Föregående

nummer

Fredag 24 oktober 2014

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
David Andersson
Dr. Kissinger & världshistorien
Atlantis | 234 s | Isbn 9789173535298
Recensent: Mats Bergquist
En akademiker i världspolitiken

Hur ser relationen mellan akademisk forskning och politisk gärning ut i Henry Kissingers fall? Den frågan ställer David Andersson i sin nya bok. Som historiker har Kissinger förklarat sig vara pessimist, men det har inte hindrat honom från att hantera problem med entusiasm och cynism. Anderssons analys väcker få invändningar, men den innehåller heller inget direkt nytt.

 

Den intellektuella debatten om den amerikanska utrikespolitiken under 1900-talets senare del dominerades av en handfull herrar, som dessutom blev ganska gamla. Den i dag mest kände av dem, Henry Kissinger, är nu 88, snart 89 år, men reser fortfarande, 35 år efter det han lämnat utrikesministerposten, jorden runt och träffar ledande statsmän, håller synnerligen väl avlönade anföranden och publicerar emellanåt en diger volym med utrikespolitiska betraktelser, nu senast förra året om Kina. George Kennan, ursprungligen diplomat, men sedan mest författare av en lång rad lysande böcker huvudsakligen om stormaktspolitiken, blev 101 år (1904–2005) och aktiv debattör långt in i nittioårsåldern. Paul Nitze (1907–1994), som från början arbetade på Wall Street, framträdde mindre utåt, men desto mera aktivt inom olika administrationer, framför allt som förhandlare om kärnvapenfrågor.

Kennan och Nitze, som umgicks privat, hade en sak gemensamt: de hade båda en stark känsla av att de inte utnyttjats till sin fulla potential. Kennan blev visser­ligen ambassadör i Moskva och Belgrad, men skötte inte dessa uppgifter lika väl som skrivmaskinen. Trots att han, med det så kallade långa telegrammet från Moskvaambassaden 1946, gav upphov till ”containment”-doktrinen, som styrde amerikansk utrikespolitik under mycket av det kalla kriget, kände sig Kennan inte uppskattad av de makthavande, som han tyckte misstolkade hans åsikter. Nitze, som 1950 författat ett annat av det kalla krigets grundläggande dokument, NSC-68, som efter Koreakrigets utbrott innebar en kraftig upprustning, hade väntat sig att bli nationell säkerhetsrådgivare i Vita Huset eller försvarsminister, men fick nöja sig med visserligen höga men ändå något mera modesta positioner.

 

Men den som lyckades både med sin akademiska karriär vid Harvard och sedan med sin politiska i Washington var Henry Kissinger (1923–). Han kom som judisk flykting från Tyskland (via Sverige, där en del av hans familj blev kvar) till USA som femtonåring och har behållit en tydlig tysk accent i sin engelska. Kissinger, som således skrivit en mängd böcker och analyserats i åtskilliga andra, har nu blivit föremål för en svensk biografi av historikern och journalisten David Andersson, Dr. Kissinger och världshistorien. Andersson har plöjt igenom en betydande mängd material; bara Kissingers memoarer omfattar närmare 3 000 sidor. Om man därtill lägger att Kissinger, i motsats till Kennan som var en lysande stilist, skriver tungt och laddar sina texter med politiska maximer snarare än resonerar, ter sig Anderssons bok som en rejäl arbetsprestation.

Den uppgift som han föresatt sig är den uppenbara när man har att göra med en intellektuell i politiken: vad slags förbindelse kan man etablera mellan liv och lära, hur har hans politik påverkats av hans akademiska forskningar, om alls? Andersson intresserar sig både för politikern, historikern och författaren Kissinger – och för en hel del annat som tas upp i boken. Sedan har Andersson följt Kissingers politik på ett antal centrala fält åren 1969–1977, då han först, till sin egen förvåning – han var dessförinnan främst rådgivare och vän till Nixons republikanske motståndare, Nelson Rockefeller – blev nationell säkerhetsrådgivare och därefter utrikesminister under presidenterna Nixon och Ford.

Henry Kissinger brukar räknas till den realistiska skolan inom internationell politik, vilket även var fallet med George Kennan och Paul Nitze, fastän de ofta hade olika meningar om vad denna krävde. Det avgörande elementet i denna är kampen om inflytande mellan stormakterna. För att undvika öppna konflikter mellan dessa måste man söka hitta en ordning som uppfattas som legitim. Kissingers svårlästa doktorsavhandling handlar om hur man efter Napoleonkrigen vid Wienkongressen 1814–1815 försökte skapa en stormaktsordning där även det besegrade Frankrike upptogs. Denna legitimitet fick inte förväxlas med rättvisa, ett begrepp som kunde hota den rådande ordningen. Andersson citerar en onekligen mycket provokativ formulering av Kissinger, nämligen att problemet i den internationella politiken snarare än att bekämpa ondskan handlar om att hålla tillbaka rättfärdigheten, som ständigt hotar legitimiteten.

Att man kunde upprätthålla ett rimligt mått av säkerhet och undvika större konflikter under perioden 1814–1914 – vilket dock är en sanning med modifikation eftersom åtskilliga krig fördes också under detta århundrade – tillskriver Kissinger främst den österrikiske kanslern Metternich och den brittiske utrikesministern Castlereagh. Metternich har ofta utpekats som Kissingers förebild, vilket han förnekat. Däremot har Kissinger sagt att man kommer till ett ämbete med ett visst intellektuellt bagage, som man knappast har tid att fylla på när man är mitt uppe i uppgiften. Till detta bagage hör också Kissingers studium av Bismarck, som han betecknar som en ”vit revolutionär” statsman, vars allianssystem var alltför beroende av en man för att kunna överleva dennes avgång. På så sätt blev denna Bismarckska ordning en anledning till det första världskriget.

 

David Anderssons analys av Kissingers världsbild möter egentligen få invändningar, också om den inte innehåller något direkt nytt. Något Andersson borde ha framhävt är att hans objekt i sina historiska skrifter ofta suddar ut skiljelinjen mellan historieskrivning och normativa utsagor; det hjälpte honom att lyckas i politikens värld. Som historiker har Kissinger förklarat sig som pessimist, medveten om alla civilisationers fall, säger han i en intervju med New York Times legendariske James Reston (13 oktober 1974). Men som politiker måste han hantera uppkommande problem. Detta har han, som framgår av Anderssons bok, gjort med energi, entusiasm och ett betydande mått av cynism.

När Richard Nixon och Kissinger i januari 1969 tog över makten i Vita Huset hade de ärvt Vietnamkriget, där USA under Lyndon Johnson trappat upp sitt engagemang från en rådgivarroll i Sydvietnam till en insats med 500 000 man. Detta hade ändå inte lett till någon seger mot Nordvietnam. Det gällde nu att med hedern i behåll försöka dra sig ur kriget, som hämmade USA:s utrikespolitik och åstadkom stora förluster och så mycken tidvis våldsam inhemsk kritik. Det var här som Kissinger, ovan huvudet på sina sydvietnamesiska allierade och utrikesministern Rogers ovetande, bedrev hemliga förhandlingar med Nordvietnam. USA lämnade till sist 1975 Saigon med svansen mellan benen. David Andersson är med rätta kritisk mot Kissingers sätt att hantera detta krig där också Kambodja och Laos drogs in och fick utstå stor förstörelse. Han fick, ironiskt nog, tillsammans med nordsidans chefsförhandlare Le Duc Tho, Nobels fredspris för denna insats.

Andersson tycker att Kissinger borde ha fått priset snarare för sina insatser för att få till stånd ett slags lösning efter Oktoberkriget i Mellanöstern 1973. Där lyckades han, trots sin judiska bakgrund, vinna både Egyptens Sadats och syriernas acceptans; uppgörelserna om Sinaihalvön blev ju sedan inledningen till Sadats närmande till Israel 1977.

 

Men det var relationen till Sovjet och Kina som intresserade Nixon och Kissinger mest. Nixon hade redan innan han blev president i Foreign Affairs hävdat att Kina inte för evigt kunde hållas isolerat. Med hjälp av Pakistan, som hade och har nära relationer till Kina, kunde Kissinger etablera en kanal till Peking, vilken ledde till Richard Nixons berömda besök i Kina 1972. Kina hade då i flera år legat i ideologisk fejd med Sovjet och skulle givetvis ha nytta av en fungerande relation till USA, samtidigt som Washington då kunde utöva press mot Moskva enligt principen två slår den tredje. Men Sovjetledningen ville inte exponera sig för en amerikansk-kinesisk inringning och tolererade därför åtskilligt från USA:s sida. Bland annat tog man emot Nixon i Moskva 1973 trots att USA då bombade Moskvas skyddsling Nordvietnam. Kissinger antog att både Moskvas och Pekings revolutionära glöd falnat och att de båda staterna borde kunna fogas in i ett värnande om status quo.

Henry Kissingers – och Nixons – problem med denna maktbalanspolitik var två: hur skulle man kunna utåt presentera och få godkännande för denna politik, som var så främmande för amerikanskt tänkande om USA som ”the exceptional country”, och hur skulle man ställa sig till uppdykande internationella problem och konflikter som inte kunde passas in i ett stormaktsmönster? David Andersson ägnar åtskilligt utrymme åt båda dessa frågor. Till att börja med lyckades Kissinger, genom vad han uppnådde i förhållandet till Kina och i Mellanöstern eller syntes uppnå i Vietnam, framstå som en utrikespolitisk trollkonstnär, vilket säkert spelade en stor roll i Nixons återval 1972 (även om motkandidaten George McGovern var svag). Men efterhand ledde politiken till reaktioner i kongressen. Den idealistiska ådran i amerikansk utrikespolitik har alltid varit stark och på gott och ont dominerat de flesta administrationer, egentligen alla utom Teddy Roosevelts (1901–1909) och Nixons. Förr eller senare skulle de mänskliga rättigheternas ställning i diktaturernas Moskva och Peking och USA:s politik i andra konflikter leda till för Kissinger besvärande frågor. Till sist blev han under presidenten Ford närmast en belastning. Med valet av Jimmy Carter 1976 sattes de mänskliga rättigheterna i centrum vilket försvårade relationen till Sovjet.

 

Hur ter sig då Kissingerbilden i dag, 35 år efter hans avgång? David Andersson ägnar även detta ämne en hel del utrymme. Kissinger fick ingen plats i Ronald Reagans eller George W Bushs administrationer, som båda hade mycket tydliga idealistiska drag, fast denna idealism i Bushs fall ledde till katastrofala resultat. Öppningen mot Kina, ett land som uppenbarligen alltid fascinerat Kissinger, samt hans strävan efter avspänning mellan stormakterna får Anderssons erkännande, liksom hans skickliga medling efter Oktoberkriget. Men på minussidan finns hans brist på förståelse för konflikter i tredje världen, hans betoning på stabilitet till förfång för reformer, stöd till diktaturer som Pinochets i Chile.

David Andersson är i sin bok angelägen att distansera sig från Kissingers världsbild. Man kan distansera sig från den utan att för den skull avstå från att läsa hans böcker. Olof Palme samtalade alltid med Kissinger när de möttes, trots deras skarpa motsättningar om inte minst Vietnam. En mycket intressant samtalspartner och dito författare förblir Kissinger. Under 1970-­talets första hälft spelade denne akademiker en världspolitisk roll, som få intellektuella har gjort före eller efter honom. Denna roll har underlättats av att han uppenbarligen utan svårighet kunnat distansera sig från de hos intellektuella annars så vanliga dubierna om halten i den egna övertygelsen.

 

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet