2/2015

Göran Häggs bok om släkten Medici är lärd och insiktsfull. Stilen är snärtig och han vet hur man levererar anekdoter. Den historiska analysen är bristfällig men Hägg kan å andra sidan göra de ekonomiska modeller som Medici använde sig av begripliga.

Berättelsen om Medicis uppgång är en fascinerande historia som väckte beundran redan i sin samtid. Från att ha varit en obetydlig släkt på den toscanska landsbygden, främst knuten till byn Cafaggiolo, blev Medici en välbeställd borgarsläkt i Florens på 1200-talet. Med hjälp av handel och bankaffärer svingade sig ätten upp till att bli en av Europas rikaste familjer. Under nästan tre och ett halvt århundrade – 1434–94, 1512–27 och 1530–1737 – styrde Medici Florens. Den som ville träffa avtal med Florens fick först besöka Medicis palats i staden, därefter den officiella statsförvaltningen. Medicis insats som kulturmecenat under 1400- och 1500-talet spelade en viktig roll för utvecklandet av den italienska renässanskonsten. Deras betydelse inte bara för Florens utan också för hertigdömet Toscana och resten av Italien kan inte nog framhållas. Bland ättens medlemmar finns bland annat fyra påvar och två drottningar. Om denna inflytelserika och extremt förmögna ätt har författaren, debattören och litteraturdocenten Göran Hägg nu skrivit en introducerande bok.

Det finns mycket skrivet om Medici och Hägg kommer inte med något direkt nytt, sett till själva ättens historia, men han fyller ändå en lucka eftersom det saknas översikter på svenska. Han ger en ekonomisk och politisk förståelse av Medici i historien och sätter fokus på själva maktutövningen.

Historien tar sin början med Giovanni di Bicci (1360–1429), son till en ullhandlare. Denne Giovanni åtog sig lukrativa uppdrag som ombud för florentinska småbanker och till slut startade han en egen rörelse med huvudkontor i Florens och filial i Rom. Vinstmaskinen i familjebolaget var den romerska filialen och skulle så förbli under många år.

Men vad låg till grund för rikedomarna? På vad tjänade Giovanni och senare medlemmar av ätten sina pengar? Hägg formulerar svaret: ull och salighet. Ull och textiler behövde alla. Beträffande saligheten erhölls kyrkliga poster, exempelvis ett biskopsämbete, mot erläggande av avgifter till påven i Rom – tionden var en kyrklig skatt som finansierade den påvliga maktstrukturen. Medici tjänade pengar på växlingsvinster och provision. Slutbetalningen till exempelvis en engelsk leverantör av ull kom nämligen inte direkt från Italien, utan drogs från konton i filialer i Brügge, Lübeck eller London. Vinsten på växlingskurserna mellan valutorna, floriner och pund kunde vara upp till 20 procent och ännu mer om det ville sig väl.

Det var osäkert att transportera varor och pengar. Säljaren av varan i England eller mottagaren av kyrkoavgiften i Rom var nöjda med att större delen av den överenskomna varumängden respektive summan kom fram. För Romfilialen, som tog hand om påvekyrkans ekonomi, gick det synnerligen väl. Affärsmodellen var genial och när Medici konkurrerat ut sina rivaler växte ättens förmögenhet lavinartat. Det gick så bra att Cosimo di Giovanni (1389–1464), även kallad Cosimo den äldre, enligt Hägg blev världens rikaste man. Han såg också till att gripa makten i Florens.

Utåt sett var en Medici alltid en vanlig medborgare som självuppoffrande åtog sig uppdrag i statens tjänst och därmed vann folkets stöd. Men bakom den sociala masken låg ett cyniskt utnyttjande av tidens politiska system; det Medici gjorde, gjorde man för sin egen skull. Medicis höga position i Florens och deras stora rikedom skapade därför en ansträngd relation till andra ätter och familjer, vilka också gjorde anspråk på makt och inflytande. För andra aktörer på den politiska vädjobanan, som familjerna Albizzi och Pazzi, gällde det därför att utmanövrera Medici. Under Cosimos tid i ledande ställning mötte ätten sitt första egentliga nederlag. Politiska intriger bidrog till att Cosimo dömdes till tio års landsförvisning och ett beslut om att Medicibanken skulle upplösas. Men inom ett år ägde en statskupp rum, vilket ledde till att Cosimo lyckades återvända och ta tillbaka sin position i staden.

Nästa stora angrepp ägde rum 1478, när familjen Pazzi ville ta makten från Medici i en blodig kupp. Man försökte mörda ättens ledande medlemmar under en pågående kyrkomässa; en våldsam fäktning ägde rum framme vid högaltaret som slutade med flera döda. Kvar på det blodiga golvet låg bland annat Guilano, brodern till Lorenzo de Medici (1449–92). När striden lagt sig och Medici upphört med hämndaktionerna hade dödstalen stigit till 80 personer. Efter denna blodiga händelse etablerades en sorts ”mediceisk diktatur” i Florens med stöd hos de lägre klasserna. Det var också nu som Lorenzo erhöll epitetet il Magnifico (”den praktfulle”), ett slags förste medborgare.

Men alla pengar som Medicibanken drog in, var hamnade de? Spenderade man allt på alkohol, prostituerade och ett i övrigt depraverat liv? Eller gick det till konst? Både och, men det var inte huvudmålet. För att förstå utgifterna måste man först begripa rollen som banken spelade. Den sög in pengar till ätten som ett stort slukande havsmonster. Men de påvliga myndigheterna höll ögonen på sin florentinska Leviathan och försökte begränsa Medicis makt och tillgångar genom olika taxeringar. I korrespondensen med filialens chefer uppmanade därför Cosimo dem att frisera bokföringen och balansräkningen inför taxeringen, så att de påvliga ämbetsmännen inte tog tillbaka all vinst i skatt. Men Medici var betydligt smartare än att sätta sin lit till sifferbyten i kolumner; familjen investerade sina stora pengar i jordagods. Däri låg deras för framtiden enorma rikedomar: godsen vandrade vidare i arvsleden och blev till hertigdömen.

Nya stormar och hot närmade sig, denna gång från ett helt annat håll än avundsjuka och illa behandlade köpmannaätter. År 1490 utsågs Savonarola till prior över det mäktiga San Marco, konventet som hade Lorenzo som skyddspatron. Vid utnämningen, som Lorenzo hade en stor del i, vägrade Savonarola att träffa och tacka klostrets välgörare. Han trodde inte på förbindelser i termer av patron och klient; klostret liksom påvekyrkan skulle stå fri från all världslig inblandning. Redan här anades en kompromisslös hållning till jordisk makt och styre från den svavelosande predikanten. I sina predikningar i staden fördömde han Medicis syndfullhet.

Savonarola blev stadens egen profet, älskad och hatad – han till och med förutspådde sin egen martyrdöd. I hans predikningar vid denna tidpunkt (1494–95) fanns två viktiga återkommande teman: dels att en stat är stark om den är spirituell och andlig, i direkt opposition mot Cosimos de Medici motto att ”stater styrs inte av böner och paternoster”, dels att sodomi och andra syndfullheter, också det något han associerade med stadens mäktigaste ätt, måste bestraffas med döden. Maktkampen slutade dock med att Savanarola fick beträda bålet.

Så här håller det på, maktkamper, intriger, mord, depraverat liv och ett ständigt inflöde av pengar, ända fram till den siste Medici, storhertigen av Toscana Gian Gastone (1671–1737), som dog utan arvingar. Ett stort antal personer, cirka 100 stycken, passerar revy i Häggs historiekrönika. För att bringa ordning i alla namnen finns i slutet av boken två släktträd, ett för den äldre grenen och ett för den yngre grenen. Likväl är Häggs bok bitvis svår att följa på grund av alla personer som kommer och går i historien. Problemet tycks han även själv vara medveten om när han försvarar sin avsikt att skriva en ”släktkrönika”; han gör det för att betona och förstärka det personligas roll i historien. Jag menar att det är ett olyckligt val eftersom det sker på bekostnad av en historisk analys.

Mediciernas liv sammanföll nämligen med de italienska stadsstaternas storhetstid: städerna hade egna styren, egna lagar och domstolar, bar upp skatter, kunde ställa upp egna arméer, och man krigade mot såväl påve och kejsare som mot andra städer. Det var en historisk utveckling som måste relateras till en ännu vidare och allmän omvandling som inbegrep resten av Västeuropa och framväxten av de starka furstestaterna på 1400- och 1500-talet. För att förklara hur det gick till när de decentraliserade furstehusen omvandlades till starka stater med resurser och ambitioner som ändrade maktförhållandena i Europa talar forskarna om två huvudvägar i denna europeiska statsbildningsprocess: kapital och tvång (eng. coercion). På många håll i Europa valde furstarna att extrahera resurser direkt från statens eget territorium genom beskattning av befolkning och jord, som till exempel i Sverige. I områden med stora handelsstäder, till exempel Italien, allierade sig däremot statsmakten med kapitalstarka aktörer. Någon militär tradition behövde därför aldrig byggas upp inom en ätt som Medicis – man köpte sig det inflytande och den makt man ville ha.

Om den historiska analysen är en brist hos Göran Hägg så är hans styrka att kunna begripliggöra de ekonomiska modeller som Medici använde för att tjäna pengar och spåra vad de användes till. Men även här går det ibland litet väl fort i den anekdotiska historiekrönikan – på bekostnad av historisk förståelse och fördjupning. Jag saknar exempelvis en redogörelse för begreppet tillit, ett symboliskt kapital som forskarna menar är centralt för en förståelse av hur renässansens affärsverksamheter kunde blomstra. Eftersom kommunikationerna var långsamma, omständliga och osäkra tvingades bankirer och köpmän att samarbeta i fråga om handlande, fraktande och köpande i nätverk. Förbindelserna var uppbyggda på personliga relationer, på tillit. Medici var experter på att använda sig av strategiska ingiften och knyta till sig medlemmar i företaget. Det var en viktig anledning till att de inte slogs ut i den pågående statsbildningsprocessen.

Frånsett denna kritik är Göran Häggs skildring av släkten Medici initierad, lärd och insiktsfull. Hans snärtiga stil parad med goda historiska kunskaper gör boken till en rolig dörröppnare för den som vill lära sig mer om italiensk maktpolitik under tidig modern tid. Den som inte särskilt intresserar sig för renässansen och efterföljande epok har ändå stor behållning av den, för Hägg är en författare som kan leverera anekdoter, som till exempel när han beskriver det dekadenta liv som de flesta medlemmarna levde och de märkliga mordförsök som ständigt planerades och omsattes i praktik. Ett av de mest bisarra var att låta en mutad läkare lägga ett förgiftat band över hans helighets analfistel.

Bo Eriksson är fil. dr i historia vid Stockholms universitet.