Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Konstarterna & medier
Torsten Ekbom
Krokodilen som bjöd på te
Och andra essäer och artiklar från fem decennier
Bonniers | 428 s | Isbn 9789100130893
Recensent: Stina Otterberg
En kritiker som bjuder på fördjupning

Torsten Ekboms nya essäsamling betecknas som en intellektuell självbiografi. Men man kan också säga att bokens tema är upplysning. Ekboms sätt att skriva kritik är inspirerande och sällsynt. Han tar tid på sig, stannar upp, går till botten. Det är texter som knappast skulle fungera i dagspressen i dag.

Krokodilen som bjuder på te, vem är det? En scen ur ”Bamse och lemonadkällan”? Nej, det är ingen mindre än Gud som i Willy Kyrklunds Om godheten beviljar Förf. en intervju. Närmare bestämt är det Gud i form av den gammaltestamentliga Jahve som möter upp. Som väntat är han bibelsprängd, men har ändå valt att uppträda som kräldjur – ”eftersom det bäst motsvarar din uppfattning om mig”. Torsten Ekbom ser den kyrklundska krokodilen som en kameleont: den anpassar sig under samtalet, ändrar sina utsagor och hamnar – mirabile dictu – till slut ganska nära Upplysningens deister.

Att döma av förlagets baksidestext ska Torsten Ekbom med denna nya bok ha lämnat spelmatrisen med tematiskt upplagda essäsamlingar bakom sig. Nu verkar det vara Torsten Ekbom själv som är temat i något som beskrivs som en ”intellektuell självbiografi”. Krokodilen som bjöd på te består av en samling essäer och artiklar från 1962 till 2006, de flesta hämtade ur Dagens Nyheter där Ekbom under många år var namnkunnig kritiker. Det är dock inte fråga om någon klippbok. Texterna är omarbetade och, med Ekboms eget ord, förvandlade till ”fusioner”. Så har till exempel två recensioner av Nathalie Sarrautes romaner Tropismer och De gyllene frukterna från 1966 och 1963 slagits ihop till en ny essä i tre partier som rubriceras I, II och III.

I en recension förra året av Agneta Pleijels fina samlingsbok Litteratur för amatörer (DN 8.9 2012) smågnällde jag över att hon omarbetat texterna utan att ange hur mycket och vad som ändrats. Här tycker jag inte det blir samma problem – Ekbom har omarbetat så pass mycket av det gamla stoffet att det inte finns någon anledning att ropa på närmare redogörelser. En annan skillnad mellan dessa två välkomna samlingsböcker är att det slags kommenterande och klargörande ram som Pleijel försåg sina texter med helt saknas i Ekboms bok, och det är både på gott och ont. Texterna blir friare, men samtidigt tappar man ett förklaringssammanhang, även om det samtidigt ska sägas att Torsten Ekboms texter är rätt så duktiga på att förklara sig själva.

Författarnamnet har blivit det samlande greppet för det här urvalet, men jag tycker nog att upplysning likaväl kan sägas vara det samlande temat. Det är ingen tillfällig­het att Ekbom väljer ut Kyrklund som valfrändskap – denne sägs ha ”drag av upplysningsfilosof” och odlar precis som Voltaire favoritgenrerna fabel och conte. Både i sitt ärende och i sina skrivsätt ställer sig Ekbom i en upplysningstradition. Krokodilen som bjöd på te inleds med en pampig, närmast programmatisk ouvertyr betitlad ”Sapere Aude!” och som ägnas Diderots och d’Alemberts stora franska encyklopedi. ”Encyklopedins form”, skriver Ekbom med stöd hos d’Alembert, ”förmedlar insikten att kunskapen kan växa, att den inte är begränsad och konstant utan snarare obestämd och labyrintisk, ett växande träd”.

Detsamma kunde gälla principen i hans egna texter. De framstår å ena sidan som labyrintiska, samtidigt som de genom­syras av något slags upplysningens andedräkt. Det handlar inte så mycket om objektet egentligen – om att Ekbom skriver om Martin Lamms ”Upplysningstidens romantik”, talar förtroligt med Kellgren, ser en avantgardist i Thorild eller betraktar Mozart med både insikt och distans. Det är framför allt en fråga om hållning.

Under läsningen börjar det växa fram en misstanke hos mig att vissa saker faktiskt kan fastställas. Det verkar möjligt att formulera ord om musik, romaner och ting. Det går att hitta språk som är träffande, som inringar. Torsten Ekboms sätt att skriva kritik är lika inspirerande som det är sällsynt i dag. Sällsynt på så vis att texterna är så ytterst tydliga och exakta. Som kritiker av Sarraute eller Céline går Ekbom till botten, tar tid på sig, förklarar, stannar upp. Det är texter som knappast skulle fungera i dagspressens kortare format av i dag. Därför illustrerar Krokodilen som bjöd på te också varför det är så värdefullt att kritik också ges ut i bokform. Här finns utrymme för både fördjupning och breddning – och Ekbom fyller utrymmet med självklarhet. Han kostar på sig detaljer och volym. Det blir aldrig tjatigt: bara bildande på bästa sätt.

Sedan kan jag naturligtvis ha invändningar här och där. Ett par av dem gäller uppsatsen om Mozart, ”Denna oförtjänta gåva till mänskligheten”. Här resonerar Ekbom bland annat kring Milos Formans film Amadeus och menar att man inte bör haka upp sig på att filmen är ”uppenbart ohistorisk”. Sedan motsäger han sig själv och påpekar att filmen ger en felaktig bild av hur det gick till när Mozart komponerade (han halvlåg inte alls över biljardbordet). Men om det historiskt korrekta inte är viktigt – vad spelar det då för roll om Wolferl sitter vid ett skrivbord eller ett biljardbord? Ekbom menar att Forman ensidigt visar upp Mozart som ”festprisse och flickjägare” men inte låtsas om hur hårt tonsättaren egentligen arbetade. ”Kanske går det inte att gestalta”, skriver Ekbom. ”Svaret finns ju bara i musiken, ordlöst.” Jo. Fast svaret finns också i filmen: i bilden av Mozarts kompromisslösa inställning till sin egen konst, uttryckt i ett antal olika scener. Där ryms, enligt min mening, all den disciplin som Ekbom efterlyser.

Avslutningsvis vill jag bara nämna något jag funderat på under läsningen, nämligen själva genrebeteckningen ”essä”. Det verkar kanske konstigt inte minst eftersom Torsten Ekbom själv kallar detta för essäer. Men jag vill ändå pröva tanken. För ibland tycker jag ordet ”essä” blir för vagt för att beskriva texterna i Krokodilen som bjöd på te. Det säger både för mycket och för litet. En essä kan naturligtvis vara nästan oändligt mycket, det ligger i dess natur. Men kan det inte också vara en väl enkel lösning att klistra på ”essä”-etiketten på texter som är halvlånga och lärda och handlar om litteratur? Jag-formen finns förstås där (check!) liksom det labyrintiska (check!) och det dialogiska (check!). Men den melankoliska blå grundton som Arne Melberg framhåller som ett signum för essän (SvD 18.12 2012) saknas helt i Ekboms texter som nästan undantagslöst tycks liksom förnöjsamma i grunden – ja, nästan muntra! Jag gissar D-dur om de hade tonsatts av Wolfgang Amadeus. Därutöver är många av de här texterna också dialogiska på ett så starkt drivande sätt som jag inte riktigt förknippar med essäns långsammare vindlingar. Snarare är de präglade av sitt ursprungliga publikationssammanhang: tidningen. Där finns en koppling till pressen också i Ekboms eleganta indelning av texterna med anspelning på postväsen. Bokens partier heter sådant som ”Utrikes post”, ”Inrikes post” eller ”Posthorn”, och man kan erinra sig att tidningar en gång i tiden helt var utformade som brev. Närmast anspelar Torsten Ekboms rubricering på Vilhelm Ekelund som talar om den mänskliga bildningen som en brevväxling. Men brevformen är ju också en genre som kanske framför allt hör hemma i upplysningens 1700-tal.

Jag tänker mig därför Krokodilen som bjöd på te som en korrespondens – en samling brev poste restante med öppen adressat. Bara att hämta ut och läsa.

Stina Otterberg är fil. dr i litteratur­vetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet