Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Konstarterna & medier
Ann-Sofi Forsmark
Stockholmsfotografer
En fotografihistoria från Stockholms stadsmuseum
Stockholmia Förlag | 233 s | Isbn 9789170312397
Recensent: Martin Emanuel
En bild behöver ibland tusen ord

Ann-Sofi Forsmark fångar i sin fotohistoriska bok den kluvna relationen till den moderna staden. Staden står både för framsteg och förlust. Men hon påminner också om att bilder kräver kompetens för att kunna tolkas.

Böcker som skildrar Stockholms historia i bild är många. Till de senaste tillskotten hör Helena Frimans fina Stockholm svart på vitt: Fotografier från innerstaden 1860-1960 (2011) och den redan klassiska Stockholm: En historia i kartor och bilder av Friman och Göran Söderström (2008), som kom i en ny lågprisutgåva tidigare i år. Och så nu kommer ännu en: Ann-Sofi Forsmarks Stockholmsfotografer: En fotografihistoria från Stockholms stadsmuseum. Behövs det ännu en fotobok som tar sin utgångspunkt i Stockholms historia? Och hur kommer det sig att Stockholmia Förlag ger sig på en sådan produktion bara året efter att man gett ut Frimans bok, som även den utgår från Stockholms stadsmuseums bildsamling?

Utgivningen försvarar sig. Frimans bok är geografiskt upplagd, där skilda avsnitt skildrar förändringar av olika delar av innerstaden i bild. Ann-Sofi Forsmark har med Stockholmfotografer andra ärenden än att berätta stadens historia i snäv mening. För det första är det en introduktion till och presentation av stadsmuseets rika bildsamling. Det medför att framstående stockholmsfotografer som Karl Sandels och K.W. Gullers, vilka inte finns i museets samling, saknas, men det vägs med råge upp av samlingens imponerande bredd och djup. Som exempel kan nämnas att museet förfogar över inte mindre än 100000 påsiktsbilder från Svenska Dagbladets pressarkiv, lika många negativ från Lennart af Petersens dokumentation av staden under hans 36-åriga anställning vid museet, och 17000 porträttfotografier från Johannes Jaegers med efterföljares ateljé. För det andra väver Forsmark samman fototeknikens och fotograferandets utveckling med Stockholms historia. Ett tredje ärende kan urskiljas mellan raderna: att lyfta fram den kulturvårdande expertisens betydelse för en kritisk bedömning av fotografier.

Det finns naturligtvis åtskilliga sätt att snitta ett ämne som Stockholms fotohistoria. Forsmarks indelning av motiven i stad (fotografisk dokumentation av staden), människor (porträttfotografi och skildringar av stadsliv) och händelser (pressfotografi) är så god som någon. Gemensamt för dessa teman är att ju närmare nuet vi rör oss, desto mindre intressant blir framställningen. Forsmark brinner mest för den tidiga fotografihistorien, 1800-talets första hälft och tidigt 1900-tal - och med all rätt. Stadsmuseets metodiska fotografiska dokumentation i samband med stadens byggnadsinventeringar är viktig, liksom de bredare samtidsdokumentationer av olika samhällsfenomen som genomförts sedan 1970-talet, men retar inte fantasin på samma vis.

Fotografins tidiga historia rymmer många exempel på att vår ”intermediala” verklighet med uppluckrade gränser mellan och jämförelser av olika sorters medier knappast föddes med internet. Fotografen ersatte till exempel inte konstnären som porträttör av vare sig människor eller städer, utan olika framställningstekniker samexisterade och påverkade varandra. Konstnärer försörjde sig inte sällan som fotografer och kunde utnyttja ett fotografi som förlaga till en målning.

Kring 1840 utvecklades konkurrerande fotografiska tekniker. Daguerreotypin, som dominerade, gav genom sin långa exponeringstid staden ett spöklikt skimmer. De centrala platser som finns fångade på daguerreotyper i Stockholms stadsmuseum - Gustav Adolfs torg, Blasieholmen, Storkyrkan och Slottet - är fria från alla levande spår, medan beständiga ting som byggnader återges med en detaljskärpa som ger intryck av teckning. Av samma anledning krävdes också absolut stillhet i porträttateljén. Samtida betraktare fascinerades av den fullständiga likheten och detaljskärpan som kunde frambringas med kamerans hjälp, men det fanns de som föredrog porträttmålarnas möjligheter till mer förskönande resultat.

År 1900 fanns 97 fotografiska ateljéer listade i Stockholms adresskalender. Valet av porträttateljé blev en viktig identitetsmarkör. Ville man ha ett klassiskt ”Jaegerporträtt” med softade toner från hovfotograf Johannes Jaegers ateljé? Om det framstod som lite gammeldags var kanske Jaegers främste konkurrent Ferdinand Flodin, med sin mer konstnärliga syn på fotografi, ett alternativ. Tillhörde man det sena 1910-talets avantgarde kunde man i stället - som teaterförläggaren Ernst och journalisten Kerstin (född Strindberg) Sulzbach - vända sig till den moderne och experimentelle Henry B. Goodwin.

I takt med att amatörfotografi bredde ut sig upphörde porträttfotografering att vara en lukrativ fotografisk verksamhet. I stället blev familjefotografering vanlig inom den välbärgade medelklassen. Dess spridning till arbetarklassen dröjde till en bra bit in på 1900-talet. Det hade inte främst med priset att göra, kameror hade vid det laget blivit mer åtkomliga, utan med att familjefotografering var en modern företeelse som sammankopplades med andra moderna, borgerliga sociala fenomen och umgängesformer som kärnfamilj, semester och fina fester. Sin vidare spridning fick familjefotograferingen under 1930- och 1940-talet, då semesterreform och utökad fritid fick varje familj att hålla sig med fotoalbum för att spara utvalda ögonblick.

Bilder har hela tiden fått en växande betydelse i pressammanhang. Först mot slutet av 1800-talet blev det möjligt att trycka fotografier i tidningar. När Ny Illustrerad Tidning, som försåg Stockholms bildade medelklass med nyhetsbilder, konstreproduktioner och ett ymnigt porträttgalleri, började ges ut 1865 måste fotografier överföras till gravyrstocken via en tecknares hand. Snart utvecklades en teknik för att exponera fotonegativet direkt på stocken. Läsare fick alltså ta del av det oscarianska Stockholms rikligt förekommande märkeshändelser, som invigningen av konst- och industriutställningen 1866 och avblåsningen av ståndsriksdagen samma år, i retuscherad form, där, med Forsmarks ord, ”ovidkommande och skymmande detaljer ofta rensats bort till förmån för motivets centrala berättelse”.

Runt sekelskiftet började veckopressen att arbeta mer aktivt med bilder, medan nyhetsbilden fick sitt definitiva genombrott i dagspressen under första världskriget. Idun deklarerade 1899 att tidningen skulle moderniseras till en bildtidning och anställde Anton Blomberg som chefsfotograf. Karl Ransell anställdes som Svenska Dagbladets första fotograf 1913, ett ovanligt drag i en tid då fotografier normalt köptes in av frilansande fotografer. Antalet fotografer på ”Svenskan” ökade sedan till fem stycken 1953, vilket säger något om bildens genomslag i dagspress. Den kollektiva inramningen av många fotografier från folkhemsperioden är slående. Liksom annan massmedia kom pressen att förmedla en uppsjö av bilder av samförstånd, gemenskap och tekniska framsteg. Även en borgerlig tidning som Svenska Dagbladet fylldes av fotografier från invigningar av tunnelbanestationer, konverserande människor och föreningssammankomster.

Bokens stadsdokumentära fotografier berättar, när de placeras så här intill varandra, om vårt kluvna förhållande till den moderna staden. Modernitetens kärna är enligt filosofen Marshall Berman dess motsägelsefullhet: förhoppningar om framsteg paras med oro inför förändring och förstörelse. Den dubbelheten går som en röd tråd genom bokens avsnitt om stad och stadsliv som motiv. Å ena sidan är det en fotograferad framstegssaga. Sekelskiftet 1900 utgör Stockholms kanske intensivaste omvandlingsperiod. Inför Stockholms konst- och industriutställning 1897 anlitade staden en rad framstående fotografer för att avbilda stadens tekniska framsteg de senaste årtiondena: broar och telefonledningar hade dragits fram, hus och spårväg elektrifierats, gator breddats och försetts med belysning. Fotografierna publicerades i trebandsverket Stockholm. Sveriges Hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897. Många av originalen finns i Stadsmuseets samling. Stadens tekniska förvaltningar har sedan fortsatt sin fotografiska dokumentation av nya anläggningsarbeten.

Å andra sidan har vi de fotografier som fångar den försvinnande staden och smärtan inför processen. Här har stadens kulturinstitutioner, men även många amatörfotografer, spelat en viktig roll. Kasper Salin, sedermera stadsarkitekt, följde redan från 1885 stadens förändringar på nära håll. Under 1900-talets första år fick den välrenommerade fotografen Lars Larsson i uppdrag av stadsantikvarien att genomfotografera stadens äldre delar. På 1930-talet inledde Stadsmuseet sin dokumentation av staden. Mest känd av museets egna fotografer är Lennart af Petersen, som anställdes 1942. Klaraomvandlingen framstår som hans viktigaste dokumentation. Många andra fotografer har följt omvandlingen av Stockholms city, där gapande gropar efter rivningar i väntan på nytt är ett återkommande motiv. Mer unik är Manne Linds femåriga dokumentation av Norra Smedjegatan, dess människor och verksamheter, som under 1960-talet fick ge plats för dagens Galleria. Linds fotografier är dokument över en svunnen plats, men förmedlar också människors maktlöshet inför den pågående omvandlingen.

Ann-Sofi Forsmarks bok är en uppvisning av Stockholms stadsmuseums förnämliga bildskatt. Stockholms historia sedd genom fotografihistoriens lins ger en intressant läsning, men något egentligt empiriskt bidrag till stockholmsforskningen lämnar boken inte. Däremot uppmärksammar Ann-Sofi Formark oss på att tillgången till kontexten kring fotografiernas tillkomst, användning och spridning är en nödvändig förutsättning för att kunna göra en värdering av dem. Bilder är utmärkta källor om de betraktas och behandlas som sådana och därmed utsätts för samma källkritiska granskning som texter. Boken lyfter förtjänstfullt fram fotografen, dennes (och eventuell uppdragsgivares) avsikter med en fotografering, tillgång till teknisk utrustning och stilmässiga sammanhang. Sådant ligger vanligtvis bortom den enskildes kunskapsområde. I vår nätbaserade tillvaro är bilden aldrig mer än några musklick borta. När bilder likt rotskott lever sitt eget liv på internet behövs kompetensen som finns på museer och arkiv mer än någonsin, för att kunna identifiera och skärskåda moderplantan.

Martin Emanuel är doktorand vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet