Eftersom djuren ändå ska slaktas förhåller vi oss likgiltiga inför deras lidande

Två nya böcker granskar människans komplicerade relation till djur och visar hur många barriärer vi har skapat för att slippa varsebli djurens subjektiva existens. Att produktionsdjuren ska slaktas gör oss likgiltiga för dem, de är på sätt och vis redan döda när de lever. Svårigheten att uppleva djurens reella existens visar sig också där vi kanske inte trodde, till exempel i fågelskådandet, som lätt blir en jakt på sällsynta arter. Kulturen i dag oskadliggör djuret, antingen genom att förmänskliga det eller genom att förneka dess inre värld.

En av de mest plågsamma scener jag någonsin har mött i ett skönlitterärt verk finns i Karl-Ove Knausgårds En tid för allt. Bröderna Kain och Abel, i Knausgårds omdiktning av den bibliska historien placerade i ett norskt fjällandskap, finner boskapsherden Jared svårt skadad och till synes livlös uppe i bergen. Men medan de släpar på kroppen upptäcker de att mannen, trots att han är kall och har ett stort, öppet sår i sidan, ger livstecken ifrån sig, att han öppnar ögonen och slutligen också talar. Om att rädda honom finns inget hopp och de två bröderna kommer överens om att förkorta hans lidande genom att ta hans liv. Men så kommer den fruktansvärda vändningen: i stället för att snabbt och smärtfritt ta honom av daga, sticker Abel sakta in sin kniv i Jareds öga, delar det i två. Från den ännu levande kroppen karvar han ut det andra ögat, tar det i handen, han sticker sin hand djupt in i såret i mannens sida; hjärtat slår ännu. Brodern Kain är förtvivlad: Jared lider, ropar han. Snälla, ta livet av honom. Men Abel är oförstående: Vad är det med dig? frågar han sin bror. Han är ändå död om några minuter. Han lider, säger Abel, det har du rätt i, men vad sker med lidandet när han är död? Det upphör. Försvinner. Det lider där, säger han och pekar på Jared, och sedan lider det inte där längre. Jag ska ta livet av honom. Om det sker fort eller långsamt spelar väl ingen roll?

Det ohyggliga som sker i denna passage har med tid att göra, ett föregripande av dödsögonblicket som upplöser gränsen mellan liv och död: eftersom kroppen strax ska bli ett stycke kött, är den redan att stycke kött; eftersom livet strax kommer att lämna den, är den redan död. 

Scenen kommer för mig när jag läser Amelie Björcks Zooësis – Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv, en avhandling som fördjupar sig i förhållandet mellan människan och hennes domesticerade djur med fokus just på kronologi: hur växelverkar kulturella idéer om framåtrörelse och utveckling med de föreställningar vi gör oss om djuren och de snäva gränser i både tid och rum som vi själva satt för deras liv? Och framför allt, hur påverkas vår blick på djuren av dessa gränser? Som Amelie Björck konstaterar tycks just den determinism som vi själva tillfört produktionsdjurens liv vara det som gör dessa liv likgiltiga för oss. Vi vet alla hur djurets liv kommer att sluta, nämligen i slakt. Precis som i Knausgårds verk expanderar dödens meningslöshet här in i livet, men inte som en vederstygglig överträdelse, utan som en fullt normaliserad del av vardagens praktik. Genom vår blotta vetskap om att de levande kropparna är förutskickade att bli till kött, är transformationen i viss mening redan fullbordad.

Å ena sidan sätter kopplingen mellan djuret och den döda köttbiten på tallriken sin prägel på djurets liv och hur vi ser på det från första början, å andra sidan är denna koppling en som vi som kultur gör stora ansträngningar för att glömma. För att vi ska kunna förmå oss att ta den döda djurkroppen in i vår egen, måste den i vårt medvetande avlägsnas så långt som möjligt från den levande varelse den en gång var. Således dignar snabbköpets hyllor av biff, kotlett, stek, skinka och korv, men över huvud taget inte av några djur. Det djur vars kropp blivit till kött är vad den feministiska tänkaren Carol Adams har kallat för ”en frånvarande referent”; närvarande enbart genom sin frånvaro. För bara några generationer sedan innehöll en människas liv kontaktytor med både vilda och domesticerade djur – i dag har merparten av de vilda djuren trängts undan, och kött- och mjölkdjuren avlägsnats till anläggningar bortom vår åsyn. Förvandlingen i köttdisken fullbordar processen genom att hjälpa oss att förneka också denna sista lilla rest av djurlig närvaro i våra liv. 

I Björcks avhandling är rörelsen den motsatta; djuret manifesterar sig här i en mångfald av olika skepnader, som alla har det gemensamt att de envisas med att bryta tystnaden, att säga oss något. Genom Björcks ingående läsningar av romaner, lyrik, installationer, dramatik och politisk aktionskonst träder djuret fram i några av de motstridiga kulturella roller vi tilldelat det. I det ena ögonblicket är det en bärare av ett förlorat förflutet, kanske till och med av en relativ frihet som moderniteten berövat både människa och djur, i nästa snarast ett dunkelt hot. I sin funktion som allierad i upproret mot ekonomiskt eller politiskt förtryck tycks djuret stundtals nära att återfå en verklig subjektivitet – men det är en allierad som dock alltid måste överges när människan fortsätter sin färd mot framtiden, lika säkert tjudrad vid sin existens utanför den mänskliga tiden som vid väggen i sitt alltför trånga bås.

I kärnan av vår relation till det domesticerade djuret står det faktum att vi tagit oss den ovillkorliga rätten att besluta både över dess liv och dess död. Tamdjuret är inom ramen för vår kulturella ordning per definition ett ting som går att äga; vår makt över det är inte bara ett faktum, utan premissen för dess existens. Frågan är: hur ska vi förhålla oss till denna omständighet och det lidande som den ofrånkomligen innebär? 

För att kunna slaktas måste slaktdjuret först definieras som icke-sörjbart, eftersom sörjandet skulle göra dödandet av det till ett brott. Och dessutom: vad innebär det att sörja ett brott som man själv har begått?

Det enkla svaret, och det svar vi som kultur tycks ha valt, är förstås: Inte alls. Till djurets lidande förhåller vi oss enbart genom att förneka det, eftersom varje annan hållning skulle riskera att reflekteras åter på oss själva. Om det är vi som får djuret att lida, till vad gör det oss? För att kunna slaktas måste slaktdjuret först definieras som icke-sörjbart, eftersom sörjandet skulle göra dödandet av det till ett brott. Och dessutom: vad innebär det att sörja ett brott som man själv har begått? Björck citerar Susan Sontag när hon påpekar att känslan av deltagande utesluter känslan av att vara medskyldig: ”Vårt deltagande förkunnar vår oskuld såväl som vår vanmakt.”

Det är ett resonemang som väcker frågan om de känslor som beledsagar eller inte beledsagar dödandet av djur: är det i grunden någon skillnad på traditionella kulturers rituellt omgärdade jakt och djurfabrikernas industriella och i ordets djupaste bemärkelse inhumana masslakt? Annorlunda uttryckt: är djurets avsubjektifiering en förutsättning för att vi ska kunna döda det, eller bara för att vi ska kunna döda det utan att på samma gång ingå i relation till det, utan att på samma gång konfronteras med vår egen dödlighet, utan att dess död förändrar också oss själva i grunden?

Om tamboskapens livsbetingelser i grunden tycks omöjliggöra varje form av verklig ömsesidighet mellan människa och djur, måste detsamma i hög grad sägas gälla även djurparkens djur, vilkas i snart sagt alla avseenden stympade existenser för den moderna, stadslevande människan är tänkta att fungera som representationer av ”det vilda”. Bara i denna föreställning ryms mycket av vår mänskliga kulturs ambivalens inför det icke-mänskliga, för samtidigt som djuren i djurparken tänks vara bärare av vildhet – i bemärkelsen någonting utanför och oberoende av människan – görs de inom djurparkens ramar till den exakta motsatsen, rekvisita i en mänskligt iscensatt föreställning om naturen. Att denna föreställning är helt avhängig överenskommelsen om att förtiga den mänskliga maktutövning som djurparkerna i grunden innebär blev tydligt bland annat i fallet med giraffen Marius, en ung giraff som år 2014 avlivades på Köpenhamns Zoo, för att därefter dissekeras offentligt i pedagogiskt syfte. Reaktionerna lät inte vänta på sig: djurparkens ledning fick mycket hård kritik och framställdes som okänslig, hjärtlös och grym. Kopplingen mellan det levande djuret – dessutom ett ”gulligt” djur, vars subjektsstatus förstärkts genom ett egennamn – och det döda köttet, den koppling som våra kulturella ansträngningar syftar till att få oss att glömma, gjordes här manifest inför ögonen på nyfikna dagisbarn. Resultatet befanns av många vara outhärdligt.

Marius är en av de icke-mänskliga varelser som möter oss i antologin Djur – Berörande möten och kulturella smärtpunkter, sammanställd under de båda etnologerna Simon Ekströms och Lars Kaijsers redaktörskap. Det är en skrift som säger sig vilja utforska ”människors varierade och komplexa relationer med andra arter” – men som lika gärna skulle kunna sägas utforska den samtida mänskliga kulturens frånvaro av sådana relationer. Är det något som tonar fram ur bokens ganska spretiga framställning av fenomen som vildmarksmuseum i glesbygden, hajutställningar och köttpornografiska finkrogsevents så är det just detta: bilden av en mänsklighet som, trots sitt fortsatta nyttjande av djur på ett såväl praktiskt som symboliskt plan, helt tycks ha förlorat sin förmåga att relatera till dem på ett reellt sätt. 

Särskilt plågsam blir denna iakttagelse något oväntat i Susanne Nylund Skogs studie av hängivna fågelskådares beskrivning av sina fynd; deras prövningsfyllda jakt på sällsynta arter skildras med en dramaturgi närliggande den klassiska hjältesagans, för att kulminera i närmast extatiska utrop när observationen slutligen är erövrad: ”Segrade big time!!” Men, som Nylund Skog konstaterar, handlar dessa berättelser ytterst sällan om fågeln eller den lokal där den observeras, utan i stället om skådaren och hans eller hennes jakt och i de flesta fall också om en påföljande seger. Dessa hängivna ”kryssare” – fågelskådare som ägnar sig åt att samla kryssmarkeringar för de sällsynta fågelarter de har sett – ska kanske snarast förstås som samlare och mycket riktigt liknar de själva ofta sin kryssjakt vid andra typer av samlande: på frimärken, öletiketter eller spårvagnsbiljetter. Fåglarna görs här till närmast tinglika representanter för sin art, enligt en logik som är direkt besläktad med den som styr i djurparkerna och som bara framträder som mer beklämmande när den uppträder i en situation där ett verkligt möte mellan människa och djur faktiskt skulle vara möjligt.

Att djuret som symbol ställer sig framför djuret som enskildhet är återkommande i läsningen av såväl Björcks avhandling som Ekströms och Kaijsers antologi och oroande nog även i de sammanhang vilkas explicita syfte är att lyfta fram djurets subjektiva existens. Simon Ekström utforskar i sitt eget bidrag till antologin genren hummerskämt – en genre som visar sig härbärgera mycket av den, till stora delar undertryckta, ångest och ambivalens som präglar vårt förhållningssätt till de djur vi äter. Något som gör hummern extra lämplig i detta sammanhang är förstås bruket att koka dessa djur levande innan de intas, en praktik som nödvändiggör förnekandet av upplevelser av skräck eller smärta hos djuret. Hos Ekström finner vi följaktligen en bild som avporträtterar två humrar stående vid en gryta med kokande vatten; den ena vänder sig till den andra, som håller ett naket spädbarn i sina klor. ”Jag avskyr när de skriker.” ”Skriker? Nej, nej, de skriker inte, det är bara ljudet av luft som pyser ut.”

När djurets lidande en gång har erkänts, vilket är en förutsättning för att vi alls ska kunna läsa bilden, blir scenariot till något annat: en bild som inte alls handlar om hummern, utan om oss själva.

Vad en bild som denna åstadkommer är vid första påseende något i stil med giraffen Marius offentliga dissektion: att göra den vanligtvis frånvarande referenten påtagligt och plågsamt närvarande. Genom detta tänker vi oss att hummern återfår något av sin förlorade subjektivitet. Att på skämtteckningens vis placera oss själva i hummerns ställe ska då förstås som ett erkännande av den artöverskridande likhet vars enda möjliga konsekvens bör vara respekt och empati. Men detta, skriver Ekström, vore en förhastad slutsats: Kanske är det som sker vid betraktandet av denna och liknande bilder mer komplext – och mer symptomatiskt – än så. Humrar liknar oss själva, javisst, kanske kan de till och med lida som vi – men konsekvensen av detta är inte nödvändigtvis en ökad inlevelse med hummern. När djurets lidande en gång har erkänts, vilket är en förutsättning för att vi alls ska kunna läsa bilden, blir scenariot till något annat: en bild som inte alls handlar om hummern, utan om oss själva. Återigen blir djuret, menar Ekström, till en symbol som kan brukas för att tänka kring vår egen belägenhet: ”Humrarnas högt uppdrivna förmåga att appellera till människors egen oro och ängslan blir […] till den ironiska omständighet som gör att de i förlängningen förlorar sin plats i berättelsen om sin egen död.”

Såväl Björck som Ekström och Kaijser lämnar oss alltså med frågan om vilka kulturella medel, om några, som står oss till buds för att verkligen gå djurets egen värld till mötes och erkänna dess subjektiva och unika existens. Vad kulturen, och i synnerhet barnkulturen, i dag tycks ägna sig åt är snarast ett oskadliggörande av djuret – antingen genom en fullödig antropomorfisering, där djuret görs om till ställföreträdande människa, eller genom ett totalt förnekande av dess inre värld. 

Kanske är den symboliska ordning vi upprättat kring oss själva så ogenomtränglig att vi enbart med stor svårighet förmår att ta oss utanför den och se världen med en blick som faktiskt har förmågan att möta en annans. Den snart sagt enda sprickan i denna mur av kulturell projektion tycks vara det som Helena Hörnfeldt diskuterar i sitt bidrag i antologin, nämligen vår egen rädsla. I den skräck som mötet med vissa djur ännu förmår injaga hos oss – spindlar, ormar, möss, men också rovdjur som björn och varg – är det möjligt att ana en påminnelse om den intima kopplingen mellan vårt eget inre och den icke-mänskliga världen utanför, en koppling som det moderna livet i övrigt i allt väsentligt negerar. 

Det som sker i det ögonblick vi upplever rädsla och kontrollförlust inför ett djur är något verkligt radikalt, nämligen en utmaning av gränserna för vår egen mänsklighet. Den djurrädda människa som flyr fältet i panik blir, skriver Hörnfeldt, i många avseenden djurlik. Rädslan inför djuret åstadkommer med andra ord det vi kanske fruktar mest av allt: den förvandlar oss själva till djur.

Och är inte detta också den yttersta frånvarande referenten, det allra mest ihärdigt bortträngda förhållandet, som finns i botten av såväl Björcks framställning som Djur-antologin: att vi själva är djur, och att vårt livsförlopp är precis lika determinerat som det hos vilket slaktsvin som helst, om än under andra omständigheter. Förr eller senare kommer också vi att bli livlöst kött.