Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Konstarterna & medier
Lars Holmberg
Gabrielle Chanel
Ett liv. En myt
Carlsson Bokförlag | 327 s | Isbn 9789173316590
Recensent: Louise Wallenberg
En granskning av myterna om Coco Chanel som förstärker dem

Lars Holmberg betonar att hans bok inte är en biografi i traditionell mening utan ett försök att via andras texter närma sig själva myten om Chanel. Boken kan beskrivas som ett litterärt konglomerat av redan existerande biografier och referenserna till sociologiska begrepp blir mest till plåster utan funktion. Men här finns också antaganden som är förvånansvärt könsstereotypa och boken bidrar till att förstärka och upprätthålla myten om Chanel.

Jag har i denna recensionstidskrift tidigare ondgjort mig över den flod av lättillgänglig och kommersiell litteratur som ges ut och som relativt ytligt, men ofta informationsrikt, behandlar olika moden och modeskapare (se Respons 1/2014). Bilden ges inom denna typ av litteratur mer utrymme än ordet och det är ofta påkostade böcker det handlar om – påkostade så till vida att de innehåller ett enormt antal färgglada bilder som visar upp vad som kommit att bli ikoniska modeplagg. Denna kaffebordsgenre tycks bara öka samtidigt som modevetenskap som akademiskt ämne etableras på universitet runt om i världen, ofta då inom ramen för humaniora. Det finns i dag en handfull akademiker, de flesta av dem hemmahörande i den anglosaxiska delen av världen, som genom sina publikationer strävar efter att skriva in sig i en begynnande modehistorisk och modevetenskaplig kanon, och deras verk bidrar avsevärt till akademiseringen av ämnet. Jag lägger inte någon som helst negativt färgad värdering vid vare sig själva strävan eller den kanon som denna strävan riktar sig mot. Modevetenskapen är fortsatt ett ämne i vardande, och behöver – precis som redan etablerade kritiska ämnen och discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap – en kanon att förhålla sig till. Denna strävan är nödvändig för att mode som ämne skall kunna tas på allvar inom den ganska så tröga och ibland ogina kunskapskontext som universitetsvärlden utgör.

Modevetenskapens alster utgör så en oumbärlig – om än försvinnande liten – motvikt till den stora mängd populär och kommersiell modelitteratur som ges ut, vilken till stor del är att likna vid just coffee table-böcker med flotta bilder och ofta kortfattade, men faktarika skildringar som upprepar samma mantran om och om igen. Inom den här typen av kommersiell litteratur utgör ofta Elsa Schiaparelli, Coco Chanel, Cristóbal Balenciaga, Christian Dior och Yves Saint Laurent återkommande undersökningsobjekt, och deras respektive livshistoria upprepas med väldigt liten variation. Hur många böcker om till exempel Chanel kan världen behöva? En relevant följdfråga gäller alla de filmatiseringar av modeskapares liv som under de senaste åren producerats. Hur många långfilmer, televisionsfilmer och -serier om till exempel Chanel (eller Yves Saint Laurent, för den delen), kan världen vara i behov av? Bara under 2008 och 2009 kom hela tre större och påkostade filmatiseringar som berörde Chanels liv och långa verksamhet: Coco Chanel, en televisionsfilm av Christian Duguay med Shirley McLaine som den åldrande Chanel (2008); Coco Chanel och Igor Stravinskij, en långfilm av Jan Kounen med Anna Mouglalis som handlade om en medelålders Chanel och hennes kärlekshistoria med Stravinskij (2009); och långfilmen Coco before Chanel av Anne Fontaine med Audrey Tautou som den unga Chanel (2009). Både Mouglalis och Tatou förekommer för övrigt i ett antal reklamkampanjer och modefilmer producerade av huset Chanel, flera av vilka Karl Lagerfeldt – som ju sedan länge förestått huset Chanel – regisserat och producerat, många av vilka också handlar om enstaka perioder i Chanels liv.

Men låt mig återgå till böcker om modeskapare och låt mig stanna vid just Coco Chanel, som ju är en av de modeskapare som det skrivits mest om. Den svenske sociologen och modeforskaren Lars Holmberg kommer nu ut med ytterligare en Chanelbiografi, utgiven på svenska på Carlsson bokförlag. Holmberg etablerade sig som modeforskare genom sin välskrivna och lättillgängliga bok Teorier om mode – Stil som historiskt och teoretiskt objekt som gavs ut på Carlsson bokförlag 2008 och som blivit en viktig bok i ett svenskt modevetenskapligt undervisningssammanhang. Titeln på hans nya bok är Gabrielle Chanel. – Ett liv. En myt, och han förklarar att namnet Coco – det namn som ju flertalet av hennes många biografer använder i titlarna till sina verk – egentligen var ett namn som Chanel själv inte tyckte särskilt mycket om. Enligt Holmberg föredrog hon att kallas Mademoiselle, men Holmberg själv väljer att genomgående – genom bokens alla 316 sidor – kalla henne för Gabrielle.

Holmberg är noga med att i inledningen betona att hans bok inte är en biografi i traditionell mening, och att han i stället för att försöka berätta historien om Chanel, snarare beskriver hur hon framställs i texter som återger hennes liv och som tillsammans skapar myten kring henne. Han försöker således via andras texter närma sig och beskriva själva myten om henne, om barnhemsflickan ”som från den dag hon lämnades av sin far kämpade för sin överlevnad i en värld där någon med hennes förutsättningar knappast kunde drömma om att bli en av världens mest framgångsrika modeskapare”. Holmberg förklarar inledningsvis kortfattat vad myter är, eller snarare hur man inom sociologin valt att förstå myter. Just den återkommande kopplingen till en viss sociologisk kanon, förenklad i relation till hur Chanel skall kunna förstås, utmärker boken. Denna koppling sker dock på ett sätt som får disciplinen att framstå som bomullslätt. Här görs snabba och förenklade referenser till några av sociologins mest kända tänkare – bland andra Erving Goffman och Pierre Bourdieu – om institutionaliserade roller, om sociala fält, om habitus och om kulturens roll för reproduktionen av samhällets sociala maktförhållanden. Holmberg applicerar dessa begrepp och företeelser på Chanel och hennes umgängeskrets och på den tidsanda inom vilken hon levde – vilken måste förstås i pluralis – för att ge ett slags lättillgänglig förståelse- eller tolkningsram. Diskussionen blir dock alltför förenklad för att den skall bidra till någon större och djupare förståelse. Referenserna till några av sociologins mest populära koncept blir mest till plåster utan funktion.

Holmberg vill alltså med sin bok beskriva hur myten Chanel framställs i existerande biografisk litteratur, och inte erbjuda en regelrätt biografi. Samtidigt väljer han att följa Gabrielle Chanels livshistoria kronologiskt, från tiden strax före hennes födelse och fram till hennes död. Tidsspannet sträcker sig således från det tidiga 1880-talet och fram till 1971. På så vis erbjuder Holmberg en traditionell biografi, en rakt berättad historia från början till slut, även om han tydligt hämtar sin information från föregående biografier om Chanels liv, i synnerhet från biografierna författade av Justine Picardie, Lisa Chaney, Paul Morand, Edmonde Charles-Roux och Axel Madsen. Holmbergs bok bygger således på många av de tidigare biografierna – författade och publicerade över en fyrtioårsperiod – och han lägger ofta fram olika förståelser och utsagor om stora (eller små) mytomspunna händelser eller skeenden i Chanels liv och jämför därefter dessa olika utsagor och föreslår vilken läsning eller berättelse som nog är troligast. Gabrielle Chanel – Ett liv. En myt kan således sägas vara ett litterärt konglomerat av redan existerande biografier, med den stora skillnaden att den är formulerad för en svensk publik.

Boken är informationsrik och sätter tydligt in Chanel i en historisk, social, ekonomisk och kulturell kontext, och häri ligger också bokens bidrag. Levnadsteckningen som erbjuds har dock ett tydligt fokus på Chanel och det är genom och med henne som läsaren erbjuds en bild av den historiska utveckling under 1900-talet som Chanel också var del av. Ofta ställer Holmberg ledande (och inte sällan motstridiga) frågor. Dessa frågor är del av hans stilistik och bygger troligen på en önskan om att involvera läsaren. Ibland tenderar dock hans frågor – vilka ofta avslutar hela stycken och lämnar slutet öppet – att hänge sig åt spekulationer, som till exempel när han frågar ”Kanske var sorgen efter Boy över?”, bara för att i slutet av efterföljande korta stycke ställa frågan: ”Sannolikt var sorgen efter Boy långt ifrån över?”. Samtidigt kan Holmberg vara ganska så slagkraftig och direkt i sina egna tolkningar av Chanel som person och av hur hon måste ha upplevt sin situation och vissa händelser, och detta på ett sätt som inte på något vis är objektivt, tvärtom. Han drar bland annat slutsatser som konstant leder tillbaka till början, till Chanels första erfarenheter som barn, som ung flicka och sedermera som vuxen kvinna. I det förgångna, och då i synnerhet i barndomen, finner han orsaker till hennes senare livsval och till hennes mentala tillstånd som vuxen och senare åldrande individ. Ibland blir Holmbergs läsning rentav klyschig, som när han skriver att: ”Myten om Gabrielle är på många sätt en modern askungesaga om den fattiga flickan som erövrade världen. Samtidigt finns också en närvarande sorg som gör Gabrielle mänsklig. Likt Askungen träffade hon sin prins i form av Boy, men tyvärr förlorade hon honom […] Det gör att hon framstår som mänsklig. I sagan får Askungen sin prins, men bortom myten drabbas Gabrielle av sorg och ensamhet, vilket gör att vi kan känna igen oss i henne”. Vilka vi, undrar jag?

Här finns också antaganden och slutsatser som är förvånansvärt könsstereotypa. Holmberg skriver in Chanel i en kvinnlig sfär och i en kvinnlig mentalitet som nära följer en gammalmodig heteronormativ och humanistisk idé om kvinnans ”naturliga” roll som maka och moder. Holmberg skriver: ”Genom att inte finna denna någon och genom att hon aldrig blev mor var det hela tiden något som fattades, något som inte gjorde henne till en riktig kvinna”. Är äktenskap och barnalstrande det som definierar och gör en kvinna – en riktig kvinna? Vad var då Chanel – en oriktig kvinna? Här finns också passager som i sin frapperande och oreflekterade syn på kvinnor borde ha tvättats bort på ett riktigt tidigt stadium: ”Ett av hennes lunchsällskap berättade att hon var särskilt avslappnad tillsammans med Marlene Dietrich. De två damerna bytte recept och sminktips med varandra. Man kan tänka sig att de hade en del annat att tala om också.”. Jo, jag tackar.

Nära förknippat med den syn på kvinnlighet (både som fysiskt kön och som social konstruktion) som Holmberg uttrycker i sin biografi, är ett genomgående fokus på Chanels antagna sorg och ensamhet, vilket i ovanstående citat också berörts. I hans läsning lyfter han fram att hennes sorg till stor del berodde på att alla hennes älskare lämnade henne, antingen genom en för tidig död eller för att de tröttnat, alternativt för att de sett sig tvingande att gifta sig med någon som stod högre i social rang. Samtidigt ger Holmberg en detaljerad beskrivning av alla Chanels älskare och intima relationer – de verkar ha avlöst varandra till stor del och det verkar alltid ha funnits någon vid hennes sida.

Om nu Chanel var så ivrig på nya kärleksrelationer som Holmberg och hennes tidigare biografer påpekar, och fann både män och kvinnor attraktiva (och på ålderns höst hade karisma och charm nog för att dra till sig även betydligt yngre älskare och vänner), varför skulle hon då ha upplevt så mycket ensamhet och sorg? Vid läsningen om Chanels alla relationer, många av dem intima, frigjorda, intellektuella och lyckliga – men också professionellt givande – är det svårt att förstå varför hon skulle ha drabbats av sorg över sin (antagna) ensamhet. Holmberg skriver: ”Gabrielle tycks mest av allt ha gått vidare. Det kan förklara hennes framgångar i en bransch där förändring är ständigt närvarande. Det kan samtidigt förklara relationen till hennes familj. Det kan förklara alla hennes relationer. Hon gick vidare från allt och alla. Det hjälpte hennes framgång men hon fick samtidigt betala ett högt pris i form av ensamhet.” Holmberg drar slutsatsen att hon var en sorgsen människa som ”inte klarade av närhet” och att hennes flykt förde henne mot den myt som hon själv var delaktig i att skapa. Samtidigt påpekar Holmberg att Chanel alltid var i rörelse, att hon alltid var på väg mot nya mål – ett av underkapitlen heter dessutom ”Jag ser till att röra mig för att tiden inte skall komma ikapp mig”.

Holmberg säger sig alltså vilja förstå och beskriva myten om Gabrielle Chanel, samtidigt som han genom sin bok starkt bidrar till att upprätthålla och även förstärka denna myt. Jag saknar ett mer kritiskt förhållningssätt till föregående biografer och en mer kritisk syn dels på modeskaparmyten, dels på Paris som modets absoluta mecka. Han talar om ”gudalika personer” och om Paris som den plats där ”det gudomliga” skapades och kommer med klyschor om att Paris i dag fungerar på samma sätt som Chanels våning på rue de Faubourg-Saint-Honoré en gång gjorde: ”för att verkligen lyckas och bli en av de odödliga måste du klara av att etablera dig i modets huvudstad”. Visst var Paris en gång världens modecentrum – i alla fall när det gällde haute couturen (och mode är så mycket mer än haute couture), men redan under den senare hälften av 1900-talet kom Paris att få stark konkurrens från ett antal andra modecentra världen över och efter 1990-talet har Paris haft svårt att hävda sig som modets epicentrum.

Och om Holmberg tillskriver Paris en otvivelaktigt central roll, så gör han detsamma när det gäller Chanel – i många avseenden. Till exempel så hävdar han att Chanels garçonne-mode var unikt och att hon var först med att klä sig gränsöverskridande ”långt innan det fanns en identitet eller stil som sammankopplades med motstånd”. Detta stämmer så klart inte: kvinnors motstånd gentemot det patriarkala och misogyna samhälle inom vilket de förvägrades rösträtt och fysisk rörelsefrihet kom tidigt att uttryckas också genom en alternativ och frigörande klädstil och detta långt före Chanels 1920-talsstil. Holmberg går till och med så långt som att se Chanels med några få centimeter förkortade kjol som en viktig orsak till kvinnors nyvunna frihet: ”I ett penseldrag, eller med nål och tråd för att vara exakt, förändrade hon historien. […] Hon skapade – bokstavligen – frihet”.

Det här är så klart en sanning med många modifikationer: Chanel förändrade inte historien, inte heller gav hon kvinnor frihet, men hon var självfallet del i sin tids förändringar och lyckades understundom uttrycka och tolka dessa förändringar genom sin egen säregna modeproduktion.

Louise Wallenberg är föreståndare vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet