Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Konstarterna & medier
Svante Nycander
Makten över åsikterna
DN under Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson
Atlantis | 192 s | Isbn 9789173537117
Recensent: Olof Petersson
Efter tingsten spriddes makt och ansvar ut

När Tingsten avgick som chefredaktör för Dagens Nyheter efterträddes han av Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson. Maktkampen mellan dessa helt olika publicister komplicerades ytterligare av att ägarna ingrep i det dagliga arbetet. Nycanders bok är till stora delar en biografi om Larsson, men läsaren blir inte övertygad om dennes storhet.

I pjäsen med titeln Ansvaret är vårt på Stadsteatern i Stockholm spelar Robert Fux rollen som Herbert Tingsten under ett avgörande moment i Dagens Nyheters historia. Tidningens chefredaktör och en av Sveriges ledande opinionsbildare tog ställning i pensionsstriden och kom fram till att tidningen inte skulle stödja Folkpartiet i valet 1958. Tidningens ägare bestämde sig då för att inte förnya kontraktet. Tingsten avgick 1959.

Vad hände sedan? Svante Nycanders nya bok handlar om DN:s ledarsida under tiden efter Tingsten. Boken bygger på författarens egna iakttagelser under tiden som ledarskribent men också på ett delvis nytt källmaterial i form av dagböcker och minnesanteckningar.

Chefsbytet 1960 fick dramatiska konsekvenser. Familjen Bonnier hade uppenbarligen fått nog av modellen med en ensam stark publicist i ledningen för tidningen. I stället utsåg man ett kollegium bestående av tre chefredaktörer: Olof Lagercrantz, Sven-Erik Larsson och Sten Hedman, av vilka den senare pensionerades efter få år.

Ansvaret för ledarsidan delades nu av Lagercrantz och Larsson, som var helt olika personligheter. Lagercrantz hämtade sin inspiration från skönlitterära författare medan Larsson hade en inrikespolitisk taktiker som C. G. Ekman som förebild. Det var upplagt för konflikter. Lagercrantz lamenterade över sin kollegas låga horisonter, småstadsmentalitet och andefattigdom.

Det intrikata maktspelet inom ledarredaktionen komplicerades ytterligare av att ägarfamiljen ingrep i det dagliga arbetet. Herbert Tingsten hade kunnat hänvisa till sitt kontrakt som bevis på sin rätt att bestämma DN:s politiska linje, men de nya chefskontrakten såg annorlunda ut. Larsson och Lagercrantz åtog sig att ha dagliga överläggningar med styrelsens ordförande. Det förutsattes att man då diskuterade bland annat uppläggning och utformning av politiska och kulturella reportage.

Nycander ger flera exempel på hur familjen Bonnier försökte styra tidningens innehåll. Bonniers hade många gånger kritiserat DN för att inte göra rättvisa åt böcker från Bonniers förlag. Lagercrantz har berättat om Tor Bonniers påtryckning på honom som ny kulturchef att ta avstånd från en kritisk recension av en Bonnierbok. Styrelseordföranden Kaj Bonnier var missnöjd med DN:s insats i debatten om en eventuell medlemsansökan till EEC. Albert Bonnier anmärkte på vad han ansåg vara negativa företagsreportage i DN. Det gick så långt att Lagercrantz klagade över att Bonniergruppen utsatt honom för så starka påtryckningar att det medfört ”nervmässiga påfrestningar”. En av bokens mellanrubriker lyder ”Distansredigering från styrelserummet”.

Frågan är vilket genomslaget blev för alla dessa påtryckningsförsök. Inflytandet reducerades visserligen av att Bonnierfamiljen var splittrad. Signalerna från ägarsidan gick kors och tvärs, konstaterar Nycander. Men boken saknar en systematisk analys. Ändå drar Nycander huvudslutsatsen att chefredaktörerna inte gav vika för påtryckningarna.

Under 1960-talet fick maktspelet ytterligare en aktör. ”Journalistklubben tar ledningen”, skriver Nycander och berättar om hur fackliga aktivister kom att fylla ett maktvakuum mellan styrelsen och chefredaktörerna.

På Tingstens tid rådde det inget tvivel om att makt och ansvar hängde samman och förenades i en enda person. Nu var makten flytande och utspridd på många händer. Man kunde alltid säga att ansvaret låg hos någon annan.

Både Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson hade arbetat som ledarskribenter under Herbert Tingsten. Tingsten hade lagt fast vissa bestämda rutiner, vilka bland annat har beskrivits av statsvetaren Torbjörn Vallinder i Statsvetenskaplig tidskrift 2011. Arbetsdagen på ledaravdelningen började med ”morgonbönen”. Då samlades ledarskribenterna i chefredaktörens rum för att planera dagens arbete. Det gällde då att hålla sig framme med goda uppslag till ledarartiklar. Konkurrensen var hård, särskilt som den morgontidige Tingsten ofta hade med sig ett färdigt manus till morgondagens huvudledare.

Vallinder påpekar att det var nödvändigt att känna till vad Tingsten brukade kalla prejudikaten. Därmed avsågs de principiella frågor, där Tingsten själv hade fastlagt DN:s linje och ingen annan än han kunde ändra den. Det gällde till exempel socialisering, kommunism, atomvapen, Natomedlemskap, samregering och folkomröstning.

När Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson tog över förändrades ledarredaktionens inre liv. Nycander ger utförliga belägg. Larsson ansåg att ledarsidan hade förfallit under Tingstens sista år. Efter en skakig period gällde det att återvinna förtroende för DN genom en tydligt förändrad hållning. Kampanjer mot kristendom och monarki var bland det som Larsson minst ville ha på ledarsidan.

Nycander citerar en av medarbetarna, Börje Dahlqvist, som redan efter knappt två veckor med Larsson drog en sorgsen slutsats: ”Nu håller ledaravdelningen på att falla sönder, den gamla solidariteten inom gruppen kring Herbert finns inte mera.” Utrikesredaktören Ulf Brandell skrev i sin dagbok om ”en maskulin värld av adrenalin, bitterhet, osämja och ömsesidig nedvärdering”. Nycanders egna intryck är likartade: ”Det var på det hela taget ingen rolig start.” Ett av bokens kapitel heter ”En splittrad ledarsida”.

Många gånger fungerade det ändå. Det hände att de båda chefredaktörerna var överens eller att den ene lät den andre hållas. Så småningom ändrades befogenheterna så att de fick var sitt ansvarsområde. Men konflikterna kunde också leda till blockeringar. När Olof Palme höll sitt Gävletal 1965 om Vietnam elektrifierades den svenska debatten. Men DN var tyst. Först efter två veckor kom en reaktion på Palmes tal, i form av en småsur ledarkommentar. Chefredaktörerna drog åt olika håll och dessutom blandades utrikespolitik med inrikespolitik.

Eftersom relativt mycket har skrivits om Lagercrantz väljer Nycander att sätta strålkastarljuset på den mer okände Larsson. Till saken hör att Nycander under en lång följd av år var Larssons medarbetare, först på Upsala Nya Tidning och från 1960 på Dagens Nyheter. Det var också Svante Nycander som 1979 efterträdde Sven-Erik Larsson som chefredaktör. I själva verket kan stora delar av boken läsas som en biografi över tidningsmannen Sven-Erik Larsson. ”Vem var Sven-Erik Larsson? Varför valde Bonniers honom? Att han var folkpartist brukar rutinmässigt nämnas, men vad utmärkte honom som skribent och opinionsbildare, hur såg han på tidningens roll i politiken?” Så formulerar Nycander sina frågor och svaren formuleras i övervägande positiva ordalag. Det är uppenbart att Nycander alltjämt hyser en starkt uppskattande värdering av Sven-Erik Larsson.

Läsaren blir dock inte alltid helt övertygad om Sven-Erik Larssons storhet. Ett exempel är hur den nye chefredaktören förvaltade arvet från Tingsten i den för inrikespolitiken så avgörande regeringsfrågan. Tingsten hade envetet pläderat för en permanent samregering mellan de demokratiska partierna. Larsson delade Tingstens premiss om ideologiernas död men drog en helt annan slutsats. I stället för samregering ville Larsson ha maktväxling. Han hävdade att det låg ett egenvärde i att politiker med annan grundsyn träder till. Men när de borgerliga till slut tog över regeringsmakten 1976 hördes inte längre denna åsikt. Principen om maktväxling gällde uppenbarligen endast så länge socialdemokraterna hade makten.

Senare svängde Larsson i regeringsfrågan. Nu var det ett samarbete mellan folkpartiet och centerpartiet som skulle lösa Sveriges problem. Nycander skriver att ”mittenpolitiken som idé och strategi tog sin början i DN 1960”. Men inte heller denna doktrin varade för evigt. Under jämviktsriksdagen efter valet 1973 hoppades Larsson på en koalition av socialdemokrater och liberaler. ”Trepartisamverkan har försvunnit som alternativ i svensk politik”, skrev DN.

Men det dröjde inte länge förrän en borgerlig trepartiregering blev högsta mode. Larsson blev en ”alliansmäklare”, skriver Nycander. Visserligen öppnades därmed en spricka inom ledarreaktionen, eftersom Olle Alsén drev en kampanj mot kärnkraften. Larsson ansåg tvärtom att man borde kompromissa för att möjliggöra en borgerlig koalition efter valet 1976.

Snart skulle DN byta till ytterligare en uppfattning i regeringsfrågan. Larsson stödde en ren folkpartiregering 1978, som blev en enpartiregering i extrem minoritet, med argumentet att det behövdes en ny regering som kunde nå blocköverskridande samförstånd i riksdagen.

En sammanfattande mellanrubrik lyder: ”Mer beslutsam än konsekvent”. Nycander erkänner att kombinationerna växlade och att den gemensamma nämnaren var att folkpartiet alltid borde spela en central roll i regeringen. Larsson värjde sig också mot att först diskutera regeringspolitikens innehåll. Tvärtom var maktsträvan ett grundläggande element i den politiska verksamheten: ”Kampen om makten består, även när striden mellan åskådningarna ebbar ut.”

Intrycket blir att tidningens linje utformades av en slipad taktiker som hade sin partipolitiskt motiverade åsikt klar medan argumenten växlade med de politiska konjunkturerna.

Svante Nycanders bok dokumenterar i detalj hur DN:s ledarredaktion förändrades efter Tingsten. Hur denna förändring ska värderas är dock ännu en öppen fråga. ”Makten över åsikterna” lyder bokens titel. Men frågan om DN:s inflytande över svensk opinionsbildning ökade eller minskade efter Tingsten ger boken inget svar på.

Olof Petersson är statsvetare.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet