Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Naturvetenskap & teknik
Andrea Wulf
Vetenskapens bortglömde hjälte
– Alexander von Humboldts äventyr
Leopard | 512 s | Isbn 9789173436564
Recensent: Johan Östling
Empiriska observationer och holistisk natursyn

Alexander von Humboldt (1769–1859) var världsberömd men föll sedan i glömska. Med sin bok vill Andrea Wulf åter föra in honom i centrum och inskärpa hans aktualitet. Han och hans bror Wilhelm von Humboldt förkroppsligade ett kunskapsideal som går stick i stäv med specialisering och nyttotänkande.

Alexander von Humboldts död den 6 maj 1859 utlöste en chockvåg som gick över världen. ”Berlin är i djup sorg” stod det i ett nyhetstelegram som kvickt spreds till London, Paris och andra europeiska metropoler. ”Den store, gode och ärade Humboldt har gått ur tiden!” utropade den amerikanske ambassadören i Preussen i sin rapport hem till Washington. På andra sidan Atlanten skrev tidningar om honom som ”den mest anmärkningsvärde” som någonsin levat, och framhöll att de hade haft tur att verka i vad de kallade ”Humboldts tidsålder”. När Humboldt fördes till den sista vilan slöt tiotusentals sörjande upp utmed Unter den Linden. Där fanns professorer, politiker och diplomater, men också hantverkare, butiksinnehavare och poeter. Begravningen blev den mest storslagna som en preussisk privatperson vederfarits.

Humboldt fortsatte att åtnjuta världsvid berömmelse efter sin död. Tio år senare, i september 1869, hade det gått precis ett sekel sedan han föddes och över hela jorden uppmärksammades denna märkesdag – från New York och Berlin till Mexico City och Adelaide. Han beskrevs som en naturvetenskapernas Shakespeare, Charles Darwin talade om honom som den ”störste forskningsresande som någonsin levt”, och hans natursyn togs upp i litterära verk av Walt Whitman och Jules Verne. För den preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV var han helt enkelt ”den störste mannen sedan syndafloden”.

Småningom föll han emellertid i glömska, åtminstone i ett anglosaxiskt medvetande. I vetenskapens panteon trängdes han ut av Darwin och 1900-talets alla stora fysiker. Med sin bok, Vetenskapens bortglömde hjälte, vill Andrea Wulf föra in honom i centrum igen och inskärpa hans aktualitet. Wulf, som har tysk bakgrund men nu verkar i Storbritannien, har tidigare bland annat gett ut Jakten på Venus (2012), en medryckande och faktarik skildring av de ansträngningar som gjordes under 1760-talet för att kartlägga Venuspassagerna. Denna bok har klara likheter med Humboldtbiografin men den nya är av större format. Det är en livfull och fängslande levnadsteckning, skriven med en smittande entusiasm för protagonisten och hans omvärld.

Alexander föddes i en välbärgad aristokratisk preussisk familj som brukade tillbringa vintrarna i Berlin och somrarna på sitt slott Tegel utanför staden. Hans far var officer, kammarherre och hade utomordentliga förbindelser vid hovet; hans mor var dotter till en förmögen fabrikör. Den älskade fadern dog när Alexander var nio år och den strama och känslokalla modern riktade in sig mot att ge sin son den bästa tänkbara utbildningen. Tillsammans med sin bror, den sedermera så berömde diplomaten, språkforskaren och universitetsreformatorn Wilhelm, fick Alexander en gedigen utbildning av upplysningsivrande informatorer.

Wilhelm, två år äldre, skildras av Wulf som sin lillebrors antites. Det har tidigare skett i andra biografiska framställningar av de båda syskonen, exempelvis i Manfred Geiers Die Brüder Humboldt (2009), men hon gör det bitvis mer tillspetsat: medan Wilhelm var en plikttrogen preussisk ämbetsman och familjefar som ägnade sitt liv åt politik och humanistiska studier, var Alexander en frihetstörstande naturforskare och upptäcktsresande som aldrig bildade familj utan som levde för vetenskapen och odlade nära vänskapsförbindelser med andra män. Trots alla olikheter och trots att de under långa tider levde geografiskt åtskilda höll de tät kontakt och stod varandra nära fram till Wilhelms död 1835.

Alexander von Humboldts håg stod alltså till naturvetenskaperna. Hans formella studiegång blev aldrig särskilt lång men han ägnade sig desto flitigare åt egna undersökningar, exkursioner och laborationer. Han intresserade sig för de flesta av de naturvetenskapliga discipliner som hade vuxit fram ur den äldre naturfilosofin och börjat få en självständig intellektuell identitet: botanik, zoologi, astronomi, geologi, kemi. För hans generella naturuppfattning var dock umgänget med Johann Wolfgang von Goethe avgörande. Under 1790-talet träffades de upprepade gånger och hade ömsesidigt utbyte av varandra. Av diktaren från Weimar tillägnade sig Humboldt en sinnlig och subjektiv attityd till naturen, en övertygelse om att empiriska studier måste kombineras med konst, fakta och fantasi för att helheten skulle gå att greppa.

I november 1796 avled Humboldts mor och han var plötsligt fri att göra vad han ville med sitt liv. Han hade alltid känt en stark Fernweh, en häftig längtan till fjärran land, men hittills han hade fått nöja sig med resor på den gamla europeiska kontinenten. Tack vare den betydande förmögenhet han ärvde från sina föräldrar kunde han nu börja dra upp planer för en stor resa. Målet var Sydamerika.

Fem år, 1799–1804, skulle hans amerikanska expedition vara. Den inbegrep strapatser, umbäranden och äventyr, men var också vetenskapligt mycket fruktbar. Via Kanarieöarna tog han sig i sällskap med den franske botanikern Aimé Bonpland till nuvarande Venezuela och vidare till Kuba innan han reste genom dagens Colombia, Ecuador, Peru och Mexiko för att slutligen ta sig hem från Förenta staterna. Denna väldiga naturalhistoriska peregrination lade grunden till Humboldts ryktbarhet som forskare och upptäcktsresande. Han samlade in tusentals specimina och gjorde lika många observationer, han konstruerade vulkanologiska modeller, bidrog till meteorologiska insikter och förklarade skogens funktion i det större ekosystemet. Framför allt beskrev han naturen som en levande väv där det minsta hängde samman med det största.

Väl tillbaka i Europa skulle han under tre decennier vara sysselsatt med att vetenskapligt bearbeta sin Amerikaresa. Sammanlagt blev det trettio band av Voyage aux régions équinoxiales du Nouveau Continent. Här träder ”the Humboldtian science” fram i hela sin prakt. Det är ett begrepp som myntades av den amerikanske vetenskapshistorikern Susan Faye Cannon på 1970-talet som en beteckning för ”the accurate, measured study of widespread but interconnected real phenomena in order to find a definite law and a dynamical cause”. Humboldt står som främste representant för denna 1800-talsförmälning mellan precisa empiriska observationer och en ur romantiken sprungen holistisk naturförståelse.

Under många år bodde Humboldt i Paris och njöt av att befinna sig i de stora händelsernas centrum. I slutet av 1820-talet flyttade han dock motvilligt tillbaka till det mer provinsiella Berlin för att tjäna som en av Fredrik Vilhelm III:s kammarherrar och stå för kungens intellektuella underhållning. Humboldts liv blev för en tid kringskuret och monotont, men det dröjde inte länge innan hans obetvingliga kunskapslust och rastlösa nyfikenhet förde in honom i nya sammanhang. Han inledde ett samarbete med matematikern Carl Friedrich Gauss, blev en frekvent besökare vid det universitet i Berlin som hans bror hade grundat 1810, höll oräkneliga föreläsningar för både bönder och borgare, och företog en lång forskningsresa till Ryssland för att bland annat studera geomagnetism. I hög ålder inledde han arbetet på det som skulle bli hans summa, en kolossal och systematisk presentation av allt sitt vunna vetande, Kosmos – Entwurf einer physischen Weltbeschreibung, utgiven i fem volymer 1845–1862.

Även om Andrea Wulf skriver levande om alla skeden i Humboldts liv är boken till sin form, på gott och ont, en ganska konventionell biografi. Om den hade varit skriven av en vetenskapshistoriker i takt med tiden hade han eller hon bemödat sig om att karakterisera Humboldts vetenskapliga persona, resonerat om hur han bidrog till kunskapens cirkulation och analyserat hans instrument som ett slags materiell kultur. Nu förlitar sig Wulf på sin förmåga att skriva en fascinerande berättelse om en stor man. Det innebär inte att hon enbart upptas av personen Humboldt; boken handlar nästan lika mycket om dem han mötte och påverkade. I sin samtid omtalades Humboldt som den mest berömde levande människan näst efter Napoleon och han träffade eller korresponderade med hart nära alla av betydelse, inklusive politiker som Thomas Jefferson och Simón Bolívar. Wulf följer också hans sentida inflytande och ägnar hela kapitel åt Charles Darwin, Henry David Thoreau, George Perkins Marsh, Ernst Haeckel och John Muir. Av denna anledning är det oförsvarligt att boken saknar ett personregister.

På de avslutande sidorna kommer Wulf in på Humboldts aktualitet. ”Nu när forskare försöker förstå och förutsäga de globala konsekvenserna av klimatförändringar är Humboldts tvärvetenskapliga syn på forskningen och naturen mer relevant än någonsin”, argumenterar hon. Mer än att framhäva vissa upptäckter eller teorier är det för henne den interdisciplinära arbetsmetoden och det planetariska helhetssinnet som gör Humboldt intressant för 2010-talet. Det ligger möjligen något i det, men det är också en tolkning som gränsar till det förutsebart trendkänsliga och som skyler över allt det otidsenliga och motsägelsefulla i hans gestalt.

Humboldt har alltid fungerat som en projektionsyta för samtidens drömmar. Det blir man varse i vetenskapshistorikern Nicolaas A. Rupkes Alexander von Humboldt – A Metabiography (2008). I denna uppslagsrika metabiografi urskiljer Rupke de olika anleten som har framträtt under olika epoker i huvudsakligen den moderna tyska historien: den liberale demokraten under decennierna före 1871, Kultur-chauvinisten i det vilhelminska Tyskland och i Weimarrepubliken, den ariska övermänniskan i Tredje riket, den radikale abolitionisten i Östtyskland, den kosmopolitiske filosemiten i Västtyskland samt globaliseringspionjären efter 1990. Till detta kan man nu lägga Wulfs uttolkning av honom som en föregångare för en ekologisk och vetenskaplig totalsyn.

Nästa gång någon griper sig an Humboldt kan det förslagsvis bli i form av ett dubbelporträtt av Alexander och Wilhelm. Bröderna kunde få förkroppsliga ett kunskapsideal som går stick i stäv med allt vad specialisering, nyttotänkande och instrumentalism heter. Bokens budskap skulle vara konträrt mot mycket i samtiden och just därför så välkommen.

Johan Östling är docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och aktuell med boken Humboldts universitet (Atlantis förlag).

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet