Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Filosofi & psykologi
David Jonstad
Jordad
Enklare liv i kollapsens skugga
Ordfront | 266 s | Isbn 9789170378652
Recensent: Gabriella Håkansson
En ekologisk utopi fri från byråkrater, skattmasar och poliser

Denna överlevnadsguide för miljödystopiker förespråkar en radikal omgestaltning av samhället och ger samtidigt röst åt en växande längtan till en föreställd historisk gemenskap, där människan levde i harmoni med naturen. Retoriken påminner om religiösa sekters löften och domedagsvisioner. Samtidigt ställs viktiga existentiella frågor om frihet och ansvar i en tid då förtroendet för staten minskat.

Den första maj i år startade en skogsbrand i staden Fort McMurray i Alberta, Kanada. Eldhärden spred sig okontrollerat över en areal på 85 000 hektar och nittiotusen människor fick evakueras. Redan på femte dagen rådde det påtaglig brist på mat och bensin i området, och Albertas utvinning av oljesand fick stoppas, vilket ledde till ökad turbulens på världsmarknaden och höjda bensinpriser i Sverige. Det är tänkvärt. Vad skulle hända om oljan sinade i större skala?

Funderingar kring detta kan man läsa om i den torra skriften ”Sveriges primärproduktion och försörjning av livsmedel – möjliga konsekvenser vid brist på tillgänglig fossil energi” (2013) från Institutet för jordbruks- och miljöteknik. Här konstaterar man att vid ett högbristscenario skulle det svenska landskapet förändrats totalt. I den mån det går att få fram inkörda dragdjur som hästar och oxar skulle dessa användas i jordbruket. Lantbrukare skulle upplåta obrukad mark till enskilda personer för att dessa med handkraft ska kunna odla potatis och grönsaker för husbehov.

Förmodligen hade en sådan kris resulterat i en tillbakagång till självhushållning, där folk i allt större grad föder upp djur på bakgården med hjälp av insamlat hö och andra typer av foder. Det kommersiella fisket hade mer eller mindre slagits ut. Svält skulle råda på många håll i landet. Scenariot andas onekligen apokalyps. Man ser framför sig svältande horder av stadsbor som försöker hacka potatis ur torra leråkrar, medan ridhästarna kröker rygg under plogen. Men studien är allvarligt menad, vad ska man egentligen göra när oljan tar slut?

Författaren och miljöfilosofen David Jonstad har i flera böcker trummat för att klimatapokalypsen är på väg och arbetat fram en alternativ lösning. I nya boken Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga tar han steget fullt ut och skriver en fullskalig överlevnadsguide för miljödystopiker, som vill börja preppa för livet efter världsordningens upplösning. Budskapet är att vi borde ”utmana den industriella civilisationen och söka andra sätt att leva på”. Slutet på omställningsprocessen är en anarkaradikal, ekologisk bondeutopi där staten och de ekonomiska systemen är borta, pengar har avskaffats och mänskligheten fortlever i form av självförsörjande odlingsgemenskaper. Här ska vi äntligen kunna leva det goda livet och slippa konsumtionshets, löneslaveri, stress, miljögifter, utsugning av tredje världen och bli ”jordade”. Det låter onekligen härligt, men hur ska det gå till?

Inspiration till det kommande paradiset hämtas från historien, närmare bestämt den förindustriella eran, och redan nu börjar det skava i teoribygget. Vilken period eller geografiskt område talar vi om egentligen? Det är inte så noga. Vi ska bara föreställa oss en tid före maskinernas, städernas och kapitalismens inträde i våra samhällen. Våra förfäder under den förindustriella eran levde, enligt Jonstad, i en tillvaro som visserligen var mer fysiskt krävande än vår, men ändå ”uppfyllde våra behov att vara del av en gemenskap och syssla med sådant som upplevs som genuint meningsfullt”.

Som så många miljöfilosofer verkar Jonstad vara inspirerad av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies uppdelning av bra och dåliga samhällen i det klassiska verket Gemeinschaft und Gesellschaft (1887), när han tänker sig en hållbar framtid utan maskiner, sedlar och stress. Det är också tydligt att han vill utgöra ett radikalt alternativ till författare som Mark Lynas och andra ekomodernister, som inte nödvändigtvis ser teknik och tillväxt som ett hot. När kriserna fördjupas pressas handlingsstrategierna mot polerna, konstaterar Jonstad, och berättar att han själv har gjort resan från ”betongråtta till lantkatt”, utan att egentligen veta vad han gav sig in på. På ren chans lämnade han storstaden för att bo i ett ekologiskt kollektiv, köpte hus med egen odling tillsammans med hustrun, och skaffade sig såväl jordbrukserfarenhet som nydanande tankar.

Och någonstans på vägen mellan stadslatten och den ekologiska gurkan blev han alltså undergångsprofet.

För Jordad är verkligen en katastrofbok. ”Att bevittna en civilisations kollaps är en märklig upplevelse – och dessutom en ovanlig sådan”, läser jag förvånat och försöker förstå de lösa referenserna till Mayakulturens upplösning och Romarrikets fall som radas upp och vad det har med dagens värld att göra. Efter ett tag förstår jag. Jonstad menar att vi redan är där. Västerlandets undergång är ett faktum, som ju redan Oswald Spengler slog fast i sin attack mot de liberala demokratierna i Västerlandets undergång (1918–22). I klimatdystopikerns vokabulär kallas det för kollapsen och har utvecklats till en helt egen disciplin: kollapsforskning. Så vad menar Jonstad att vi ska göra?

Återigen är det historien som ska vara vår kunskapskälla, men nu varnar han för den traditionella historieskrivningen och upplyser om att man där saluför konspirationsteorier, som säger att livet i forna dagar var mer plågsamt för människan än i dag, när det i själva verket var bättre. Syftet med konspirationerna är att göra oss lojala med dagens ”destruktiva civilisation” och inte ifrågasätta eller utmana kapitalismens grottekvarnar. Efter denna bisarra drapa känns det helt följdriktigt att han ger oss en helt ny historieskrivning, som i rask takt snabbskriver det historiska förloppet från Hedenhös till i dag ur jordens perspektiv, för att ”skapa en alternativ berättelse om hur vi åter knyter an till marken”.

Den historiska rimligheten i framställningen är det kanske inte någon idé att efterfråga här. Jonstad kämpar för att med lösryckta pusselbitar skapa en stabil ideologisk grund till sitt utopiska ekobygge. Så finner han till exempel att lönearbete aldrig har varit mer än en marginell företeelse i förindustriell tid, alltså ska ingen behöva arbeta åt någon annan i framtiden. Helt i konsekvens med detta ställer han socialdemokratisk ”fabriksvänster” och liberala borgare mot idealmänniskan – den fria bonden, som i själ och hjärta är anarkist: ”Det universella bondeidealet är en by fri från byråkrater, skattmasar, poliser… och andra representanter för den stadsbaserade regeringen.”

Det finns många saker att säga om Jonstads bok och vid flera tillfällen får jag lust att ta till kraftuttryck som demagog och historierevisionist, men jag behärskar mig. Det är kanske mer rättvist att påtala att han väl ofta låter som ett Jehovas Vittne som först varnar för domedagen och sedan målar upp tusenårsrikets fröjder. Ur ett idéhistoriskt perspektiv faller han fint inom ramarna för den västerländska tradition av nostalgisk utopi, som alltid projicerar drömmen om det goda livet på ett påhittat förmodernt samhälle. Det är en tanketradition som grundar sig på idén om att maskinernas inträde i civilisationen har lett till en avförtrollning av världen. Vi lider i dag av meningsförlust, identitetsförlust, rotlöshet och existentiell hemlöshet. Tomrummet försöker vi fylla med konsumtion. Men eftersom varorna inte kommer åt problemets rot så konsumerar vi bara mer och mer utan att någonsin bli lyckligare.

Jag förstår verkligen att David Jonstads böcker har fått ett så stort genomslag i den antikapitalistiska, utomparlamentariska ekorörelsen. Teorierna hämtar inte bara stoff från konservativa civilisationskritiker som Spengler och Tönnies, utan även från tidiga protosocialister/anarkister som Godwin, Shelley och Thoureau. Inget fel i det.

Det som gör mig litet rädd är att Jonstad egentligen har allt som behövs för att starta en ny kult: historierevisionism, egen vokabulär och ett väl utstakat efter-katastrofen-scenario. Slutet i den dystopiska tankekedjan är föreställningen om en radikal omgestaltning av samhället, en apokalyps eller revolution, som är absolut nödvändig för att världen skall kunna återförtrollas och den allt genomsyrande känslan av vantrivsel och hemlöshet hävas.

Och här skulle recensionen egentligen kunna sluta: Med ett torrt konstaterande att den samtida miljörörelsen i sin mest extrema form är traditionellt dystopisk och delar säng både med Spengler och franske anarkistfilosofen Pierre-Joseph Proudhon.

Men det vore att helt nonchalera Jonstads betydelse, dels för att han skiftar tonläge när han kommer in på sina expertisområden och blir verkligt inspirerande i kapitlen om lantbruk och odling, dels för att han går på tvärs med hela miljörörelsen och propagerar för ett ökat köttätande och ett minskat sädesodlande för att minska klimatutsläppen. Även funderingarna kring den gamla allmänningens betydelse som är ett slags fjärde rum mellan det privata, offentliga och kommersiella i bebyggelsen är nydanande och intressant. Jag skulle inte bli förvånad om de här bitarna av boken kommer bli verklighet inom ett par decennier, och ändå intresserar jag mig mer för hans utopiska spekulationer.

Tankarna om småskalig odling, meningsfulla sammanhang och ett hållbart leverne håller på att få en vida större spridning än enbart i avantgardistiska kretsar som förläst sig på den Henry David Thoreaus klassiska Skogsliv vid Walden från 1854. Bland yngre inom såväl vänstern som socialliberala kretsar börjar tanken på autonomi och småskalighet vinna mark, och populariteten hos böcker som James Rebanks Fårbondens dagbok (2016) vittnar också om en mer utbredd längtan bort från stress och hets till ett enklare liv i samklang med naturen. Även här dras det historiska kortet fram. Enligt Rebanks har varken hans yrke som fårbonde eller hans landskap ändrats sedan vikingarnas tid. På de uråldriga gräskullarna känner han sig grundad, självförsörjande och upplever ett meningsfullt sammanhang som länkar honom till förfäderna. Precis samma argument som Jonstad alltså. Hur ska man tolka det?

Jag läser båda som klockrena missnöjessymptom. Den ekologiska utopin är ett sätt att teoretiskt rätta till saker som är fel med samhället och fårbonden slår an tonen i litterär form, så låt oss ta ett steg tillbaka och se vilka problemen är.

Den gemensamma nämnaren för den nya gröna-vågen-trenden kan lika mycket vara oro för miljön, som drömmen om större frihet och självständighet. Den frihet man önskar är dock inte den klassiska socialliberala att få välja vård, skola, omsorg och vara sig själv, utan en annan, som hamnat i skuggan av finanskriser och identitetspolitiska debatter och som mer handlar om att känna sig fri, det vill säga att slippa ansvar. Mellan raderna i dessa böcker finns en längtan bort från ”livspusslet” och det moderna livets schemaläggande av alla mänskliga aktiviteter. Jag hör människor som inte orkar med samtidens krav på ”multi-tasking” mellan jobb, familj, hälsa, kamratskap, utan vill ha ett liv med avgränsade och överskådliga ansvarsområden, tydlig arbetsfördelning och en social gemenskap som kommer av sig själv, till exempel på den lokala puben eller i jaktlaget. Det är fullt begripligt och en önskan som bör tas på högsta allvar.

Den andra friheten som efterfrågas är både moralisk och miljörelaterad och handlar om att som individ slippa åläggas ansvaret för klimatkollaps och globala orättvisor. Det är individen, inte företagen, regionen eller staten, som genom att kontrollera sina konsumtionsval ska stoppa apokalypsen. Därför går den miljömedvetne in för ekokaffe, klimatsmart och kravmärkt i affären, samtidigt som hon späker sig med puritansk glöd på Buy Nothing Day. Kanske bidrar det till en bättre värld, kanske inte. Det individuella skuldbeläggandet gör i alla händelser att människor tvingas betrakta sig själva som konsumenter dygnet runt. Samtidigt slipper de verkliga klimatbovarna undan. Här kunde man tycka att staten skulle kunna ta ett större ansvar, men icke. Trots att Miljöpartiet för bara något år sedan var tredje största parti så händer det inget. Förtroendet för parlamentet sviktar och plötsligt framstår en lösning som Jonstads helt rimlig. Och det är här han blir en så viktig samtidsmarkör för mig.

Samma autonoma ideologi som för bara något decennium sedan betraktades som ett marginalfenomen från såväl höger som vänsterhåll tycks nu vinna gehör i allt större kretsar. Det är inte längre det svarta blocket eller Frihetsfronten som tappat förtroendet för staten (och överstatliga organ som EU eller FN), utan vänster och mittenväljarna. Jonstads ideologi – och här måste man ju beundra hans konsekvens – går så långt att den även tar avstånd från staden som hållbar konstruktion. Storstaden, menar han, är tärande och bidrar inte till livsmedelsproduktionen. Den lever i ett beroende och har därför förverkat sitt existensberättigande och skall i miljöutopin ersättas av den autonoma, självförsörjande byn. I sin iver att bygga bort alla former av beroende glömmer han helt att storstaden är den frihetsmaskin som en gång lösgjorde individen från den gamla krävande och kvävande auktoritära bygemenskapen. Nu skall vi tydligen tillbaka dit igen.

Och det är här en utopi av Jonstads slag blir verkligt intressant. Jag tror att det finns ett stort missnöje bland unga som tar sig uttryck i en växande misstro mot det politiska systemet. Decennier av bostadsbrist, arbetslöshet och misskött skola håller på att leda fram till en ideologisk kollaps, som gör att yrkesgrupper som aldrig förr klagat på välfärden, till exempel författare, nu höjer sina röster mot skattesystemet. Det är allvarligt.

Tittar man på vad Jonstad lyfter fram i sin utopi så kanske samhällskontraktet måste omförhandlas till att omfatta annat än enbart vård, omsorg och skola för att skatteviljan ska bibehållas? Önskan att slippa besprutade och snabbdrivna råvaror eller kläder sydda av underbetalda arbetare verkar hos många vara minst lika viktig som barnomsorg. Om man bad Jonstads proselyter lista vad de önskar för skattepengarna kanske man skulle få höra att det borde vara en medborgerlig rättighet att kunna gå och handla vad och var man vill utan att behöva oroa sig för att konsumtionsvalet tär på klimatet. För att minska livsstressen kanske det vore bra med kommunal hämtning och lämning av barn till dagis, samt lokal matservering så man slipper planera och laga alla måltider själv. Vidare kan jag tänka mig att man önskar sig en kvarterspool med gratis ellånebilar för de som behöver och varför inte slå upp tiotusen Friggebodar på kommunernas allmänningar, så att de som vill kan få en kolonilott utan att behöva låna en halv miljon av banken?

Många av dagens miljöaktivister står som bekant till vänster på den politiska skalan, men fler än man tror hör till Socialdemokraterna, som kanske är det parti som fjärmat sig mest från sina kärnväljares behov. Den gamla visionen att lyfta arbetarklassen till medelklassnivå genom subventionerade bostäder och stark allmännytta har urholkats, nu befinner sig i stället delar av medelklassen på glid neråt, mot prekariatträsket, och jag tror det är där vi hittar den dystopiska miljörörelsen.

Jonstad har nog rätt när han talar om byråkratiska politiker som förlorat markkontakten med människors livsdrömmar. Tänkare som han blomstrar i den nisch som uppstår när de folkvalda inte levererar. Utopiska pamfletter skrivs i ett samhälle där det saknas politiska visioner. Nu delar jag personligen inte hans syn på människan som en i grunden förnuftig och begärsfri varelse, som skulle upphöra att frossa och konsumera i en småskalig, lokal värld, inte heller tror jag att bygemenskap, autonomi och potatisodling är lösningen på klimatproblemen. Men jag läser hans böcker som tecken i tiden. De ställer de viktiga och existentiella frågor som i decennier schabblats bort av politiker som hellre lovar en hundralapp mer i plånboken som valfläsk än genomför reformer.

David Jonstads utopiska målning är kanske orealistisk, men den är också djupt fascinerande. Jag ser den som en karta över många människors livsdrömmar.

Gabriella Håkansson är författare.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet