Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Konstarterna & medier
Karl-Olof Andersson
Per Anders Fogelström
Ett liv för litteraturen,freden och miljön
Stockholmia | 336 s | Isbn 9789170312496
Recensent: Ola Holmgren
En idealism som skymmer både person och berättarkonst

Karl-Olof Andersson ger för första gången en helhetsbild av Per Anders Fogelström. Men det visar sig vara svårt att komma den en gång så folkkäre författaren in på livet. Det är nästan bara fotografierna som påminner om denne idealistiske arbetsmyras fysiska existens.

På 60- och 70-talet lästes inte deckare i stugorna. Vid sidan av Vilhelm Moberg är Per Anders Fogelström ensam om att ha skapat gestalter som lever sitt eget liv i den kollektiva folkhemsfantasin. Där Karl Oskar och Kristina lämnade Smålands steniga jord för ett drägligare liv i emigration och modernitet, står Henning, Lotten och Tummen i början av den urbanisering som skapade det moderna Stockholm. Landet och allmogen fick hos Fogelström sin motsvarighet i staden och dess arbetarfamiljer. Och i likhet med polyhistorn Vilhelm Moberg finns det hos Per-Anders Fogelström så många andra betydelsefulla verksam­heter som hotar att skymma helhetsbilden: antinazism, journalistik, fredsaktivism, miljökamp och stadsforskning. Därför är det verkligen på tiden att vi får ett helhetsporträtt, som dessutom är upplyst av Per Anders Fogelströms egen förnuftsbaserade idealism. Eftersom den välbalanserade sakligheten i Karl-Olof Anderssons framställning är ett återsken av denna idealism, blir det också en hagiografi som är både rättvisande och övertygande. Och eftersom staden Stockholm är genomgående huvudperson i Per Anders Fogelströms livsverk, är det också på sin plats att boken utkommer på Stockholmia förlag i Stockholms stads monografiserie. Men även huvudpersonen Stockholm hotar att skymma Per-Anders Fogelström själv, eller PAF, som han kom att kallas.

Vi kommer honom knappast längre in på livet än dessa initialer, och väl är väl det. Fram träder bilden av en idealist så brinnande och identisk med sin oförtröttliga idealism att det nästan bara är det utomordentliga fotomaterialet som påminner om hans fysiska existens. Det beror inte på att Andersson ägnar personen Per Anders Fogelström mindre intresse. I stället tycks personen själv hjärtligt ointressserad av sina privata böjelser. Det verkar helt enkelt inte finnas några pikanta detaljer att uppvisa hos denna genomsympatiska arbetsmyra. Utöver arbetet tycks lusten och begäret endast ha gällt cigarrettrökning. En stor del av källmaterialet utgörs naturligt nog av Fogelströms egen rika produktion; inte minst självbiografin Hem till sist (1993), som blev hans sista bok. Men Andersson har också kompletterat och berikat sitt personporträtt genom arkivstudier.

Det finns förhållandevis litet skrivet om Per Anders Fogelström, och Andersson vill mena att litteraturforskare betraktat honom som en tämligen ”enkel författare av historiska romaner som såldes i massupplagor”. Det betydande författarskap han redan hade bakom sig kom att skymmas av hans exempellösa framgångar med Stad-serien på 60-talet. Det är verkligen så att det ena skymmer det andra i Fogelströms långa och betydelsefulla livsgärning. Först med Anderssons biografi kan man se kontinuiteten i hans liv och verk.

Som den röda tråden går ett socialt engangemang, som inte bara var genuint utan närmast ödesbestämt. Hans livshistoria börjar i Petrograd, där fadern var stationerad som en av cheferna vid Aseas stora lokalkontor. Andersson ger en livfull bild av hur den gravida modern dras med av en folkmassa och med nöd och näppe undkommer de kravaller som skulle komma att bli startskottet för ryska revolutionen. Förutom trasiga kläder och en förlorad hatt blir moderns eftergift åt revolutionen att hon reser hem till Stockholm för att under tryggare förhållanden föda barnet. Men även i Sverige väntar hungerkravaller och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. I denna oroliga tid föds sonen på Kungl. Sällskapet Pro Patrias barnbördshus vid Sveavägen 40 den 22 augusti, år 1917.

På Aseas företagsarkiv i Västerås har Andersson hittat en brevväxling som vet berätta att fadern Per Arthur Fogelström fick sparken från företaget i Petrograd, därför att han gjort sig skyldig till förskingring, och det är osäkert om sonen kände till eller ville känna till detta. Han nämner i varje fall inte denna hemlighet som gjorde att familjen skingrades. Fadern försvann omsider till USA, där han 1932 omkom i en olycka. Med hjälp av mor och syster kämpar den ensamstående modern för att hålla sonen i privatskola på Östermalm samtidigt som de tvingas bo i den fattigaste delen av Södermalm. Det gjorde naturligtvis att Per Anders Fogelström från barnsben fick upp ögonen för klassklyftorna – ”kissedogg” där hemma och fattiglapp uppe på Östermalm.

Men han vänder den sociala stigmatiseringen till något av en kallelse, när han blir ansvarsfull ungdomsledare och engagerad föreningsmänniska. Han slutar skolan för att kunna bidra till familjens försörjning, och sexton år gammal startar han tillsammans med andra likasinnade Sofia småklubbar, SSK. Eftersom det på 30-talet ännu inte fanns någon kommunal fritidsverksamhet för barn och ungdomar fungerade dessa klubbar som dagens fritidshem och förskolor. PAF var alltså med om att med egna händer bygga upp det svenska folkhemmet. Vid fyllda arton år initierade han i Sofia församling kulturprogram och läsecirklar som kallades ”Paffkvällar”. Han var alltså redan något av en lokal kändis, och på den vägen fortsatte även hans livslånga författarskap, kan man säga. I sina första romanförsök återanvänder han ungdomarna från föreningsverksamheten. Robbans, Gluntens, Ackes, Clarys och Rutans våndor och sexualnöd bearbetas och ageras ut med samma empatiska blick, som författaren senare kommer att rikta mot Hennings, Lottens och Tummens sociala villkor.

Det är en märklig konsekvens i livssyn och ställningstagande som Anderssons biografi gör reda för. Framför allt är det omtanken och medkänslan för samhällets olycksbarn som omvittnas. Och här finns paradoxalt nog kanske också förklaringen till att Per Anders Fogelström aldrig fick sitt erkännande som en stor författare. Han är så mån om att sida upp och sida ner i sina långa romanserier påvisa det sociala arvet av orättvisor och klassklyftor att komplexiteten i berättandet kan gå förlorad. Hans godhet ligger honom orättvist nog i fatet. Jag minns hur Ivar Lo-Johansson, vars storlinjighet i det sociala engagemanget har likheter med Fogelströms, en gång med sorg i blicken sade att man som författare måste vara något av en djävul. Fogelströms välmenande skildringskonst visar på sätt och vis hur rätt Ivar Lo hade. Trots att Per Anders Fogelström knappast gör annat än skildrar sina sociala konflikter, så blir hans skildringar ändå märkligt konfliktlösa. Jag tror det beror på att romanfigurer och författare inte är i konflikt med sig själva. I varje fall gör Andersson ingenting för att lyfta fram de motsägelsefulla dragen i Fogelströms personlighet.

Med sin djupa medmänsklighet blev Fogelström antinazist redan i tonåren. När Andersson följer hans aktiviteter på den vägen, blir det samtidigt en snabbhistorik över det antifascistiska motståndet i Stockholm, sådant det börjar med ”Antifascistisk samling”, som efter Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 ombildas till föreningen “Kämpande demokrati”, där basen utgjordes av syndikalister och socialdemokrater med front även mot den kommunistiska diktaturen. Fogelström ledde och följde med i utvecklingen, valdes in i styrelsen, organiserade möten och manifestationer. Han skrev artiklar i tidningen Trots allt! som hade stor spridning, och under de första krigsåren hade han även kunnat bidra till beredskapslitteraturen med sina refuserade romaner.

Andersson lyfter fram framtidsromanen Den okuvliga friheten, som utspelar sig åren 1942, 1947, 1952 och skildrar en totalitär stormakts ockupation av ett litet land med åtföljande förtryck och judeförföljelser, men också med motståndskamp från ”Röda ligans” sida mot det enda tillåtna partiet ”batongisterna”. Om romanen hade givits ut tillsammans med Vilhelm Mobergs Rid i natt!, Karin Boyes Kallocain och Eyvind Johnsons Krilon-böcker, hade den inte skämts i sällskapet, åtminstone inte när det gäller mod och civilkurage. Detta var före Stalingrad. Sverige hade mycket väl kunnat gå samma öde till mötes som det lilla landet i Den okuvliga friheten. Karin Boyes sanningsdrog får sin motsvarighet i den vetenskapliga upptäckten av ett ämne, kallat ”paxtron”, som kan skapa kontakt med jordens glödande inre och frigöra oerhörda krafter : ”Denna mörka vision av något som liknar en atombomb skrevs alltså av en tjugotreåring utan fysikstudier bakom sig, sex år före Hiroshima.”

Per Anders Fogelström var verkligen tidigt ute. Men hans profetiska sinne skulle framför allt få oss att rikta blicken bakåt mot de skönhetsvärden som den moderna stadsplaneringen hotade att omintetgöra. Säga vad man vill om romanförfattaren Per Anders Fogelström, men det är som pietetsfull bevarare av det gamla Stockholm som hans insats har varit direkt avgörande. Stockholm, och inte minst Södermalm, skulle i dag ha sett väsentligt annarlunda ut om det inte hade varit för Per Anders Fogelström. Och han slog sig inte bara för bröstet i debattartiklar. Andersson låter oss ta del av vardagsarbetet i nämnder och kommittéer.
I början av det nymoderna 60-talet krävdes det nästan ett lika stort mod att gå emot rivningsraseriet som det gjorde före 1943 att höja rösten mot vårt grannland i söder. Och det var nästan lika inopportunt att på 50-talet arbeta mot utvecklandet av svenska kärnvapen. Även i denna samvetsfråga blev Per Anders Fogelströms insats bidragande, om inte avgörande, till att folkopinionen mot 50-talets slut svängde till ett tydligt nej i denna fråga. Andersson visar hur hans oförtröttliga arbete i AMSA (Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen) fick stor betydelse; inte minst var Per Anders Fogelström här som där den sammanhållande kraften.
Men ändå förblir pionjärinsatserna för freden och bevarandet av Stockholms miljövärden synergieffekter av hans litterära verksamhet. Det är där Fogelström från början investerar sitt moraliska och känslo­mässiga kapital. Andersson visar hur Fogelström tidigt mutar in sin litterära provins mellan de södra stadstullarna, men man hade velat se mer av förklaringar till hur hans primära rotlöshet, hans skingrade familj och hans avbrutna resa mellan klasserna fick honom att rota sig så definitivt i stadslandskapet. Det är ju en paradox att Per Anders Fogelström, som minst av allt var någon arbetarförfattare, blir en stark, historisk röst för Stockholms arbetarbefolkning.

Stor behållning har man emellertid av Anderssons noggranna kartläggning av det tidiga litterära landskapet hos Fogelström. Efter några journalistiska hundår får han äntligen sitt genombrott med romanen Sommaren med Monika (1951), som Ingmar Bergmans filmatisering knappast gjorde rättvisa. Inte desto mindre kom Harriet Anderssons behag att bidra till vår filmexport av den svenska synden. När 50-talet tar vid börjar livet falla på plats med framgångar och familjeliv. Men det betyder inte att arbetstempot mattas eller att aktiviteterna blir färre. Radioprogram, tidningsreportage och romaner avlöser varandra och Fogelströms förmåga att vara all over the place gör honom svår att placera och kategorisera: journalist, författare, mångsysslande eldsjäl. Som författare räknas han både till 40-talisterna och till 50-talets “Söderskola”, där han ingår tillsammans med barndomsvännen Stig Claeson. Man hade velat veta mer om den långa och starka vänskapen mellan Slas och PAF.

”Energien Fogelström”, som han kallas i en artikel av Folket i Bild-kollegan Ivar Öhman, flödar i många bäckar små, som kommer att utmynna i den pulserade stadskropp som från och med 60-talet blir hans stora, allt överskuggande ämne: Stockholm och dess historia, och då i synnerhet Södermalms. Det som gör Per Anders Fogelströms Stockholm så fascinerande är ju hur staden ständigt befinner sig i förvandling. I alla sina romanserier och fackböcker försöker författaren hålla jämna steg med dess utveckling och utbredning. Det försöker Karl-Olof Andersson också göra. Han noterar hur stadsbilden hunnit förändrats även sedan Per Anders Fogelströms dagar. Om denne tyckte att Götgatan på 80-talet låg öde och trist jämfört med folklivet utanför biografer och caféer på 30-talet, när trångboddheten gjorde att man sökte sig ut på gator och torg, så kan Andersson uppdatera bilden: ”Kunde Fogelström komma tillbaka till Götgatan idag skulle han finna att den åter är ett livligt nöjesstråk. Biograferna är inte så många längre, men istället ligger restaurangerna och pubarna sida vid sida.” Ja, skulle Fogelström komma tillbaka till sitt Söder i dag, skulle han nog inte känna igen de gamla arbetarkvarterens förvandling till bostadsrätter med overklig prissättning. Och frågan är om de unga, skuldsatta och lattedrickande ägarna skulle känna igen det Söder som var hans. Men Stad i förvandling heter det ju hos Per Anders Fogelström, och Karl-Olof Andersson biografi är en god läsning i detta ämne.

Ola Holmgren är professor i litteratur­vetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet