Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Ekonomi
Annika Hällsten (övers.) & Stefan Lundberg (övers.) & Tuomo Pietiläinen och grävargruppen
Björn Wahlroos
Från stalinist till Nordens mäktigaste finansman
Lind & Co | 446 s | Isbn 9789174612486
Recensent: Lotta Engzell-Larsson
En finsk miljärdär med sikte på Sverige

Det är viktigt att lära känna de utländska makthavare som numera styr över en stor del av den svenska ekonomin. Därför är denna bok om Björn Wahlroos välkommen. Trots att han själv vägrat medverka har det blivit en fyllig biografi, dock med påtagliga brister och den raljerande tonen är onödig.

Björn Wahlroos, miljardären med det vanvördiga, infantila smeknamnet Nalle, är en av Nordens mäktigaste personer. Han har tagit över Sveriges största bank och försökt ta över ett av de största försäkringbolagen. Han har flyttat till Sverige på flykt undan den finska skatten. Han umgås med kungen och andra dignitärer. Men få svenskar vet något om honom.

I vår globaliserade värld där kontrollen över företagen flyttar allt längre ifrån medborgarna finns det av demokratiska skäl ett stort behov av information om de utländska makthavare som numera styr över en stor del av jobben och kapitalet. Därför är biografin över finansmannen Björn Wahlroos välkommen. Boken är av direkt intresse för svenskar, eftersom han är ordförande i Nordea, Nordens och Sveriges största bank, men också indirekt därför att skildringen av hur det går till bakom kulisserna i det finska näringslivet på många sätt är giltig även för Sverige. Det handlar om en mindre krets män som gör upp stora affärer sinsemellan, men också skyddar och rekryterar varandra. De avsnitt som behandlar konkreta affärshändelser och undersökningar av Wahlroos närmaste medarbetares skatteplanering känns initierade och tillhör de absolut bästa i boken.

Som svensk tycker man dock att det är tråkigt att författarna sladdar förbi berättelsen om Wahlroos plan att ta över Skandia, länge en av juvelerna i stockholmsbörsens krona. Att slå ihop det med den ganska oansenliga finländska finanskoncernen Sampo, där Wahlroos var och är ordförande, skulle ha blivit en storartad affär med hög prestige ur finländsk synvinkel. Sampo köpte under en tid successivt på sig aktier i Skandia och hade sannolikt löpande kontakter med ledningen. Så, 2003, i efterdyningarna av den skandal orsakad av diskutabla redovisningsmetoder, gränslösa bonusavtal och åtalade direktörer, som blev slutet på Skandias storhetstid, var tiden mogen.

Björn Wahlroos satte sig vid förhandlingsbordet med dåvarande ordföranden, Bonnierdirektören Bengt Braun. Men parterna lyckades aldrig komma överens och Skandia hamnade i stället i sydafrikanska händer. Sampo köpte så småningom sakförsäkringsbolaget If, en betydligt mindre riskabel affär än Skandia. Ingen skulle bättre kunna berätta denna historia så livfullt som den förtjänar än Wahlroos själv, för han har många åsikter om hur Skandia sköttes. Men Wahlroos tackade nej till att medverka i boken. Det är synd, för huvudpersonens frånvaro innebär ofrånkomligen att många frågor förblir obesvarade.

Med ett djärvt och oortodoxt grupp­arbete lyckades ändå ett tjugotal journalistelever ledda av den finländska ekonomijournalisten Tuomo Pietiläinen ta fram underlag till en fyllig biografi. Det ska sägas att de gör ett gott arbete med att få ihop texterna, Pietiläinen måste ha lagt en mycket fast redaktörshand över det hela.

Innehållet spänner över hela livscykeln, från uppväxten, som förmörkas av faderns långa skugga, scoutkårens betydelse, skolgången, vänskapsband, revolten, stalinismen, till vändpunkten när han börjar på Helsingfors handelshögskola. Där får hans liv en ny riktning, eller snarare så faller han tillbaka i den fåra han av födsel var präglad att plöja, en näringslivskarriär som ska ta honom till toppen.

Boken är späckad med detaljer om det privata såväl som det professionella. Mycket är både intressant och pikant information, men ibland mynnar den bara ut i otillfredsställande antydningar. Det gäller exempelvis Wahlroos hemförhållanden. En hel del utrymme ägnas åt den dominanta, alkoholiserade fadern, Bror Wahlroos. Vi får detaljerade beskrivningar av hur han ogenerat super och har sexuella möten på sitt kontor under dagtid. Källorna kallar Bror för "hustyrann", han behandlar mamman "på ett mycket otrevligt sätt", och mamman säger i en tidningsintervju i samband med skilsmässan att Björn inte längre var "i behov av beskydd". Frågorna hopar sig. Förekom det våld? Och hur allvarligt var det i så fall? På ett ställe där Björns tonår beskrivs frågar sig författarna försiktigt om "det hade hänt något som gjorde honom tuffare". De skriver att Björn har ett "komplicerat" förhållande till sin far, men känslan är snarare att hemförhållandena var ganska miserabla.

Brors beteende förklarar sannolikt revolten och flykten till den radikala politiken; fadern stod ju för allt som kommunismen ville bekämpa, han var den degenererade, besuttna borgaren personifierad. Även om författarna inte kan ha något absolut svar på frågorna om vad som hände och hur det påverkade Björn skulle de behöva resonera mer kring dem och ta ett fastare grepp om berättelsen.

Trots uppväxten skriver Björn Wahlroos en vacker runa över sin far i tidningen. Min tolkning är att han som en god son söker lägga den offentliga bilden av fadern till rätta, delvis för att vårda sitt eget rykte. Det handlar om att rädda släkten från vanära. Det är inte minst viktigt när man umgås i kungliga kretsar, som Björn Wahlroos gör. Det finns saker man helt enkelt inte talar om, därför att det sänker ens status, och ingen vill vara ett offer, det ger inga poäng i dessa kretsar. I Wahlroos liv flyter det privata och det professionella ihop, det ena är en förutsättning för det andra.

Måste man älska sitt objekt när man skriver en biografi? Absolut inte, men man måste reda ut sina känslor gentemot föremålet och ha ett respektfullt förhållningssätt. Wahlroos skildras med både positiva och negativa sidor, på så vis balanserat, men författarna har svårt att avhålla sig från gliringar. Genom stora delar av boken finns en raljerande ton, exempelvis när de talar om hans förmögenhet och livsstil "För Wahlroos [….] är en vanlig fest inte nog". Det är helt onödigt, miljöerna talar för sig själva, alla kommentarer är överflödiga. Amerikanska författare är duktiga på att koncist beskriva ett personligt välstånd utan att lägga några värderingar i det. Barbarians at the Gate (1990) av Bryan Burrough and John Helyar, som handlar om riskkapitalister och direktörer som badar i pengar, är ett lysande exempel på det.

I skildringen av Wahlroos person understryks om och om igen att han har talets gåva, men författarna använder negativt laddade ord, som "mundiarré" för en egenskap som har tjänat Wahlroos väl. Det kommunistiska engagemanget i ungdomen hånas ocksåoch Wahlroos framställs som en simpel opportunist utan att det finns riktig täckning för påståendet. Det är snarare en åsikt som en del källor som är uppenbart irriterade på honom saluför, och som författarna tacksamt anammar. "När Wahlroos hade fått det han ville av den rörelse som så högljutt krävde en förändring, tog han ett långt kliv åt andra hållet." Men det var ju inte ovanligt att ungdomar som gått med i vänsterrörelsen när den lyste som starkast lämnade den efter ett par år, det är inget specifikt för Björn Wahlroos.

Om en biografi över en makthavare har ambitionen att vara en relevant berättelse om samtiden, och inte bara ett porträtt, måste författarna sortera ut vad som är specifikt för just den här personen och vad som är representativt för hans klass och tidsepok. Det gör inte författarna här.

En annan svaghet är att översättningen ofta svajar lite. Ibland blir resultatet motsägelsefullt; "en klasskamrat minns bandet (Björns) med glädje[…] vi hade diskokvällar och skrattade när de spelade och tog sig själva på allvar", eller obegripligt; när vännerna "avfärdar" Björns vårdslösa bilkörning. Det finns också en rad märkligheter där uppgifter serveras utan vidare förklaringar. På handelshögskolan "Hanken" har de exempelvis "porrkvällar" och "mammutfester", samtidigt kanske? Måhända är detta inte bärande för förståelsen av biografin, men nyfiken blir man ju.

Men här finns också högst relevanta spår, som utan spydigheter säger något om mannen och människan Björn Wahlroos, som till exempel paret Wahlroos äktenskapsförord. 1994, efter 17 år och två barn tillsammans, tecknas ett avtal där Björns hustru Sara avsäger sig rätten till all egendom, i dag värd flera miljarder. Det enda hon får vid en eventuell skilsmässa är en lägenhet i Helsingfors och "så mycket medel som kan anses vara rimligt för att täcka hennes levnadsomkostnader". Resten behåller maken.

En annan anekdot illustrerar den makt en person i Wahlroos ställning kan utöva långt utanför sin egen sfär. Enligt vänner från ungdomen drack de inte bara rödvin, utan rökte även hasch. Detta vill dagens Björn Wahlroos, den framgångsrika bankdirektören, inte på några villkor ha offentligt publicerat. När frågan kommer upp i en tidningsintervju använder han sitt inflytande för att både frågan och svaret ska strykas ur artikeln. Så blir det också. Wahlroos vänder sig till sin kontakt, chefredaktören, och får igenom sitt krav. Finansmannen är oerhört skicklig på att nätverka, han är ett charmerande sällskap som regelbundet dinerar med mediechefer och politiker och gör dem till bundsförvanter. Han har lärt sig att välja sina strider och vet att i morgon lindar man in fisk i dagens nyheter. Men när han vill stoppa något kan han det.

Den som vill förstå Wahlroos bättre kan även läsa hans  egen bok Marknader och demokrati – uppbrott från majoritetens tyranni (2012). Den behandlar inte hans privatliv, utan politiska och ekonomiska frågor, men ger en god inblick i hans tankevärld. Han visar sig ha en förkärlek för den antisocialistiska, kontroversiella författaren Ayn Rand (1905–1982). Rand, hjälte för en del (ny)liberaler, hade en kompromisslös, frihetlig och individualistisk filosofi som hon byggde en stark rörelse kring. Samtidigt är stilistiken i hennes bästsäljande idéromaner bitvis romantiska och melodramatiska på kioskdeckarnivå. Wahlroos väljer att citera ett stycke där stjärnljus reflekteras i hår som fladdrar och hjälten uttalar orden "Vägen är röjd, vi återvänder till världen. Han lyfte sin hand och i luften över den ödelagda världen ritade han ett dollartecken." (Och världen skälvde, 1957.)

Wahlroos citerar en lång rad kända ekonomer och författare i sin bok, men gör ibland högst privata tolkningar av skeenden, som när han talar om "den långsamma ekonomiska tillväxt som till slut blev blandekonomiernas fall". Det är ett oerhört märkligt uttalande, eftersom de flesta demokratier är blandekonomier, och exempelvis Sverige har vuxit bra jämfört med liknande länder och klarat den senaste krisen utmärkt. Vad menar han?

Många tycker ändå att det är bra när mäktiga, icke parlamentariskt valda personer som Björn Wahlroos visar var de står politiskt. Dit hör hans landsman, centerpartisten och EU-kommissionären Olli Rehn, som säger att Wahlroos "klargör de ideologiska skillnaderna i Finland". Rehn kallar hans bok för "ett manifest för auktoritär kapitalism". Wahlroos stack naturligtvis ut hakan när han skrev den och gav sig in i den politiska debatten. Men om han inte hade gjort det hade han inte varit Björn Wahlroos.

Biografin beskriver en man som gormar och skriker när han är missnöjd med medarbetares prestationer. Det handlar givetvis om viss arrogans och dålig självkontroll, men också om en elitism som många i Norden har svårt att fördra. För egentligen skäller han bara när han anser att de anställda inte har gjort sitt absolut bästa, han tolererar inte det. Wahlroos verkar ha samma syn på lagbygge som Steve Jobs, Apples grundare, som också anklagades för att vara elitist. Jobs menade att om man vill ha ett a-lag kan man inte anställa någon ur b-laget, för a-laget vill inte jobba med dem, i så fall slutar a-laget.

Vad man än anser om Wahlroos, hans elitism, arrogans, rikedom och kungafrieri, så är det ett faktum att han till skillnad från många andra tungviktare i företagsvärlden har lyckats undvika många blindskär genom åren, som it-bubblan, och på vägen har han byggt ett finansimperium.

Tills sist spekulerar hans biografer i om Björn Wahlroos vid fyllda 60 år är redo att dra sig tillbaka? Många av hans svenska näringslivskontakter är föredettingar, som Hans Dalborg och Anders Wall. Sällskapet ger en känsla av att han har de riktigt stora affärerna bakom sig. Men, nej, han skulle nog vilja göra ett megaförvärv till innan han kliver åt sidan. Han påpekar med jämna mellanrum att det skulle ge stora "samordningsvinster" att slå ihop Nordea med en annan storbank. För Wahlroos vet att framgång i näringslivet mäts i pengar och man är bara så stor som sin största affär.

Lotta Engzell-Larsson är journalist och författare till Finansfurstarna Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna (2014)

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet