En alltför dualistisk bild av debatten

I genomgången av synen på Israel och Palestina i svensk debatt går David Andersson i hög grad i Herbert Tingstens och Per Ahlmarks fotspår, fastän hans tonfall är mindre polemiskt. Andersson pekar med rätta på problematiska drag i vänsterns samhällskritik, men greppet att ställa två världsbilder mot varandra är alltför förenklat.

Trots att David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft inte omfattar mer än strax över 200 sidor berör den flera viktiga teman i svensk politisk och intellektuell debatt från 1960-talet till 2010-talet. Av bokens titel framgår att den handlar om synen på Israel och Palestina i svensk debatt, men det visar sig snart att ambitionsnivån är högre än så. I denna bok behandlas också frånvaron och närvaron av antisemitism i den vänsterintellektuella debatten och indirekt frågor om vänstern skuld och dominans i Sverige sedan 1960-talet, liksom också hur vänstern har bjudits motstånd.

I boken figurerar ett antal av Sveriges mest framträdande intellektuella under efterkrigstiden. Herbert Tingsten och dennes lärjunge Per Ahlmark intar en särskild position. Stort utrymme i boken ges också flera vänsterintellektuella debattörer, till exempel Göran Palm, Jan Myrdal, Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, Göran Rosenberg och Jan Guillou. Även politikerna Olof Palme och Per Gahrton förekommer frekvent samt därutöver ytterligare flera namn. Tingsten och Ahlmark uppfattar jag som bokens ”hjältar”. Andersson förklarar vad de har betytt för att motverka antisemitism och försvara både demokratin och staten Israels existens.

Till vardags är Andersson redaktör på tidskriften Axess och han har tidigare varit verksam som ledar- och kulturskribent på Kristianstadsbladet och Sydsvenska dagbladet. Med andra ord befinner han sig i den liberala och borgerliga fåran av svensk politik. Man skulle också kunna säga att han med denna bok går i Tingstens och Ahlmarks fotspår. Dock måste man räkna Andersson till godo att han gjuter ett helt annat temperament i texten än Ahlmark. Andersson uttrycker sig ibland uppskattande om sina ”meningsmotståndare” och lägger sig vinn om att placera in deras åsikter i en historisk kontext.

Bokens huvudsyfte är att beskriva ”två världsbilder och några av de personer som företrädde dem”. Kalla krigets grundläggande motsättning mellan öst och väst, diktatur och demokrati, var Tingstens världsbild. Den tappade betydelse i svensk intellektuell debatt under 1960-talet, när en yngre generation radikala intellektuella företrädde ett annat synsätt. De betonade framför allt konflikten mellan västvärlden och ”tredje världen”. Vilken världsbild man anslöt sig till fick konskevenser också för hur man såg på Israel. Tingstens ”demokrati- och Israelvänliga” världsbild stod mot den ”västfientliga” världsbilden, menar Andersson.

Tingstens ”demokrati- och Israelvänliga” världsbild stod mot den ”västfientliga” världsbilden, menar Andersson.

Begreppet världsbild, som inte definieras i boken, är anspråksfullt och jag undrar om det inte leder för långt. Hur arvet från Tingsten ska tolkas har varit omstritt. Andersson betonar starkt konflikten mellan 68-vänstern och Tingsten, vilket är en rimlig tolkning. En annan möjlig tolkning som har lyfts fram i både forskning och debatt är att Tingstens kulturradikalism banade väg för den radikala vänstern, som i sin tur tog över det kulturradikala projektet och förde det vidare. Det skulle i så fall innebära att Tingstens och den nya vänsterns världsbilder överlappade på väsentliga punkter. Dessutom var både Ahlmark och Gahrton liberaler, men i Israel-Palestina-konflikten intog de diametralt olika positioner. Berodde det på att de hade olika världsbilder eller på att de tolkade liberalismen olika?

Ordet skuldkänsla i bokens titel syftar på två olika sätt att förhålla sig till en politisk skuldproblematik. Enligt Tingsten hade Västerlandet en ”ohygglig skuld till judarna”. Vänsterintellektuella menade att västvärlden hade en lika stor skuld till de koloniserade folken. I västvärldens koloniala förtryck såg också flera av dem en illgärning som kunde jämföras med nazismens. Dock ges i boken inte någon djupare belysning av vare sig begreppet ”känsla” eller begreppet ”skuld”.

Detta är inte en vetenskaplig bok. Referenslistan är ytterst elementär och det saknas även sådant som utförliga resonemang om urvalskriterier och representativitet, utgångspunkter, metod eller positionering gentemot tidigare forskning. Andersson avstår inte heller från att använda värderande uttryck. Redan på sidan fyra får vi veta att Lagercrantz uttalade sig på ett ”makabert” sätt och längre fram att Ahlmark i stället var principfast och idealistisk. Därmed vill jag inte alls säga att boken saknar värde, men att den är något svår att genrebestämma och därmed också att bedöma. Att bara avfärda den som ett debattinlägg vore inte heller rättvist.

Andersson redogör träffande för tidsandans snabba vändningar. En händelse som märkbart stärkte den Israelkritiska opinionen i Sverige var sexdagarskriget 1967. För Lagercrantz och många andra vänsterintellektuella kom Israel att framstå en symbol för västerlandets koloniala förtryck. Snart förnekade de också att nazisternas folkmord hade varit något exceptionellt. Några gick ännu längre och liknade staten Israel med nazisterna. Myrdal kallade Israel för ”en ny Endlösung der Judenfrage”.

Några gick ännu längre och liknade staten Israel med nazisterna. Myrdal kallade Israel för ”en ny Endlösung der Judenfrage”.

Ytterligare en viktig händelse som märkbart påverkade synen på Israel var landets invasion av Libanon 1982. Med anledning av detta återkallade SAP en inbjudan till Israel att delta vid 1 maj-firandet och på TCO:s kongress samma år jämförde Palme Israel med nazisternas folkmord: ”Bilderna av de judiska barnen i koncentrationslägren” berör oss illa, men ”denna gång är det Israel som står bakom”. PLO-ledaren Yassir Arafat gästade statsministern 1983 och som utrikesminister drev Sten Andersson en tydligt Israelkritisk linje, samtidigt som han agerade som medlare.

Under slutet av 1980-talet och vidare under 1990-talet luftades allt oftare antisemitiska tongångar i den svenska offentligheten. År 1987 startades närradiokanalen Radio Islam, som bedrev antisemitisk propaganda och 1992 bjöds Förintelseförnekaren Robert Faurisson till Sverige av Ahmed Rami, som stod bakom Radio Islam. På detta följde både omfattande debatter och en rättegång som ledde till att Rami 1989 dömdes för hets mot folkgrupp. Till hans offentliga och mediala försvarare hörde religionshistorikerna Jan Bergman och Jan Hjärpe, liksom även Lagercrantz och Myrdal. Samtidigt skedde under 1990-talet en motsatt utveckling. Tingsten fick en renässans, vänsterns skuld diskuterades och med Göran Persson som statsminister och partiledare för SAP togs återigen en mer Israelvänlig kurs ut i svensk politik.

De två ”världsbilderna” har fortsatt att ställas mot varandra under 2000-talet, inte minst i debatterna om konstnären Lars Hillersberg, mordhotet mot Salman Rushdie, Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks rondellhundar, menar Andersson.

Andersson uppmärksammar besvärande drag i den intellektuella vänsterns samhällskritik från 1960-talet fram till i dag. Det gör han rätt i och han gör också rätt i att inte slentrianmässigt avfärda avfärda vänsterintellektuellas, och andras, politiska dikeskörningar som utomideologiska misstag. Ändå måste man diskutera vad Anderssons framställning belyser och vad den inte belyser. Andersson pekar på en problematisk sammangyttring av kritik mot Väst, underlåtenhet mot diktaturer, Israelkritik, förnekelse av Förintelsens unicitet och antisemitism. Men han försöker inte bringa analytisk klarhet genom att skilja på dessa olika företeelser, definiera dem, på ett djupare plan diskutera vad de har och inte har med varandra att göra, eller när, var och varför det ena övergår i det andra, eller när och varför detta inte sker.

Uppenbarligen har långt ifrån alla vänsterintellektuella intagit samma extrempositioner som de som skildras här, vilket också framgår av boken. Återigen ställer jag mig frågan om inte det analytiska upplägget med två motsatta världsbilder bidrar till att ge en något för enkel, dualistisk och enhetlig bild av svensk intellektuell debatt sedan 1960-talet. Avslutningsvis vill jag poängtera att boken berör många, stora och svåra frågor. Det finns mycket att diskutera här och Andersson får en att tänka till.