Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Historia
Wilhelm Agrell
Fru Petrovas sko
En rysk spiontragedi
Atlantis | 201 s | Isbn 9789173537070
Recensent: Håkan Arvidsson
En gripande skildring av sovjetiska avhoppares öden

Med sin bok ger Wilhelm Agrell både en helhetsbild av det kalla krigets underrättelsevärld och en inlevelsefull berättelse om ett sovjetiskt par som bestämde sig för att hoppa av till Väst. Tillvaron blev inte så fri som de hade föreställt sig. De tvingades leva under ständigt beskydd i fruktan för sovjetiska mördarpatruller.

Förmågan att av små fragment pussla samman en hel karta har i modern tid förvandlats till en konst eller kanske snarare till en vetenskap. Särskilt tydligt blir detta när det gäller den speciella typ av information som går under namnet underrättelser. De är inte vilken information som helst. De har vanligen ett samband med säkerhetspolitik, speciellt med nationell säkerhet, och utgör en typ av kunskaper som enbart får hanteras av särskilt auktoriserade myndigheter och organ. Det rör sig dessutom nästan alltid om information som inte är offentlig utan innesluten bakom tjocka murar av hemligstämplar.

Kanske nådde denna informationsinhämtning en höjdpunkt under efterkrigstidens kalla krig. Underrättelsevärldens snabba tillväxt skapade en paranoid miljö, full av absurda och cyniska intriger, som hämtade näring ur behovet att få veta vad motparten inte visste eller redan visste. På båda sidor om den järnridå som delade världen fanns jättelika, byråkratiska organisationer som inte sysslade med något annat än att räkna ut vad motståndaren hade i bakfickan. Denna verksamhet engagerade såväl traditionellt spioneri som olika grenar av tidens vetenskap. Ofattbar möda lades ned på att värva agenter för den egna saken och på att genom fantasifullt pusslande räkna ut vad som kunde vara nästa drag i det spel som höll en hel värld i förlamande skräck.

Om denna bisarra värld har Wilhelm Agrell skrivit en imponerande bok där han lyckas att sammanfläta bilden av underrättelsevärldens diaboliska logik med dess extremt hänsynslösa framfart med de människors liv och öde som hamnade i verksamhetens garn. Utgångspunkten och den röda tråden i Agrells berättelse är det ryska paret Vladimir Proletarskij och Jevdokia Kartseva. De var båda tjänstemän i den sovjetiska säkerhetshierarki som samlade information om fiendelägret och gjorde det ute på fältet. Under sin karriär arbetade de i flera länder, bland annat i Sverige och Australien. De var till sin specialisering chifferexperter, ett arbete vars betydelse stegrades när radion blev det centrala kommunikationsmedlet. Nästan all kommunikation mellan agenterna ute på fältet och centrum skedde via kortvågsradio och kunde därför uppsnappas lika effektivt av fienden som av den mottagare för vilken meddelandena var avsedda. Det blev av denna orsak nödvändigt att kryptera alla de meddelanden som sändes via kortvåg med komplicerade och svårgenomskådliga eller helst oknäckbara chiffer.

Chiffertelegrammen innebar emellertid en svårighet även för mottagarna. De var så svårforcerade att det nästan var en hel vetenskap att översätta dem till klartext och därför utbildade man en rad chifferexperter vilkas uppgift var att förvandla chiffrens gallimattias till meningsfylld läsbar text. Överallt där Sovjet hade en ambassad hade det också en spioncentral inbäddad i ambassaden och där det fanns chifferexperter som skulle förse både ambassadens och spioncentralens personal med läsbara översättningar av centrums order och anvisningar. Arbetet som chifferexpert var ofta ensamt, tråkigt och hårt. Långa telegram skulle nästan alltid översättas omedelbart och det ledde till långa nätter i sträng isolering.

Den ryska underrättelsetjänsten arbetade med flera lager av komplicerade säkerhetsarrangemang. Deras spioner bar inte sina egna namn utan försågs med alias och en hel berättelse om ett fiktivt liv som de skulle kunna utan och innan för att inte försäga sig vid ett eventuellt förhör. Berättelsen skulle vara vattentät och det lades stort arbete på att konstruera dem och att lära in dem. Paret Proletarskij och Kvartseva fick namnet Petrov när de under senare delen av världskriget sändes till Stockholm för utlandstjänst.

Att komma till det även under krigsåren ganska fridfulla Stockholm från ett fattigt och förött Moskva var uppenbarligen en stor lättnad. Jevdokia, eller fru Petrov, noterar i en dagboksanteckning sin förvåning över hur välstädad staden var och hur tillknäppta svenskarna var. Det var bland detta slutna folk hon och hennes man skulle leta efter användbara informatörer. Det blev i varje fall deras uppgift när de genom ommöbleringar i säkerhetstjänsten avancerade från chifferarbetet till att sköta själva residenturen, alltså den avdelning som hade till uppgift att odla nya agenter och handleda redan etablerade. Paret saknade inte problem under Stockholmstiden men den framstår ändå som relativt ljus. Jevdokia, som var mycket modemedveten, gladdes åt att hon kunde förnya sin garderob och hennes man åt den stora rörelsefrihet som tillät honom att utveckla sitt alkoholmissbruk.

Betydligt värre blev det när paret i början av 1950-talet förflyttades från Stockholm till Canberra i Australien. Här var frestelsen att utvidga sitt utsvävande leverne större för Vladimir och han började uppenbarligen leka med tanken på att stanna i landet, det vill säga att hoppa av. Anledningen var inte bara vad Canberras och Melbournes nöjesliv hade att erbjuda utan också två andra viktiga omständigheter. Dels gick hans jobb på residenturen allt annat än bra, dels uppstod slitningar mellan ambassadens diplomatiska stab och säkerhetstjänstens folk.

Rysk säkerhetstjänst var nämligen alltid kamouflerad bakom en ambassads legitima verksamhet. Säkerhetstjänstens folk hade alltid en eller annan täckbefattning vid ambassaden och detta gjorde chefs- och kommandoförhållandena oklara. I en mening var de alla underordnade ambassadören och den diplomatiska rangordningen. I andra sammanhang hade de en annan och högre ställning som avgjordes av deras position inom det allsmäktiga partiet. Uppenbarligen har sådana slitningar i kombination med dålig personkemi förpestat stämningen vid den australiensiska ambassaden. För Vladimirs del ledde det till ett alltmer utsvävande liv och allt mindre professionellt arbete.

Problemet och risken med ett sådant liv låg i att säkerhetspersonal som levererade dåligt plötsligt kunde få ett telegram som kallade hem dem till Moskva och det var i stort sett detsamma som att klockan var slagen för vederbörande. Vad han eller hon kunde vänta sig var antingen ett nackskott i Lubljankas källare eller decennier i något sibiriskt tvångsarbetsläger. Vladimirs utsvävande liv ledde till att de västliga säkerhetstjänsterna fick upp ögonen för honom och började studera honom som en möjlig avhoppare.

Hustrun Kvartseva hade inte samma behov av utsvävande lyx och flärd och även om hennes intresse för kläder var betydande, kunde det trots allt hållas innanför ramarna för acceptabla kostnader. Jevdokias problem var i stället spänningarna inom ambassaden och det alltmer förpestade arbetsklimatet där. Hon kunde inte dra jämnt med sin diplomatiske chef ambassadören Nikolaj Lifanov. Hon misstänkte att han förtalade henne inför deras gemensamma överordnade i Ryssland och hon blev mer och mer missnöjd med sin situation på ambassaden.

När så det fruktade telegrammet från Moskva slutligen anländer och meddelar att en ny chifferexpert skall överta delar av Vladimirs arbetsuppgifter inser han att det är första steget mot att ersätta och hemkalla honom. I den situationen grips han av panik och i samma ögonblick sätter den australiska säkerhetstjänsten tillsammans med MI6 in den avgörande stöten för att värva honom. Han får löften om beskydd och pengar för att börja ett nytt liv i det fria Väst. Frestelsen blir till sist för stor och han nappar.

När Vladimir tar det slutliga och ödesdigra steget, försätter han sin ovetande hustru i en livsfarlig situation. Hon ställs inför valet att antingen gå samma väg som sin make eller att bli hans ställföreträdare inför en sovjetisk exekutionspluton. Hon väljer det första alternativet, men uppenbarligen motvilligt. Hon ser inte sig själv som en avhoppare och hon genomför avhoppet på ett så utstuderat och märkligt sätt att det bara kan förstås som ett försök att skydda sina anhöriga i Sovjetunionen från att drabbas av att ha närt och fostrat en landsförrädare vid sitt bröst.

Avhoppet genomförs och går enligt planerna. Makarna Petrov genomgår ändlösa förhör och de visar att den verkliga fångsten inte är Vladimir utan Jevdokia. Hon är i alla avseenden sin make intellektuellt överlägsen och hennes minne är bättre och mer pålitligt. I alla dessa förhör får även den svenska säkerhetspolisen ett saftigt ben att tugga på när Jevdokia erinrar sig namnen på tre svenska agenter som hon handlett. Dessa tre är inte vilka som helst utan alla medlemmar av den svenska politiska eller mediala adeln. Det rör sig om svensk diplomatis grand old man Sverker Åström, om riksdagsmannen George Branting, som frusit fast i ett olösligt faderskomplex och journalisten Gusti Stridsberg. Alla har enligt Jevdokia lämnat information till Sovjetunionen, men svensk säkerhetspolis väljer att låta dem löpa och nöjer sig med en skärpt bevakning. Huruvida det är ett uttryck för det politiska etablissemangets oberörbarhet eller om det kan ha funnits andra skäl lämnar Agrell åt läsarens egna spekulationer.

Makarna Petrovs öde i den fria världen blev ingen dans på rosor. De tvingas leva under ständigt beskydd, innestängda i en evig tvist med varandra om klokheten i det val som Vladimirs tanklöshet framtvingade och i en ständig skräck för de mördarpatruller som Sovjet även långt efter Stalins död sände efter dem som svikit sin plikt mot kommunistpartiet och fosterlandet. Det blev allt annat än den fria tillvaro som den försupne Vladimir drömde om när han lockades att ta steget in i den fria världen.

Agrells bok är på en och samma gång en inträngande analys, som ger en helhetsbild av det kalla krigets underrättelsevärld, med alla dess intriger, fallgropar och stickspår, och en gripande, inlevelsefull berättelse om den enskilda människans vanmakt inför de politiska system som hänsynslöst och nyckfullt kringskär hennes liv och bestämmer hennes öde.

Håkan Arvidsson är historiker.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet