Föregående

nummer

Onsdag 23 juli 2014

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Ekonomi
Assar Lindbeck
Ekonomi är att välja
Memoar
Bonniers | 463 s | Isbn 9789100129767
Recensent: Kjell-Olof Feldt
En begåvning som blivit erkänd under sin livstid

Någon inblick i sitt privatliv ger Assar Lindbeck inte. Boken är en föreläsning om författarens utveckling som nationalekonom och de förändringar som Sverige genomgått de senaste 60-70 åren. Lindbeck är antagligen den mest publicerade nationalekonomen i Sverige och har överösts med priser och medaljer.

Boken har undertiteln Memoar, men är i sin substans en lärd och välskriven föreläsning om författarens utveckling som nationalekonom, den mest berömde svenska ekonomen sedan Gunnar Myrdal. Lindbeck lyckas, som många gånger förr, beskriva komplicerade teoretiska sammanhang så att de blir begripliga, tror jag mig veta, även för läsare utan egna insikter i ämnet. Med begriplig menas då främst att man förstår den viktiga roll ekonomisk teori har spelat (och spelar) för hur våra samhällen ser ut och fungerar. Boken blir en snabb men ändå upplysande genomgång av de sociala och ekonomiska förändringar som under de senaste 60-70 åren präglat Sverige.

Till stor del beror denna lust att knyta samman teori och verklighet på att han hela sitt liv haft ett starkt politiskt engagemang, sett politikens möjligheter att både skapa och förstöra. Enligt egen utsago stod han redan som nioåring på torgen i Luleå och käftade mot nazistiska mötestalare. (Så effektivt att han bortfördes av stadens polismästare.) Han växte upp i ett politiskt hem - fadern hade arbetat sig upp från sågverket i Kalix till att på 1940-talet bli Luleås ledande socialdemokrat - och anslöt sig tidigt till SAP med hemvist i den mer radikala delen. Under sina första studieår i Uppsala på 1950-talet hemföll han sålunda åt drömmar om ett statsägt näringsliv, drömmar som ganska snart skulle ersättas av en ofta demonstrerad syn på marknadsekonomi och privatkapitalism som garant för ett pluralistiskt samhälle, där staten ägnade sina krafter åt människors sociala villkor och en för de flesta acceptabel fördelning av materiellt välstånd.

I flera avseenden följde jag i Assar Lindbecks spår med ett par års eftersläpning. Vi läste ungefär samma ämnen, hade samma lärare i Uppsala (Assar övergick till Stockholms universitet) och var båda ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Våra akademiska karriärer skilde sig definitivt åt; min bröts ganska snart medan Assar Lindbecks gick mot allt högre höjder. Ändå kom de att ha ett likartat inslag som också säger något om 1950-talets studiesociala villkor. Som amanuens i Per Edvin Skölds finansdepartement kunde Lindbeck lägga grunden för sitt framtida forskningsarbete, medan jag (avsevärt senare) som utredningssekreterare gavs möjlighet att fullborda en licentiatavhandling i nationalekonomi. Någon mer forskning blev det inte för min del, medan Lindbeck fick det prestigefyllda Rockefellerstipendiet som han använde för att fullborda sin avhandling och sedan inleda sin långa akademiska bana.

Någon djupare inblick i sitt privata liv ger Lindbeck inte. Men läsaren får ändå klart för sig att hans begåvning och energi räckt till för mer än ekonomi och politik. I sin ungdom musicerade han flitigt, spelade klarinett, till och med komponerade ett stycke som gav honom Luleå läroverks musikpris. Längre upp i åren började han måla tavlor som ställdes ut med, såvitt jag förstår, betydande framgång.

Assar Lindbeck är antagligen den mest publicerade nationalekonomen i Sverige. Hans bibliografi upptar 17 sidor i boken, vartill kommer en förteckning över cirka 200 tidningsartiklar med inlägg i svensk politisk-ekonomisk debatt. Och det handlar inte bara om kvantitet. Produkterna är för det mesta av en kvalitet som han inte behöver skämmas över. Det gör han inte heller, citerar gärna sig själv, uppenbart belåten. Som forskare är han inte känd för någon egen teori eller modell, däremot för att sätta existerande teoretiska modeller i operativ verksamhet som utvinner nya insikter om hur de kan appliceras på verkliga (eller inbillade) problem. Till de insatser Lindbeck är nöjd med hör också att han som chef för Institutet för Internationell Ekonomi höjde nationalekonomins vetenskapliga nivå i vårt land. Och han har rätt, tycker jag. IIES, som det förkortades, blev en plantskola för en generation av duktiga ekonomer, med både svenskt och internationellt anseende.

Det är inte alla begåvningar förunnat att bli erkända under sin livstid. Det har emellertid Assar Lindbeck blivit. Han har nästan överösts med priser och medaljer, flera av guld (han har till och med en medalj i eget namn, som pryder bokens skyddsomslag), och han har getts viktiga uppdrag, som 1992 när han blev ordförande i det som alltsedan dess heter Lindbeckkommissionen. Han erbjöds poster som chefekonom i internationella organisationer (först Världsbanken, sedan Internationella Valutafonden). Men han tackade nej, enligt vad han säger mån om sin vetenskapliga integritet.

Ett annat för ekonomisk forskning betydelsefullt uppdrag skildrar han emellertid utan att beröra poängen. Under många år var Assar Lindbeck ordförande i den kommitté som föreslog mottagare av Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Att få ett Nobelpris (även om just detta är av sent datum) handlar om mycket mer än pengarna. Det ger mottagaren ära och berömmelse och uppfattas som bevis på att en vetenskaplig bragd utförts. Med Nobelpriset blev nationalekonomin för många uppenbarad som en vetenskap. Ljuset lyser också över de lärosäten som kunnat frambringa en pristagare. Det är således inte ägnat att förvåna om personerna med inflytande över var priset hamnade behandlades väl av akademier världen runt. Lindbeck själv var redan väl så internationellt etablerad, men för andra svenska ekonomers kontakter med omvärlden spelade Nobelpriset en viktig roll.

Assar Lindbeck var medlem i det socialdemokratiska partiet i över 30 år tills han lämnade det 1982. Medlemskapet använde han inte så sällan för att kritisera och ibland aktivt bekämpa partiets politik. Det första slaget stod om hyresregleringen som han (och många andra) ansåg leda till att för få bostäder byggdes och att de som fanns ofta fördelades på ett orättfärdigt sätt. Lindbecks skriverier i ämnet meriterade honom till en plats i den arbetsgrupp regeringen utsåg år 1965 med uppdrag att föreslå hur en avreglering skulle gå till. Det politiska problemet var naturligtvis att hyrorna skulle stiga när statens kontroll upphörde.

Den fråga Lindbeck främst ägnade krafterna åt var hur man med skatter och bidrag skulle minska en oönskad inkomstöverföring från hyresgäster till fastighetsägare. Resultatet blev en proposition år 1967 till riksdagen men utan några fördelningspolitiska åtgärder - finansminister Sträng sa nej till skatten på fastighetsägarna. När sedan folkpartiledaren Ohlin, som länge krävt fri hyressättning, anklagade regeringen för denna försummelse ilsknade Sträng till och fick regeringen att dra tillbaka propositionen. Så hyresregleringen blev kvar. Lindbeck kallar socialdemokratins bostadspolitik för en ”70 år lång katastrof”.

Men på 1960-talet trodde han på möjligheten att vända partiets politik bort från en annan reglering, nämligen den som genom höga importavgifter höll uppe priserna på svenska jordbruksprodukter. Det ledde till en för staten dyrbar överproduktion framför allt av spannmål och drev upp priset på jordbruksmark. De veteodlande storgodsägarna (och sockerbruken) var de enda vinnarna, menade Assar och jag höll med. Till en början såg det ljust ut, regeringen ville faktiskt ta sig ur jordbruksregleringen, och tillsatte ännu en arbetsgrupp där Assar självfallet ingick.

Men till hans (och även min) förvåning var stödet för en avveckling av jordbruksregleringen och därmed lägre matpriser svagt både bland konsumenterna och i det privata näringslivet. Inför kommunalvalet 1966 avvecklades arbetsgruppen och planerna på en reform hamnade i papperskorgen. Men, som Assar konstaterar, det var för sent. Under hela valrörelsen lyste böndernas plakat över åker och äng: ”Kan du tänka dig denna bygd utan jordbruk?” Valet gick dåligt för Socialdemokraterna och någon ändring av jordbrukspolitiken kom inte förrän i slutet av 1980-talet.

Assar Lindbeck var nära vän till Olof Palme sedan början av 1950-talet. Han uppger, vilket var en nyhet för mig, att han uppmanat Tage Erlander att kontakta Palme för samarbete med en ung politisk talang som Erlander letade efter. Assar berättar också om sin roll som ekonomisk rådgivare till Palme under hans första statsministertid 1969-76. Lite märkligt är ändå att Assar aldrig nämner det utfall han gjorde mot Gunnar Sträng mitt i den konflikt som pågick i regeringen om Strängs åtstramning av statsfinanserna 1972-73. Han kallade Sträng för en enkel kamrer som inte förstod den anti-cykliska politikens förtjänster. Skälet till att Assar förbigår denna episod kan vara att han numera ser sitt inlägg som en av sina polemiska överdrifter - han erinrar dock om en del andra. Men det kan också vara att han (liksom Palme, jag och många andra) hade fel. Strängs envishet den gången fördröjde ankomsten av Sveriges ekonomiska kris med flera år.

Uppbrottet från det socialdemokratiska partiet inledde Lindbeck när LO-kongressen år 1975 ställde sig bakom Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder. Jag har inga problem med att förstå hans motstånd mot idén att tvångsvis men i små steg överföra ägandet av svenskt näringsliv till fackligt styrda fonder. Däremot förstår jag inte hur han som ekonom kunde tro att det var genomförbart i en öppen ekonomi med stora möjligheter för privatkapitalet att under den processen fly landet. Enda motdraget hade varit att stänga landets gränser och beröva kapitalägarna deras fysiska frihet.

Lindbeck uttryckte aldrig uppfattningen att svensk socialdemokrati skulle vara beredd att införa diktatur. Däremot beskrev han i sina många inlägg mot fonderna hur de skulle upphäva pluralismen i vår ekonomi och förvandla den till ett monolitiskt system med all makt i fackets händer, detta trots att han så småningom måste ha förstått att det förslag till löntagarfonder Socialdemokraterna till slut skulle föra fram bara hade namnet gemensamt med Meidners fonder.

Assar Lindbeck väntade med sitt utträde ur SAP till valrörelsen 1982. Beslutet motiverar han med att han hoppats på besked att partiet skulle överge alla planer på löntagarfonder. När så inte skedde gjorde han vad han kunde för att Socialdemokraterna inte skulle vinna valet och återta regeringsmakten. I hans beskrivning av sitt agerande under dessa år finns emellertid också en underström av sorg, kanske till och med smärta, över den förlorade vänskapen med Olof Palme. Efter Lindbecks första angrepp på ”Meidnerfonderna” ville Palme inte längre träffa honom och skar av alla kontakter mellan familjerna Palme och Lindbeck. Jag kan tänka mig att denna oförsonliga reaktion gjorde det lättare för Assar Lindbeck att i sin tur överge socialdemokratin.

Kjell-Olof Feldt var Sveriges finansminister 1983-1990.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet