6/2014

I en välskriven och mångfacetterad studie visar Marie-Christine Skunke hur linnélärjungen Carl Peter Thunberg grundlade sin karriär genom att utnyttja de globala nätverk, baserade på ömsesidigt utbyte, som under sent 1700-tal knöt samman naturalhistorisk forskning, ostindiehandel och europeisk kolonialism.

Det är svårt att tänka sig en mer framgångsrik karriär för en tidigmodern naturforskare än Carl Peter Thunbergs. Född 1743 i Jönköping kom han, efter studier för bland andra Carl von Linné, att tillbringa större delen av 1770-talet på vidlyftiga resor i holländsk tjänst till Sydafrika, Java, Japan och Sri Lanka. Därifrån hemförde han ovärderliga naturaliesamlingar och efterträdde så småningom Linnés son på professuren i medicin och botanik i Uppsala, en post han upprätthöll till sin död 1828. Strax efter utnämningen lyckades Thunberg förmå Gustav III att genom en markdonation från Uppsala slott lägga grunden till en ny botanisk trädgård, i vars mitt placerades en ståtlig byggnad som både var ett monument till Linné och tjänstebostad för professorn själv. Det tog nästan en generation innan den stod färdig, men när Linneanum invigdes och hundraårsminnet av Linnés födelse firades 1807 var det Thunberg som presiderade över festligheterna. Under ytterligare ett par decennier därefter skulle han fortsätta beskriva och publicera resultaten från sin långa resa, den som kom att forma hela hans liv.

Det är denna bana som är utgångspunkten för Marie-Christine Skunckes Carl Peter Thunberg: Botanist and Physician – Career-Building across the Oceans in the Eighteenth Century. Vid första anblicken skulle man kunna tro att det är en traditionell biografi, men undertiteln är vald med omsorg; visst handlar boken om Thunberg och hans liv, men syftet är att undersöka just hur en naturalhistoriker kunde bygga en karriär under 1700-talets senare del och vad det säger om vetenskapen och samhället – i Sverige och världen – vid denna tid. Därför är det troligen inte heller någon slump att begreppet ”biografi” bara förekommer någon enstaka gång i texten, och då inte för att beskriva boken utan i ett mer allmänt resonemang om hur studier av enskilda individer kan användas för globalhistorisk forskning.

Tyngdpunkten i den huvudsakligen kronologiskt ordnade framställningen ligger på den avgörande perioden från 1771, då Thunberg lämnade Europa, till 1787, då kungen tog det första spadtaget till Linneanum. De dryga fyrtio åren därefter behandlar Skuncke mer översiktligt, vilket på flera sätt är logiskt med tanke på bokens syfte. Mer förvånande är det kanske att även 1760-talets studieår i Uppsala beskrivs på bara en handfull sidor, varav några få tar upp studierna för och förhållandet till Linné. Det sistnämnda är i sig inte så märkligt, eftersom Skuncke menar att Linné bara var en av de många mentorer och beskyddare som Thunberg skaffade sig i universitetsmiljön. Men just därför, eftersom dessa år av allt att döma var en tid då han grundlade både kunskaper och relationer som längre fram skulle bli betydelsefulla, får man ändå intrycket att analysen här hade kunnat utvecklas mer.

Vilka var då förutsättningarna för en karriär som Thunbergs? Skunckes svar på den frågan finner vi i en nyckelmening i bokens början: ”A fundamental principle in natural history practices was that of exchange, of give-and-take.” Det som byttes kunde vara naturalier, brev med vetenskapliga beskrivningar och akademiskt skvaller, rekommendationer eller praktisk hjälp med försändelser av böcker, frön eller växter. De nätverk av ömsesidiga förpliktelser och förväntningar som på så vis byggdes upp, kunde också skapas eller upprätthållas genom att uppkalla nya arter efter den man sökte etablera en relation med. Skuncke konstaterar att Thunberg, liksom sin lärare Linné, tycks ha varit en mästare på det spel som detta kretslopp av tjänster och gentjänster i någon mening utgjorde. Det var själva grunden för allt han åstadkom, eftersom han under sin livsresa hamnade i ständigt nya miljöer där han behövde navigera och förhandla sig in i lokala nätverk för att kunna uppnå sina mål. På egen hand hade han inte kunnat uträtta någonting, eftersom han i varje steg var beroende av såväl andra forskare som inhemska informanter och assistenter, kolonialtjänstemän och socialt överordnade gynnare med eller utan vetenskapliga intressen.

Detta är en avgörande insikt och bokens bärande tema: naturvetenskaplig forskning vid denna tid var inte ett utflöde av ensamma genier och deras idéer utan den var (och är) en i grunden kollaborativ verksamhet, djupt förankrad och inbäddad i samhället på mångahanda sätt. Därmed placerar Skuncke tydligt in sig i de senaste årens vetenskapshistoriska forskning, vilken till stor del handlat om hur kunskapsbildning inte är en fråga om spridning av idéer utan snarare om en ständigt pågående, komplex och föränderlig cirkulation av kunskap. (Där har vi kretsloppet igen, och det är inte en slump.) De parter som deltar i cirkulationen är inte alltid jämlika, långt därifrån, utan poängen här är snarare att idéer inte uppstår spontant i någon enskild punkt eller person utan skapas och återskapas i en process av konstant rörelse mellan människor, platser och sammanhang. Till stor del formas sådana rörelser av sociala praktiker – där utbytet alltså har en central roll – och av kunskapens materialitet, dess förkroppsligande i form av listor, brev, böcker, teckningar, herbarieark, frön, spritflaskor och packlårar. Ytterst är det hela detta kretslopp, och hur det i förlängningen antar globala dimensioner, som belyses genom de till synes krassa resonemangen om hur Thunberg manövrerade för att skapa sig en karriär.

Att han blev så framgångsrik i de ansträngningarna berodde inte bara på hans skicklighet som nätverksbyggare, utan också på att han råkade vara rätt person och befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Skuncke målar suggestivt upp en bild av hur han gång på gång lyckades skapa värdefulla relationer i varje ny miljö han kom till, lokala nätverk där det han bytte till sig kom till god användning i nästa fas, på nästa plats, tills hans väv av ömsesidiga utbyten spände över tre kontinenter och två världshav. Det helt avgörande steget, det som skulle ge Thunberg en unik styrkeposition i utbytet mellan vetenskapsmän, aristokratiska patroner och diverse mellanhänder, var att han som skeppsläkare i Holländska ostindiska kompaniet (VOC) fick tillträde till det för européer annars så svåråtkomliga Japan. Kunskap om dess flora och fauna, och framför allt naturalier därifrån, värderades mycket högt i Europa och det var för att skaffa sådana för några förmögna holländares räkning som han begav sig dit. Det var i detta läge hans dubbla identitet som botanist och läkare, den som markeras i bokens titel, skulle få en sådan betydelse.

Som Skuncke påpekar levde Thunberg i en tid då de moderna vetenskapliga disciplinerna ännu inte fått fasta konturer och då botanik och medicin var nära förbundna med varandra. Alla botanister var inte läkare, men många var det och här betonas starkt Thunbergs stora skicklighet som sådan; han hade inte bara teoretiska och kliniska kunskaper från Uppsala och Paris, utan också praktiska erfarenheter från arbetet ombord på ostindiefarare. När han väl tagit sig till Japan kunde han därför erbjuda sina lokala kontakter något de var mycket intresserade av: kunskaper om västerländsk medicin. Genom att dela med sig av dessa och olika medicinska instrument till tolkar, ämbetsmän och läkare i Nagasaki och Edo (Tokyo) fick han i utbyte både upplysningar, växtmaterial och möjligheter att vid några tillfällen göra botaniska exkursioner i omgivningarna. De samlingar han på så sätt byggde upp blev mycket viktiga för både hans vetenskapliga rykte i Europa och hans svenska karriär, där han fick god draghjälp av många som i gengäld fick, eller hoppades få, ta del av hans japanska rikedomar.

Denna berättelse om Thunbergs väg till den linneanska professuren och byggandet av Linneanum utgör bokens huvudspår, men för att begripliggöra det och sätta in det i ett större sammanhang gör Skuncke också under resans gång ett antal tematiska utvikningar av varierande längd. Till dessa hör, för att bara nämna några exempel, den linneanska naturalhistorien och dess samband med europeisk kolonialism; brevväxlingens respektive latinets betydelse för den tidigmoderna vetenskapen och dess utövare; intresset för rangaku (”holländska studier”, västerländskt vetande) i Japan under sent 1700-tal; den holländska kolonialförvaltningens utveckling och förhållandet mellan dess olika centra i Amsterdam, Kap och Batavia (Jakarta); och Gustav III:s dynastiskt präglade uppfattning av monarkins roll och dess relation till vetenskapen.

Bredden i dessa kontextualiserande utblickar är ett vittnesbörd om både författarens mångsidighet som en utpräglat tvärvetenskaplig 1700-talsforskare och om det omfattande underlag boken bygger på i form av tidigare forskning, egna källstudier och muntliga uppgifter från en rad specialister på olika områden – allt redovisat i en utförlig notapparat med vidhängande käll- och litteraturförteckning. Lika mycket som specialisterna lär uppskatta denna är alla andra sannolikt tacksamma för att noterna placerats längst bak i boken, som inte bara är välskriven utan också vackert formgiven och rikligt illustrerad.

Det är det konsekvent genomförda perspektivet av nätverksbyggande genom utbyten och den sammanhållna tolkning av en enskild livshistoria som detta möjliggör, som är arbetets stora styrka och bidrar till intrycket att det på många sätt är ett helgjutet verk. Samtidigt kan man givetvis uppfatta det konsekventa och sammanhållna som ensidighet och förenkling. Fungerade verkligen alltid utbytena så som deltagarna hoppades? Var inte sociala relationer då som nu något mer än bara ett uträknat och förutsägbart system av tjänster och gentjänster? Fanns det inte också andra drivkrafter till att ge sig ut på långa och farliga forskningsresor än att försäkra sig om en god inkomst och en professur?

Sådana frågor om perspektivval och tolkningsramar kan alltid diskuteras, just eftersom de inte har några definitiva svar. I rättvisans namn bör det också sägas att de i viss mån berörs här och var i boken; det gäller särskilt de avsnitt som behandlar den senare och mindre dynamiska hälften av Thunbergs liv, när karriärens kulmen hade passerats och åren bara tycktes förflyta utan att något egentligen hände. Här kommer vi för ett ögonblick människan Thunberg lite närmare, och de flesta läsare delar nog författarens kluvenhet inför den bild som då träder fram av en målmedveten karriärist som i generella termer talade nedsättande om afrikaner och tycktes helt oberörd inför slaveriets fasor. I sin tids sammanhang var han med Sten Selanders ord ”skräckinjagande välartad”, men det var då det; i dag har Thunberg svårare att väcka sympati.

Det viktiga här är emellertid inte hans personlighet, utan vad hans livsbana har att lära oss om vetenskapliga praktiker och deras samband med större historiska processer som social mobilitet, kolonialism och globalisering. Ur det perspektivet är Marie-Christine Skunckes bok om Carl Peter Thunberg, trots och tack vare de invändningar och frågetecken som antytts här, ett mångfacetterat och värdefullt bidrag till diskussionen om vetenskapens villkor i övergången mellan tidigmodern och modern tid.

Kenneth Nyberg är docent i historia vid Göteborgs universitet.