Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Historia
övers. Ingemar Lagerström
Anabasis
Kyrosexpeditionen eller de tiotusens återtåg
Norstedts | 304 s | Isbn 789113055718
Recensent: Eva-Carin Gerö
En grekisk stadsstat på marsch

Xenofon tillhörde kretsen av unga män kring Sokrates och blev sedermera en mångsidig författare. I Anabasis skildrade han sin ungdoms stora upplevelse, när han deltog i en grekisk legohärs återtåg genom det persiska riket. Nu föreligger denna dramatiska berättelse i en ny svensk översättning.

Jag har svårt att tänka mig en innehållsligt och formuleringsmässigt mera spännande antik grekisk text än Xenofons Anabasis (gr. "uppmarsch"/"marsch till det inre av landet"). Så har omdömet om denna skrift från det tidiga 300-talet f. Kr. inte alltid varit. Meningarna har gått och går fortfarande isär om vad som har kallats "en indianbok" (Vilhelm Ekelund), det vill säga för den generationen en spännande äventyrsskildring för pojkar och, motsvarande, "en grekisk äventyrsbok" (Emil Zilliacus i en uppsats i Lans och lyra 1933). För många har den uppfattats som en språkligt något träaktig och litterärt kanske undermålig text som man ska tvinga sig igenom när man lär sig antik grekiska – en text som efterlämnar främst minnet av ofta upprepade formuleringar som: "Härifrån tågade han [den persiske prinsen Kyros] under två dagsmarscher tio parasanger ["persiska mil" motsvarande ca 5,55 km] till Thymbrion, en folkrik stad". Andra, flera bland mina egna studenter under årens lopp, har dock tyckt att Anabasis är bland det mest fängslande och gripande de någonsin läst inom den grekiska litteraturskatten.

Betydelsen av Anabasis just inom den västerländska bildnings- och utbildningstraditionen under långa tider kan knappast överskattas, och detta har föga förvånande lämnat många avtryck i form av allehanda "återanvändning" och återkopplingar hos senare, klassiskt skolade, producenter av litteratur och övrig kultur. Exempel på detta är Heinrich Heines dikter till Nordsjön ("Thalatta, thalatta! Var hälsat du eviga hav!"), den franske nobelpristagaren Saint-John Perses Anabase och Gustaf Frödings dikt "Ur Anabasis". Inom modern svensk litteratur gäller Eyvind Johnson för att vara en av dem som mest influerats av Xenofon.

Xenofon föddes omkring 430 f. Kr. i Aten och dog troligen i Korint ca 355 f.Kr. efter år av exil, då han på ett lantgods vid Skillus i Elis också ägnade sig åt författande av bland annat Anabasis. Han hörde till den krets av unga män som samlades kring Sokrates och präglades av honom för livet när det gäller lärdomar och ideal. Han blev sedermera en mångsidig författare som efterlämnat en rad skrifter i olika ämnen. Dessa återspeglar hans upplevelser och intressen inom såväl äventyr och krig som filosofi, historia, uppfostran, ledarskap, hästar och jakt.

I den pseudonymt utgivna skriften Anabasis – Xenofons mest kända – redogör han livfullt och med mycken detaljrikedom för sin stora ungdomsupplevelse, nämligen deltagandet i en expedition som gällde den persiske storkonungen Artaxerxes krona, som dennes bror Kyros ville förvärva för egen del. Kärnan i Kyros här utgjordes av 13 000 grekiska legosoldater under ledning av spartanen Klearchos. "Uppmarschen" gick genom Mindre Asien och Syrien mot Babylon. Vid slaget i Kunaxa 401 f.Kr. mot Artaxerxes var grekerna segerrika på sin flygel, men Kyros stupade. Ett återtåg inleddes och fullbordades under svåra vedermödor under ledning av spartanen Cheirisofos, som fick kraftfullt stöd av Xenofon.

Innehållet i denna skildring av ett historiskt krigsföretag är naturligtvis i sig högst intressant. Men vad som fascinerar är inte minst den speciella stämning och, åtminstone stundtals variationsrikedom som vidlåder Xenofons redogörelse, som man antar är baserad på egna dagboksanteckningar. Här framhävs just de deltagande grekiska soldaterna och deras anförare tydligt med alla sina farhågor, sitt mod och dagliga behov, och dessa människor är ofta både oroade (soldaterna), manipulativa (mest anförarna) och agerar återkommande som en mer eller mindre demokratisk "stadsstat på marsch". Här finns en undertryckt dramatik jämte inslag av träffsäkra porträtt av ledargestalter och intressanta detaljredogörelser för lokal flora och fauna.

Ibland är Xenofon oerhört kortfattad – han kan skildra en dramatisk händelse med ett par knappa meningar, till exempel: "Därefter tågade han (det vill säga Kyros och hans härstyrkor) under fem dagsmarscher trettio parasanger till floden Dárdas källor. […] Här fanns ett palats som tillhörde Bélesys, satrapen i Syrien, samt en mycket stor och vacker park med allt som årstiderna frambringar. Kyros lät hugga ned parken och bränna palatset". När något särskilt fångar Xenofons intresse, vilket inte sällan rör detaljer om natur, djur och växtliv i de genomtågade länderna kan han dock bli avsevärt mera utförlig, till exempel i följande roande framställning av de grekiska soldaternas bemödanden att genom jakt skaffa proviant:

"Något träd fanns inte, men däremot allehanda vilda djur, framför allt vildåsnor och mängder av strutsar. Men det fanns även trappar och gaseller. Dessa djur jagade ryttarna ofta. När man satte efter åsnorna sprang de fram ett stycke för att därefter stanna igen, ty de sprang mycket snabbare än hästarna. När hästarna så närmade sig gjorde de återigen på samma sätt. Och det gick inte att fånga dem om ryttarna inte ställde sig med mellanrum och sedan turades om att jaga dem […] Någon struts var det ingen som lyckades fånga […]."

Utförlig blir han stundtals också när det gäller att skildra de grekiska legosoldaternas förträfflighet i jämförelse med Kyros "barbariska" (det vill säga icke-grekiska) styrkor, som i en livfullt skildrad scen där denne mönstrar sina trupper i närvaro av Epyaxa, hustru till Syennesis, kung av Kilikien, varvid grekerna genom sin kraft och militära excellens får de inhemska soldaterna och även drottningen att ta till flykten. Här, liksom i flera andra passager, märks Xenofons (kopplad, medgivet, till nationell chauvinism) mera "lättsamma" sida, en tendens till "humor… fyndighet och sälta", som bland annat iakttagits i Albert Wifstrands uppsats "Xenofon i Anabasis" (i Bakgrunder: Uppsatser om tider och tänkesätt, 1961). (Inom parentes: Wifstrand essä är fortfarande mycket läsvärd och stundtals även den roande, till exempel i resonemanget kring Xenofons i Anabasis dokumenterade religiositet, där Wifstrand påpekar att man inte ska tolka grekernas användning av uttryck för "gud" i singularis som ett tecken på begynnande eller underliggande monoteism: "’Guden förnedrar de höga’ står liksom bofinken i ’bofinken övervintrar i södra Sverige’, vilket icke är bevis på någon monobofinkism".)

Anabasis har ofta översatts till olika språk. På svenska har vi Ivar Heikels tolkning från 1943 och Ebbe Lindes från 1972 (Kyrosexpeditionen). Det finns även en äldre översättning till svenska av Hallström från 1834. Då dessa översättningar numera kan vara svåra att få tag i och delvis kan uppfattas som "daterade", är det tacknämligt att det nu kommit en ny tolkning till svenska av verket, nämligen av Ingemar Lagerström, en produktiv och inkännande översättare av antikens litteratur. Översättningen, som utkommit i Norstedts klassikerserie, är försedd med förord och kommentar av Lagerström själv samt ett kortare förord av journalisten och författaren Jesper Högström. Därutöver finns karta samt ett appendix om den grekiska hären. Översättningen flyter på bra, så det är bara att tacka och ta emot – en kulturgärning, får man säga. Några kommentarer är dock på sin plats.

Ibland ställer som bekant en författares särintressen och speciella detaljkunskaper särskilda krav på en översättare. Detta gäller inte minst Xenofon, som var både intresserad och av allt att döma kunnig på områden som rör växtlighet och djurriket. I ett sammanhang räknar han upp inte mindre än fem sädesslag som växer på en plats dit man kommer. Lagerström översätter passagen med "Därifrån gick han ned till en slätt, som var stor och vacker, och bevattnad, och full av allehanda träd och vinstockar. Där växte även sesam, två slags hirs, vete och korn". Xenofon säger här inte "två slags hirs" utan använder, som sagt, fem olika uttryck för sädes­slagen i fråga. (Ebbe Linde återger denna passage med: "gröda som sesam, hirs, bjugg, vete och korn").

Till de mer intressanta språkliga särdragen i Anabasis är Xenofons, som det tycks, mycket medvetna växlingar mellan olika tempus. Hela skildringen av grekernas asiatiska äventyr föregår ju i en förfluten tid, men Xenofon använder gärna presens, det vill säga förflyttar händelserna till en mera närvarande "nutid", vilket åtminstone stundtals gör framställningen allt annat än monoton. I Lagerströms översättning kommer inte alltid de för Xenofon karaktäristiska särdragen fram, till exempel de nämnda tempusväxlingarna, men detta är också svårt att återge på idiomatisk svenska. Exempelvis heter det hos Lagerström i den inledande meningen "Dareios och Parysatis hade två söner" samt senare "Därifrån gick han genom Arabien med floden Eufrat på höger sida …", medan den grekiska texten förlägger dessa händelser till en inscenerad nutid eller allmängiltig "kröniketid".

Linde var ofta alltför fri i sin översättning. Ett exempel är redan den första meningen i Anabasis, där Linde översätter "Kyros och Artaxerxes var båda söner till Dareios och Parysatis". Det kan tyckas pedantiskt, men så står det faktiskt inte i den grekiska texten, och Lagerström är här, som ofta (vilket också är hans uttalade ambition), närmare originalet med det enkla "Dareíos och Parýsatis hade två söner".

En och annan "skönhetsfläck" av smärre slag finns här också, som väl i varje översättning. Till exempel heter det i Lagerströms återgivning av den ovan nämnda jaktpassagen att man lyckades fånga ett slags fåglar (trapparna) "om man bara rusar iväg snabbt". Det ska dock vara "om man skrämmer upp dem snabbt". Och det låter i mitt tycke för modernt att tala om byar som var givna till perserdrottningen Parysatis som "fickpengar". Det äldre "nålpengar" kan vara något svårbegripligt i dag, men ger i alla fall rätt slags ålderdomlig konnotation.

Hur njutbar och lärorik är då Anabasis i dag och för vem? I en understreckare nyligen apropå den nya översättningen (SvD 20140324) skriver Birgit Munkhammar, emeriterad professor i litteraturvetenskap, att "som kvinna måste jag säga att den är svår att känna entusiasm för". Här tycker jag annorlunda: visst handlar det i realiteten ofta om skrämmande saker, inte minst för kvinnor, som givetvis var mycket utsatta i detta slags krigiska sammanhang, och visst blir det i Anabasis tämligen ensidigt och traditionellt "maskulint". Men jag tror att man som läsare, manlig eller kvinnlig, får störst utbyte av Xenofons skrift om man tar fasta på de tidlösa (och könsöverskridande) kvaliteter som här finns och överbryggar textens "då" med vårt eget "nu", såsom äventyrlighet, nyfikenhet, mod och vikten av gott ledarskap.

Eva-Carin Gerö är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet