Föregående

nummer

Tisdag 22 juli 2014

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Filosofi & psykologi
Ronny Ambjörnsson
Ellen Key
En europeisk intellektuell
Bonniers | 591 s | Isbn 9789100113490
Recensent: Claudia Lindén
Ellen Key är både ökänd och okänd

Ellen Key väckte starka känslor under sin levnad och utsattes för alla tänkbara härskartekniker. Hon väcker också i dag starka reaktioner, men man läser henne sällan utan relaterar till en fantombild. Ronny Ambjörnssons stort uppslagna bok är ett viktigt bidrag till att nyansera bilden. Dock präglas den av en genomgående ambivalens och bristande kontentualisering. Det visar sig bland annat i förhållande till forskningsläget och i flera av bokens centrala begrepp, bland annat i synen på hennes så kallade särartsfeminism.

En kväll i Uppsala 1900 håller -Ellen Key en föreläsning om ungdomen. I publiken finns den blivande författarinnan Marika Stiernstedt. Hon upplever att hon är med om något stort, något ”ofrånkomligt”. Senare skulle hon vittna om den påverkan Key hade på dem som var i tjugoårsåldern kring 1900. Den där kvällen i Uppsala stod Ellen Key också på tröskeln till sitt internationella genombrott. Åren mellan 1900 och 1910 reser hon runt i Europa på föreläsningsturnéer som drar publiker på upp till tusen personer. Hennes verk översätts till engelska, franska, tyska och italienska. I Sverige utkommer hon under 00-talet bland annat med sitt stora verk Livslinjer I-III där hon sammanfattar och systematiserar sitt tänkande kring kärleken, estetiken och sin sekulariserade religion, hennes ”livstro”.

Det är också under denna tid det stormar som mest kring Key. Det skrivs kritiska skrifter mot henne från kristet och värdekonservativt håll, bland annat av akademins ständige sekreterare Carl David af Wirsén och uppsalafilosofen Vitalis Norström, men även av Fredrika Bremerförbundet som inte delar Keys sekulariserade kärleksideologi. Hon anklagas från många håll för att förföra ungdomen med sitt budskap om kärlek utanför äktenskapet. Strindberg sällar sig till häcklarna av Key som förförerska och sexuell utmanare och demoniserar henne som den lesbiska vampyren Hanna Paj i Svarta fanor 1909.

De starka känslor av beundran och vrede som Key gav upphov till under sin levnad har bidragit till att göra henne till ”gömd, glömd eller utskälld”, som den norske Keyforskaren Ola Stafseng träffande formulerat det. I sin nya, brett upplagda idé-biografi Ellen Key, en europeisk intellektuell inleder Ronny Ambjörnsson med att i princip förhålla sig till gömd-glömd-utskälld-paradigmet. Ambjörnssson -ställer retoriska frågor som ”Vem känner till Ellen Key, idag”; ”Vad tycker jag om Ellen Key?”; ”Varför Ellen Key?”. Alla frågorna besvaras med ett ambivalent för och emot. Han låter förstå att man ”inte kan sympatisera med henne idag” och att man inte kan ”identifiera sig med henne, på samma sätt som med exempelvis Elise Ottesen-Jensen eller Frida Stéenhoff”. Key passar inte in i ”bilden av en pionjär, som oförtrutet kämpar för idéer vilka vi själva omfattar”. Det antyder ett märkligt kriterium, att kvinnor skulle vara värda att studera bara i den mån de fungerar som ideala identifikationsmönster. Det faller genast sönder om man anlägger det på Strindberg, vars antisemitism, homofobi och antifeminism knappast är något som en modern hållning kan tänkas identifiera sig med.

Under sin levnad utsattes Key för varenda härskarteknik som någonsin uppfunnits för att ”ställa henne på hennes rätta plats” som akademins ständige sekreterare Carl David af Wirsén uttryckte det. Receptionen av Key har i hög grad fortsatt att förvalta sekelskiftets konflikter. Anklagelserna för att vara motsägelsefull kvarstår till exempel oförändrade, också hos Ambjörnsson. Dock har spänningspunkterna i kritiken förändrats. Då var hon den socialistiska, radikala, sedesupplösande och kristendomskritiska debattören. Numera har hon rykte om sig att vara en konservativ, antifeministisk biologist och rasist. Innehållet har förskjutits till sin motsats - från radikal till konservativ - men affektläget kvarstår. Det är som om samtidens kontroverser kring henne konserverats, samtidigt som de fyllts med nytt innehåll.

Problemet med Ellen Key är således inte att hon är bortglömd och okänd, som Ambjörnsson menar, utan att hon fortfarande är ökänd - samtidigt som man inte längre läser henne. Den som sysslar med Ellen Key, vars texter i liten utsträckning omtryckts efter hennes död, tvingas förhålla sig till en monsterartad fantombild. Ambjörnssons ambivalenta och defensiva förord, där han två gånger på nio sidor lyckas berätta för läsaren att han inte tycker speciellt bra om Key, vittnar om att också han förhåller sig till en bild, att han måste försvara sig mot något. Det hade varit mer intressant om han istället vågat problematisera bilden av Key i relation till sitt eget arbete.

En annan problematisk aspekt av Ambjörnssons beskrivning av Key som okänd och bortglömd är att han inte tycker sig behöva nämna något om tidigare forskning i förordet. Därmed framstår han som ensam uttolkare och räddare av Key. Forskningen kring Key och sekelskiftets Sverige har varit i stadigt växande sedan han först tog tag i ämnet för fyrtio år sedan. Den feministiska forskningen i litteraturvetenskap och idéhistoria har sedan dess avsatt allt fler verk om sekelskiftets intellektuella kvinnor i Sverige. Eftersom Key kände dem alla har textmaterialet om henne också vuxit. En del, men inte alla, av dessa texter förekommer i -litteraturlistan.

Över huvud taget finns det ingen forskningsöversikt i boken, vilket också hade kunnat ge en annan bild av Key i dag. Man kan fråga sig om det är förlaget som håller tillbaka det av rädsla för att det skall se akademiskt ut. Eller finns här en annan medveten eller omedveten agenda? Många av dessa texter ingår i en feministisk forskningstradition och har kommit ut på små och halvstora förlag och är inte kända för allmänheten. Det är därför svårt för den vanlige läsaren att få ett korrelat till Ambjörnssons bild av Key. Bonniers satsning på Ambjörnssons bok kan snarare ses som kronan på verket i en allt större reception av Ellen Key och det svenska sekelskiftets kulturliv. Även om hon är betydligt mer känd i akademiska kretsar än utanför finns det mycket information om Key för den som vill ha den. Frågan är inte vem som känner till henne utan hur vi känner till henne?

Anklagelserna för rasism är intressanta som exempel på den blandning av sanningskorn, missförstånd och direkta felaktigheter som präglar bilden av Key. Ambjörnsson skriver bra om skillnaden mellan det Key kallar ”släktförädling” och ”rasgagnande urval”, ord som var koppla- de till Francis Galtons ”eugenics” och det vi i dag förknippar med rasism, som i första hand gäller hudfärg, ansiktsform och därmed föreställda egenskaper. Key syftar inte på geografiskt eller språkligt skilda människogrupper, ”Key var inte rasist i denna mening”, konstaterar Ambjörnsson. Typiskt för Key ville hon bort från ord som eugenik och släkt, det skulle inte låta som växtförädling utan hon föredrog sitt eget ord ”erotoplastik” för att markera att det hörde hemma inom erotikens sfär.

I dag förknippar vi ordet ”ras” med nazism och tankar långt ut på högerkanten. Så var det inte 1900, då omfattades de här idéerna framför allt av vänstern och av socialister av olika schatteringar som ville förändra samhället, skriver Ambjörnsson. Flera av dem i kretsen kring den radikala kulturföreningen Verdandi, som Key kände, var rashygieniker i denna mening. Att detta tänkande ledde till det socialdemokratiska Sveriges steriliseringslagar ett par decennier senare, är naturligtvis också en del av Sveriges historia. Men det gör inte Key till rasist i den mening vi tänker oss i dag, som Ambjörnsson påpekar.

Anna Whitlocks konfessionella skola, där Key undervisade, erbjöd ett pedagogiskt alternativ för judiska familjer, som till exempel familjen Bonnier, som hon sedan blev nära vän med. Ambjörnsson fångar väl i avsnittet om pedagogiken vilka förhoppningar och vilket motstånd en sådan pedagogik mötte vid den tiden. I ett tämligen antisemitiskt sekelskifte skilde Key ut sig genom att inte vara antisemit (jämför hur Victoria Benedictsson på klassiskt antisemitiskt maner skriver om Oscar Levertin och hur Key gör det, så förstår man skillnaden), utan snarare prosionistisk. Vad Ambjörnsson inte tar upp är hur Key, inspirerad av sin läsning av George Eliot (som låter sin hjälte i Daniel Deronda resa till Israel för att bygga det nya landet) och av sina kontakter med Martin Buber, som också var sionist, utvecklade ett starkt intresse för judisk kultur och kulturhistoria. Hon skrev bland annat en bok om Rahel Varnhagen. Sionismen var i många stycken en nationalistisk och delvis kolonialistisk rörelse och med staten Israel som resultat är den knappast oproblematisk. Men vad den än är så är den inte antisemitisk. Ja, sådär kan man vrida och vända på Key.

Ambjörnsson vill låta Key vara hans vägvisare in i sekelskiftets Sverige och Europa. Det som började som en traditionell biografi blev en idébok i stället. Keys idéer, beläsenhet, produktivitet och ambitioner att vara heltäckande är så omfattande att hon är svår - för att inte säga omöjlig - att sammanfatta i några enkla teser. Hennes rika kontaktnät inte bara i Sverige utan i hela Europa, ända bort till USA, gör det också svårt att skriva en traditionell biografi. Jag förstår Ambjörnssons våndor över hur han skulle disponera materialet. Bokens förtjänster ligger inte, och det var nog inte heller meningen, i den linjeklara tesen, utan i det myller av människor och idéer som omgav Key. Det är en bok rik på anekdoter, berättelser och analyser av högt och lågt, många av sekelskiftets kända och okända personer får synas. Ambjörnsson bygger på såväl brev och Keys ”tankeböcker”, som de tryckta skrifterna. Att alla de texttyperna får stötas och blötas sida vid sida i en sådan omfattning är nytt i Ambjörnssons bok och gör den till ett viktigt bidrag till Keylitteraturen. Han citerar också generöst ur det omfattande brevmaterialet, som ger en närhet framför allt till den unga Ellen Key. Historien om hennes första beundrande möten med Björnson, som avlöstes av en mognare kritiskt inställning, till de lättsamma varningarna till systern Hedda att inte gå ut ensam med Björnson i Paris, eftersom hans fru är svartsjuk, är som en hel novell i sig.

Ambjörnsson tar också ett rejält tag i relationen med den gifte Urban von Feilitzen och behandlar den som den kombinerade intellektuella och passionerade relation den var. De skrev en enorm mängd brev där de dryftade tidens frågor. Efter brytningen brände Key nästan alla sina brev, därför återstår endast den ena rösten i en passionerad dialog. Trots det är breven en ovärderlig källa till att förstå Keys intellektuella utveckling under den här tiden och de har använts i forskningen tidigare. Men kärleksrelations förlopp har inte på ett seriöst sätt behandlats i forskningen tidigare. Det var först med Anneli Jordahls roman/biografi Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (2009) som den känslomässiga dynamiken i relationen togs på allvar. Nu läser Ambjörnsson samman den intellektuella utvecklingen med kärleksrelationens förlopp. Han visar också med citat ur brev hur Key även senare i livet hämtar mycket av sina kärleksråd till yngre kvinnor från sina erfarenheter av relationen med von Feilitzen.

När Key uppmärksammas i dag är det främst i en feministisk och genusteoretisk-historisk kontext. Det var också så Ambjörnsson skrev om Key i sin avhandling 1974. Den forskning som gjorts därefter på Key, kvinnorörelsen, samtidens författare och på sekelskiftets Sverige, vilar i stora stycken på genusteoretisk grund. Så hur förhåller Ambjörnsson sig till Key som feminist i dag, har han ändrat sin syn? Ja, och nej. Då sträckte sig hans undersökning inte längre än till 1896, det vill säga långt före alla hennes stora skrifter, som kommer i början av 1900-talet. Därför är det han nu skriver mer mångfacetterat. Han lutar sig dock ganska tungt på den genusteoretiska forskning som gjorts om den perioden och de här frågorna. Detta syns inte alltid i brödtexten (ibland inte heller i index), utan det krävs att läsaren verkligen går till noterna för att få veta att det exempelvis är Birgitta Holm, som arbetar på en utgåva av breven mellan Key och Lou Andreas-Salomé, som försett honom med materialet.

Ambjörnsson vidhåller dock fortfarande sin bild av Keys ”särartstänkande”. I min avhandling gör jag en helt annan tolkning av Keys könspolitiska tänkande, eftersom jag ser hennes tänkande kring kroppen som ett led i att överkomma just ett dualistiskt tänkande som särart och likhet. Men här kan man ju, som Ambjörnsson skriver i förordet, ha olika tolkningar. Problematiskt är ändå att Ambjörnsson använder ordet ”särart” som analysverktyg utan att definiera vad han lägger i begreppet. Det används på många ställen i boken, och han säger redan i förordet att han från början var kritisk till hennes särartstänkande.

Vad innebär det att han tar för givet att det finns en allmän förståelse, samtidigt som han säkert vet att det är ett ord som i dag har starkt negativa konnotationer, kopplat till biologistiska, konservativa och antifeministiska tankar? Han skriver exempelvis: ”Den särartsuppfattning som Ellen Key uttrycker utesluter inte en jämlikhetstanke.” Det är ett påstående som vill komplicera, men som förblir obegripligt för en modern läsare som utgår från att särart per definition utesluter jämlikhet. För att förstå hade läsaren behövt veta hur Ambjörnsson definierar ordet.

Särart/likhet är begrepp från 1970-talet, som inte fanns på Keys tid. De är problematiska för att de skriver in genusteoretiskt tänkande i två varandra uteslutande positioner, samtidigt som de reducerar den feministiska historien till en enda konflikt om kvinnosyn, eller genus som vi skulle säga i dag. Det är en alltför begränsande matris för att förstå 1800-talets mångfacetterade könsdiskussion. Både Key och Fredrika Bremerförbundet visade upp en kombination av åsikter och positioner som inte återfinns i nutida genusteori. Samtidigt är kvinnors situation i Sverige i dag resultatet av idéer och handlingar från såväl Fredrika Bremerförbundet som Ellen Key. Dessa idéer måste ses i en större kontext av de samtida debatter kring religion, sexualitet och politik som de ingick i. Ambjörnsson skissar på denna kontext genom att skriva om väninnorna och om Keys relation till den tyska kvinnorörelsen, men han går inte in på djupet i hur Keys syn på kön och sexualitet är relaterad till hela hennes övriga tänkande.

Ambjörnssons sätt att använda ordet särart speglar hans genomgående ambivalenta hållning till Key. Det är som om han genom boken upprepar samma gest som i förordet. Genomgående varvas analys med värdeladdad kritik och ställningstaganden mot eller för någon av Keys åsikter. Kritik är givetvis intressant och nödvändigt, men Ambjörnsson låter sällan sin kritik fördjupas till analys, utan den stannar vid ett enkelt för eller emot. Även då han går igenom den kritik mot Key som kom från starkt värdekonservativt (och misogynt) håll, en position ganska avlägsen för oss i dag, är han noga med att hålla med lite om den kritik som riktats mot henne av exempelvis Wirsén och Norström. Det ger intrycket av att han hela tiden håller Key på armlängds avstånd, vilket ytterst innebär att han avstår från analys.

Ellen Key var på många sätt sin tids moderna röst, omstridd, som ändå gick segrande i de flesta frågor: kvinnlig rösträtt, arvsrätt, äktenskap, skilsmässa och barnuppfostran. Mer än Norström, Strindberg och Wirsén så bar hon sin tid framåt, men den har fortsatt att släpa på nidbilden av vem hon var. Det problematiska och intressanta med Ellen Key då liksom nu är att hon är för mycket. I sin ambition att spänna över livets alla frågor och aspekter svämmar hon också över alla bräddar, korsar gränser för ämnen och kunskapsfält och går in på områden som inte är accepterade att ha åsikter om.

Ellen Key är unik i svensk kulturhistoria som en tänkare som försökte tänka ett helt system som skulle omfatta allt från kärlek, politik, konst, design, inredning, sexualitet, barnuppfostran, bildning, pedagogik, religion, städning… ja allt som en människa kan tänkas komma i beröring med i sitt liv och sin vardag och hon gjorde det i det uttryckliga syftet att tänka bort de motsättningar som säger att kropp och själ är olika saker, att politik och estetik står i konflikt med varandra, att konst och köksstolar inte har ett dugg med varandra att göra. Som Ambjörnsson skriver finns det få idéer i historien som är originella. Key delade många av sina idéer med andra i sin samtid, men det är i visionen av hur delarna kan fogas till en helhet, just genom en inre logisk struktur som konsekvent problematiserar motsättningar, som hon är helt unik. Som alla system finns det naturligtvis luckor och spänningar även i Keys, men det är inte detsamma som att hon är motsägelsefull. Key förtjänar att någon studerar hennes tänkande inifrån dess egna premisser, där motsatser sprängs inifrån genom paradoxer, korsställningar och ifrågasättanden. Den boken återstår ännu att skriva.

Claudia Lindén är docent i litteratur-vetenskap vid Södertörns högskola. Hon har bland annat skrivit Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key (Symposion 2002).

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet