Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Politik & samhälle
Stefan Kornelius
Angela Merkel
Historiska media | 316 s | Isbn 9789175453668
Recensent: Marie Cronqvist
En höst för matriarker

Dessa båda välskrivna böcker skiljer sig åt när det gäller upplägg, men tillsammans ger de inblickar i vår tids internationella ödesfrågor och är av intresse även för svenska läsare. Trots deras olika personligheter finns det mycket som förenar världens två mäktigaste kvinnor, Hillary Clinton och Angela Merkel. De är båda utpräglade pragmatiker, men samtidigt också maktmänniskor som hämtar energi ur politikens tävlingsmoment. Deras hjärtliga personliga relation kan få betydelse för framtida samarbete mellan USA och Tyskland.

Ett nummer av Frankfurter Allgemeine Zeitung kom att väcka viss munterhet i juni 2011 några månader efter att det publicerats. När förbundskansler Angela Merkel var på officiellt besök i Washington gav hon utrikesminister Hillary Clinton en inramad förstasida från FAZ med en bild föreställande dem själva. Inga ansikten syntes, bara torso, mage och höfter på två kvinnor i mörk byxdress. Båda hade händerna knäppta framför magen i samma karaktäristiska och närmast stiliserade maktpose. När gåvan överlämnades skrattade Merkel och Clinton hjärtligt, det vänskapliga samförståndet gick inte att ta miste på.

Clintons och Merkels vägar har korsats otaliga gånger både före och efter juni 2011. Förkärleken för byxdress är långt ifrån det enda som förenar dem. Det sägs att Clinton är en av de få amerikanska politiker som alltid är välkomna till förbundskanslerämbetets sjunde våning i Berlin. För en handfull personer – förutom Clinton även Condoleezza Rice och Henry Kissinger – står dörren alltid öppen. Clinton och Merkel tycks ha tillräckligt många olikheter för att dynamiken ska hållas vid liv och vänskapligt tycke uppstå. Det har skrivits och spekulerats en del om Merkels förhållande till Barack Obama, som är långtifrån otvunget, rentav stramt. Kanske är de alltför lika; båda är kyliga analytiker med introverta drag. När sådana personer möts kan det uppstå en viss ansträngd och avvaktande tystnad. Till den mer extroverta Clinton har kanslern en hjärtligare relation.

Trots de uppenbara olikheterna i personlighetsdrag finns det ett fascinerande antal gemensamma nämnare mellan dessa världens två mäktigaste kvinnor. Båda är begåvade med en tidigt utvecklad och osedvanlig talang för politik och strategiskt tänkande, båda är bildade personer som uppskattar samtalspartners som kan erbjuda intellektuell stimulans. De har ett sinne för fakta och detaljer och kommer aldrig kunskapsmässigt oförberedda till möten eller resor i tjänsten. Och under Obamas första mandatperiod 2009–2013 var det därtill just det utrikespolitiska engagemanget som förenade Merkel och Clinton. De förde nära samtal kring eurokrisen, den arabiska våren och Israel–Palestina-frågan.

Utgivningen på svenska under våren 2016 har skänkt oss två välskrivna böcker om dessa mäktiga, kvinnliga samtidspolitiker. Den första är en översättning av tysken Stefan Kornelius (journalist på Süddeutsche Zeitung) uppmärksammade bok Angela Merkel från 2013, uppdaterad med ett förord och ett avslutande kapitel om flyktingkrisen 2015. Den andra är den svenske USA-kännaren och journalisten Martin Gelins Den längsta kampen om Hillary Clinton.

Båda författarna har lång erfarenhet och djupa inblickar i tysk respektive amerikansk politik. Deras positioner i förhållande till Merkel och Clinton är dock olika, valet av ingångar likaså. Kornelius står förmodligen så nära Merkel det går att komma som journalist. Han har sedan den tyska återföreningen haft en direktkanal till sitt studieobjekt och till nyckelpersoner i hennes omgivning. Hans bok är en auktoriserad biografi som uppvisar genrens välsignelser och förbannelser; den är fylld av de insikter och fakta som kommer av närkontakt, men lider stundom av den inbäddade reporterns enögdhet.

I jämförelse med Kornelius följer Martin Gelin sitt studieobjekt en bit längre ifrån, även detta med för- och nackdelar. Hans bok är inte någon biografi i strikt mening och låter sig därför inte omedelbart ställas bredvid den mer klassiska framställningen om Merkel. I stället tonar Clinton fram i första hand genom andra berättelser och röster, såsom den mexikansk-amerikanska collegetjejen Chanel Silva och den garvade aborträttsförespråkaren Sarah Wellington, men också kritiker som mansaktivisten Warren Farrell. Boken är, i likhet med Gelins tidigare böcker Det amerikanska löftet (2009) om Obamas väg till makten och Den amerikanska högern (2012) om den radikalkonservativa rörelsen, snarare en rundmålning av eller reportageresa genom dagens USA, denna gång med återblickar mot Clintons liv och karriär. Den kan läsas som tredje delen i en trilogi om vår tids politiska strömningar i USA.

Skillnaderna i upplägg är alltså stora, likväl kan det rekommenderas att läsa böckerna parallellt. Tillsammans ger de inblickar i vår tids komplexa internationella ödesfrågor, och därmed behandlas teman och händelseförlopp som är angelägna att förstå även för en svensk betraktare. Här tecknas två bilder av en rusande ideologisk polarisering och intensifierade kriser i två av världens mäktigaste länder. Utvecklingen i Tyskland och USA under de närmaste månaderna kommer att bli helt avgörande för världspolitiken. Då blir det också högintressant att ägna särskild uppmärksamhet åt centralgestalterna, två mycket erfarna politiker, den 61-åriga Angela Merkel och den 68-åriga Hillary Clinton. Den förras ödestimma är redan här – Merkel har genomlidit en serie omfattande europarelaterade kriser och kommer i höst att behöva bestämma sig om orken tillåter henne att ställa upp för omval 2017. Clintons stjärna är, av de amerikanska opinionssiffrorna att döma, ännu i stigande och mycket talar för vinst i höstens presidentval. Men för båda är utgången ännu oviss och mycket kan hända. Kommer det att bli en höst för matriarker?

Ett av de mest framträdande gemensamma dragen hos Merkel och Clinton är att de är utpräglade pragmatiker snarare än idealister. De verkar båda inom ramen för det politiskt möjliga vid varje given tidpunkt. Inte heller är de några känslostyrda ledare. Merkel skiljer sig exempelvis, menar Kornelius, på ett fundamentalt sätt från sin föregångare Gerhard Schröder, som ofta fattade beslut på känn, stundom på volley. I känsloregistret är hon mer lik sin egen läromästare, återföreningspatriarken Helmut Kohl, även om Merkel saknar Kohls behov av att tala och synas. Hon är i stället lågmäld, sval, korrekt och förutsägbar. Anspråkslösheten är också ett framträdande drag, fullt i linje med en närmast preussisk pliktkänsla och luthersk vilja till ständig självförbättring. Die Kanzlerin har inget till övers för högljudda och pompösa män i politiken – den uppblåste Vladimir Putin, den fåfänge Nicolas Sarkozy, den konstlade Silvio Berlusconi.

Merkel förhåller sig dessutom till politiken som forskaren till sitt studieobjekt, menar Kornelius. Hon analyserar fram sin världsbild, vänder och vrider på den lugnt och i enlighet med en förutbestämd metod, väger argument mot varandra, söker ständigt balans. I mötet med meningsmotståndare eller ett politiskt problem är kompromissen för henne aldrig långt borta – så länge motståndaren använder sig av argument som går att begripa rationellt. Skiljelinjen mellan två ståndpunkter dras upp med närmast matematisk precision och om linjen efter förhandlingarna kan dras upp på nytt en bit in på motståndarens planhalva är en seger vunnen.

Detta trägna kompromissande och akademiska förhållningssätt till politisk förhandling tycks hon ha gemensamt med Clinton. Ett litet steg mot förbättring är bättre än inget steg alls. Hållbara förändringar görs gradvis och inom ramen för det rådande systemet. På denna punkt skiljer sig Clinton från sina partikamrater Barack Obama och Bernie Sanders, trots att deras sakpolitiska program är snarlika. ”Sanders tilltalar, precis som Obama”, skriver Gelin, ”den typ av aktivister som drömmer om att skapa rörelser, medan Clintons politiska vision snarare handlar om en trägen kamp för små förändringar. Hon tilltalar dem som vill ha en kompetent kandidat som kan få saker gjorda.”

Clinton har, menar Gelin, genom sin karriär haft en tydlig progressiv agenda – från tiden som ung collegestudent på Wellesley, inspirerad av tidens stora gestalter Martin Luther King och Betty Friedan, till tiden som politiskt aktiv presidentfru och senare som senator och utrikesminister. Hon har alltid funnit sin politiska drivkraft i samma frågor – feminism, välfärdsfrågor och minoriteters rättigheter. Men det har också hänt att hon av taktiska skäl har skjutit dem i bakgrunden. I valkampanjen 2008 gjorde hon exempelvis (möjligen felaktigt) bedömningen att USA inte var redo för en feministisk, progressiv kampanj, och i ett sådant läge var hon inte sen att anpassa sitt budskap. För Clinton är samtidigt en krass opportunist, som tillfälligt kan överge stolta principer när makt och karriär står på spel.

Clinton har befunnit sig i det politiska rampljuset i tre decennier. Så länge klarar man sig inte i USA utan en avsevärd grad av anpassning. Och hon har alltid speglat snarare än format sin samtid. I den meningen är hon en inte bara pragmatisk, utan också reaktiv politiker. Visst är hon ideologiskt driven, men i hennes rättvisekamp gömmer sig ingen drömmande idealist utan tvärtom en luttrad realist. Hon fångar upp ett USA som under det senaste decenniet har rört sig stadigt vänsterut, framhåller Gelin i sin bok. En stor del av den unga generationens amerikaner är i dag liberala och progressiva. De är för hbtq-rättigheter, svartas rättigheter, klassutjämning, vidgning av välfärdsprogram, reglering av finansmarknaden, aborträttigheter och radikala åtgärder mot klimatkrisen. Deras omvärldsbild har präglats av finanskrisen 2008 snarare än terrorattackerna 2001 och deras husgudar är Thomas Piketty och Joseph Stiglitz.

När det gäller motståndet mot abort är de moralkonservativa ännu starka, men slaget om samkönade äktenskap och hbtq-rättigheter har de redan förlorat. Det är en våg av progressiv förändringsvilja som USA genomlever vart 60:e år eller så, framhåller Gelin med hänvisning till Samuel Huntingtons teori om politiska cykler i amerikansk historia. Förra gången var det medborgarrättsrörelsen, denna gång är det Obama och Clinton som är i takt med tiden. Gelin sällar sig till dem som menar att de kraftfulla konservativa reaktionerna, Tea Party-rörelsen, den radikaliserade högern och fenomenet Donald Trump mycket väl kan vara olika klanger i en högljudd svanesång. Det republikanska partiet är de facto, trots betydande framgångar på delstatsnivå, inne i en djup kris. Årets presidentval framstår allt tydligare som ett ”episkt slag om maktfördelningen i USA”, skriver Gelin, och det är ett slag som han förväntar sig att Clinton och hennes unga, svarta, latinamerikanska och kvinnliga kärntrupper kommer att vinna.

Både Merkel och Clinton är samtidigt utpräglade maktmänniskor, som hämtar energi ur politikens tävlingsmoment och det nollsummespel som gör att man vinner på motståndarens bekostnad. Det politiska kalkylerandet är som att sänka skepp; en ljuv tillfredsställelse infinner sig när motståndaren träffas och sjunker. Ingen av dem är kampanjpolitiker, utan vill vara de som från kulissen drar i trådar. Kornelius beskriver Merkel som en muräna, som är farligast när hon är helt lugn. Hon höjer sällan rösten, blir snarare kylig och sarkastisk. Om hon blir attackerad drar hon sig tillfälligt och taktiskt tillbaka, avvaktar och inväntar exakt rätt tidpunkt att blixtsnabbt hugga till. Och hon hade inga problem med att kallt överge sin mentor Helmut Kohl strax före jul 1999, då hon i en debattartikel helt sonika uppmanade partiet att sluta stödja honom och gå vidare.

Ändå finns det – bakom all pragmatism, politisk kohandel och makthunger – också kardinalvärden som Merkel och Clinton artikulerar så ofta de kan. För Clinton är det medborgerliga rättigheter och jämställdhet. För Merkel är frihet viktigast, därefter kommer tolerans, ansvar och säkerhet. Frihetens centrala plats i Merkels idévärld kopplar Kornelius till hennes uppväxt i den sedan ett kvartsekel försvunna republiken DDR. Detta första liv, Merkels östtyska barndom som dotter till en protestantisk präst och en engelsklärarinna i en skyddad landsbygdsidyll, har varit omgivet av en viss mystik. Hennes bakgrund har skapat ett särskilt intresse för hennes person, i synnerhet utanför Tysklands gränser. Hon har uppfattats som gåtfull, vilket har lett till seglivade spekulationer om vem hon egentligen är, som om det fanns något mer spirituellt bakom hennes disciplinerade yttre. Men Merkel är just så som hon framstår, menar Kornelius. Självbehärskad, måttfull – och möjligen en smula nördig. Den nördiga tråkigheten är också en bild som förföljt Clinton genom hela hennes karriär.

Friheten har en koppling till de viktigaste orienteringspunkterna på Merkels världskarta: USA och Israel. Under de första 35 åren av sitt liv var hon främmande för europeiskt samarbete. Hon delade inte det västeuropeiska arv som Adenauergenerationen lämnade efter sig och som hade sitt totala fokus på tysk-fransk försoning. Hennes förhållande till Europa är inte sentimentalt utan praktiskt; hon talar inte om existensen av en europeisk identitet utan om EU som ett system som måste fungera för att friheten ska garanteras. Utgångspunkten är att dagens Tyskland över huvud taget inte funnits om det inte vore för USA och den tyska historiebearbetning som kretsat kring det nazistiska förintelseprojektet. Som tysk förbundskansler har hon också konsekvent framhållit sitt särskilda ansvar för Israels existens.

Men hur är då egentligen relationerna mellan Tyskland och USA i dag och vad betyder Merkels och Clintons personliga relation för eventuellt framtida samarbete? Skulle USA under Clintons ledning återigen närma sig Europa? Mycket talar för det. Den största skillnaden mellan Clinton och Obama skulle sannolikt vara just utrikespolitiken, där den förra historiskt stått för en betydligt mer aktiv linje (från vänster har Clinton fått kritik för att hon röstade för Irakkriget, men det gjorde även John Kerry). Tyskland kanske just nu inte betyder särskilt mycket för Clinton, men USA är och förblir centralt i Merkels politiska kosmos. Under hennes ledning skulle Tyskland aldrig vända sig mot USA, såsom företrädaren Gerhard Schröder gjorde under valrörelsen 2002 i samband med kriget i Irak. Förbundskanslern är övertygad om att de öppna samhällena i världen är i långt större fara efter kalla krigets slut än vi kan föreställa oss. Slaget om Europa är ännu inte vunnet, och utan en allians med USA kan hoten bli för mäktiga. Den parallella existensen av fria och ofria samhällen, öppna och stängda, är i Europa något som ligger blott en generation tillbaka i tiden. Och för Merkel är övergången från ofrihet till frihet inte bara ett avlägset, filosofiskt resonemang utan en konkret, personlig erfarenhet.

Som alltid kan den goda statsmannabiografin bidra med förståelse för personlighetens betydelse i ett komplicerat politiskt kraftfält. Att det i detta fall är just statskvinnor som står i centrum är intressant men knappast avgörande. Det som av Kornelius och Gelins böcker framstår som viktigare för att förstå Angela Merkel och Hillary Clinton är andra gemensamma nämnare: deras pragmatiska läggning i kombination med en imponerande rutin, kunskap och lång erfarenhet av såväl inrikes- som utrikespolitik. Ja, och så möjligen deras gåtfulla faiblesse för byxdress.

Marie Cronqvist är docent i historia och universitetslektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet