Filosofi & psykologi

En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin

Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde
Jonna Bornemark

Volante
303 sidor
ISBN 9789188659170

| Respons 5/2018 | 9 min läsning

Jonna Bornemark redogör för konsekvenserna av det som kallas New Public Management och hon gör det utifrån ett filosofiskt och teologiskt perspektiv. När bara det som kan mätas räknas som kunskap och allt omätbart som flum riskerar kunskapens grund att vittra sönder, eftersom den mätbara kunskapen faktiskt är beroende av den omätbara kunskapen.

Avbildning av Nicolas Cusanus (1401–1464) i San Pietro in Vincoli i Rom. Bildkälla Wikimedia Commons.

Halvvägs in i boken tänker jag: ”Detta borde bli årets julklapp.” Vilken orimlig tanke – att ett filosofiskt arbete med kapitelrubriker som ”Materians rörelse och livets princip”, ”Intellectuspraktik som sanningssökande” och ”Konstformerna som uppfångande av vadheter” skulle kvala in på julklapparnas tio-i-topp. Men med filosofiska perspektiv på Jonna Bornemarks pedagogiska prosa tillämpade mitt i vårt samhälle ter det sig fullt rimligt. Jag önskar att alla som kantstötts av samtidens prestationssamhälle, av mätbarhets och kvalitetssäkringshysteri, får möta denna uppgörelse med just mätbarhetssamhället. 

I Det omätbaras renässans redogör Bornemark för konsekvenserna av det som kommit att beskrivas med termen New Public Management. Utifrån samtal med anställda inom vård, omsorg och akademi, men också utifrån statistik på utbrändhet och missnöje med det system som skulle säkra just kvalitet snarare än kvantitet, beskriver hon ett samhälle där kunskapen blivit mätbar och därmed förlorat sitt djup. Den ödmjukhet inför människans outgrundlighet som många vårdanställda vet är nyckeln till god omsorg ges inte utrymme i ett system där allt kategoriseras och mäts. Begrepp som gemenskap, aktivitet eller trygghet förlorar sin djupare innebörd när de översätts in i ett system av redan givna definitioner: Gemenskap = måltider med andra boende i matsalen; aktivitet = fiaspel på onsdagar; trygghet = larmknapp. 

I ett samhälle där kunskapen blivit mätbar har den därför inte bara förytligats, den har dessutom förlorat sin grund.

Vi har hört detta kritiseras och raljeras över förut, men det nya i Bornemarks kritik är att hon visar att den mätbara kunskapen – det som hon med ett begrepp lånat av filosofen och teologen Nicolas Cusanus kallar ”ratiosanningar”– faktiskt är beroende av den omätbara kunskapen, av ”intellectuspraktiker”, med vilka vi är redo att ompröva vår kunskap. I ett samhälle där kunskapen blivit mätbar har den därför inte bara förytligats, den har dessutom förlorat sin grund. Mätbar kunskap, i vilken definitioner och kategorier redan är givna, är beroende av den nivå där kunskapen är omätbar, där definitioner och kategorier omförhandlas, analyseras och föds. I ett samhälle i vilket det mätbara ses som faktisk kunskap medan det omätbara ses som ”flum” riskerar kunskapens grund därmed att vittra. 

Samtidigt får de som verkar inom områden där utforskandet av det omätbara står i centrum kämpa för sitt existensberättigande. Humanisters, konstnärers och kanske allra mest teologer och religiösa företrädares arbete ses som tvivelaktiga bidrag till samhällets progression. Passagen om den humanistiska forskarens resultat är illustrativ: ”’Vad blev resultatet, vad kom du fram till?’ Humanisten känner sig ofta obekväm inför den frågan. I de mätbarhetsfokuserade vetenskaperna, som utgör det paradigm som frågan härstammar från, kan svaret vara tydligt: ’Jag undersökte hemförlossningarnas roll i svensk förlossningsvård och kom fram till att de länge minskat men nu ökar litet igen.’ Humanisten försöker litet famlande söka efter det rätta svaret och kanske tänker ’Shit, kom jag egentligen fram till något?’ Men det är frågan som är fel, frågan söker efter en ratiosanning när humanisten bara kan ge intellectussanningar.”

Bornemark återkommer genom hela framställningen till Nicolas Cusanus (1401–1464) och hans tre sanningsbegrepp, som alla är beroende av varandra och som tillsammans utgör vårt kunskapsskapande; ratio, intellectus och icke-vetande. Ratiot är, som ovan, den sortens sanning som utgår från klart definierade begrepp och motsatspar. Svaret på frågan ”Regnar det ute?” är ofta ett enkelt ja eller nej eftersom vi över lag är överens om vad regn är liksom vilken skillnaden mellan ute och inne är. Men om det är så där svagt duggigt, liksom vatten i luften men inte riktigt regn, och om vi står under tak men ändå inte inne, var går då gränsen? Vad är egentligen regn? Vad är egentligen inomhus? Då har vi rört oss mot intellectus-praktikernas sanning, det vill säga mot den metanivå där begreppen som ratiosanningens klarhet är beroende av formas, vrids, vänds och ifrågasätts. 

Och intellectus-kunskapen är inte reserverad för humanister, teologer och konstnärer, även om det är där intellectus står i centrum. De som arbetar inom skola, vård och omsorg ställer även de frågorna, men mätsystemen ger i slutändan inget utrymme för att fånga upp de anställdas intellectus-kunskap: Vad är egentligen gemenskap, vad är aktivitet, vad är trygghet? Om jag kommer in i ett rum fullt av människor, men den jag såg fram emot att möta inte är där, är jag då i gemenskap eller är jag lämnad ensam? Om jag känner mig utesluten i samtalet runt matbordet, är vi då en gemenskap eller är jag utanför? 

Men det finns också en tredje nivå av sanning som både ratio och intellectus står i relation till: icke-vetandet. Begreppet icke-vetande belyser det faktum att i slutändan är varje begrepp, varje försök att fånga tillvaron i ord, ett försök att skapa en månghörning av en cirkel. Begreppen, kategorierna finns inte givna i tillvaron, utan tvingar sig i någon mån på en ytterst obegriplig verklighet där motsatser såsom vi förstår dem på ratio-nivån helt faller samman. Studien om hemförlossningarna i citatet ovan arbetar således på ratio-nivån medan många humaniora-projekt arbetar på intellectus-nivån, eller i den teologiska disciplinen till och med i relation till icke-vetande-nivån. 

De tänkare Bornemark för fram som korrektiv eller alternativ till mätbarhetssamhällets logik är framför allt Nicolas Cusanus och den del av René Descartes (1596–1650) som hamnat i skuggan av mannen som myntade ”Cogito ergo sum”, men även 1500-talstänkaren Giordano Bruno (1548–1600). Medan Descartes (om än inte hans fulla komplexitet) är välkänd, och Cusanus är välbekant för teologer är Bruno dubbelt bortglömd. Inte bara har hans föreställningar om livet som formtagande materia svårt att hävda sig i mätbarhetsparadigmet, de blev dessutom tidigt heresiförklarade av den kyrka som trots allt ansåg sig vetta mot det människan ytterst sett inte kan förstå. Brunos tankar fick alltså inte ens kyrkans välsignelse. Som läsare dras jag in i dessa herrars tankevärldar och förs sedan tillbaka med deras blick på vår tid. Jag ser vår tid med nya ögon, vår kunskapssyn och vår syn på förnuftet. Det är skickligt och väl genomfört.

Det är ett habilt förnuftsresonemang som bryter ner det system som självt vill vara just det: habilt och förnuftigt.

Möjligen, tänker jag under läsningens gång, är det för väl genomfört. I Brunos begreppsvärld är ”pedanterna” ratio-sanningens väktare, de som skapar reda bland begreppen och därmed tillvaron som om den var systematiserad på förhand, som om där fanns ett system för oss att upptäcka och avtäcka. Bornemark beskriver flera exempel på mikro-motstånd mot mätbarhetssystemet – hur många anställda helt enkelt använder sin intellectus-kunskap och bryter mot reglerna för att nå verksamhetens mål på ett sätt som de faktiskt tror på. Det får mig att fundera över på vilket sätt Bornemarks bok utgör ett motstånd. Den är ambitiös, som läsare leds jag långt in i varje resonemang, ibland längre än nödvändigt för den poäng författaren vill göra. Det är ett habilt förnuftsresonemang som bryter ner det system som självt vill vara just det: habilt och förnuftigt. Går det då inte att göra motstånd utan att vara så duktig, kommer jag på mig själv med att tänka. 

Går det att göra motstånd genom att inte acceptera paradigmet snarare än genom att övertrumfa det? Bornemark möter oss i samtidsparadigmet, talar dess språk och använder dess förnuft för att leda oss bakåt, bortåt, till andra tankevärldar där vår tids språk och förnuft plötsligt framstår labilt och osäkert. Hade det gått att göra annorlunda? Kanske, men säkert är att långt färre hade kunnat följa med på resan och effekten hade därmed troligen blivit mindre. 

Den andra invändningen som väcks under läsningen är snarast en uppgivenhet. Jag är tacksam över att Bornemark visar på den filosofiska styrkan i en teologisk tankevärld där människan inte självklart är alltings mått. Samtidigt känner jag mig uppgiven över att det krävs en sekulär filosof för att den teologiska skåpmaten ska framstå som ätbar. Det bekräftar det Bornemark skriver: ”Om humaniora är missförstått idag är kanske religionernas situation ännu mer problematisk.” Bornemark är själv en tänkare som gjort sig fri från den beröringsskräck med religiösa och teologiska perspektiv som ibland (helt följdriktigt med bokens resonemang) kännetecknat humaniora-forskningen. Trots den påtagliga närvaron av teologiska perspektiv i exempelvis filosofi, konst och litteraturhistoria har forskningen inom dessa fält i vårt land länge hållit sig på armlängds avstånd från teologin. Även om detta nu långsamt förändras, delvis tack vare att teologer faktiskt höjer sina röster, är det likväl talande att det krävs en filosof från Södertörn för att Cusanus världsbild ska framstå som ett attraktivt alternativ i vår tid. 

Med detta sagt är det dock troligen lika mycket bokens upplägg som öppenheten mot andra tankevärldar som får renässanstänkandet att verka meningsfullt och relevant. Bornemark lyckas här låta filosofin och teologin tala där de faktiskt behövs. Hon ställer frågor in i ett tankesystem där svaren murknar inifrån och där få vågar skrapa på ytan. På så sätt ger hon röst åt en längtan och en kunskap som finns, men som inte fått höras och därför tror jag henne när hon avslutar sin framställning med orden; ”när det finns en stor och spridd längtan efter det omätbaras renässans, då är den redan här.”


Petra Carlsson

Petra Carlsson är docent i systematisk teologi och lektor vid Teologiska högskolan, Stockholm. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist