanför Europa, blir uppgiften självfallet inte enklare. Dick Harrison är, som alltid, synnerligen väl beläst inom det område han skriver om. Resultatet har blivit en bok som förvisso inbjuder till diskussioner, men framför allt till läsning. Den som tror sig redan veta det grundläggande om det trettioåriga kriget kan efter att ha tagit sig igenom Harrisons 647 sidor slå igen pärmarna med en belåten insikt om att ha haft fel och blivit en hel del kunnigare.

Lars Ericson Wolke är professor i historia vid Försvarshögskolan.