Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Historia
Christine de Pizan
Kvinnostaden
Ersatz | 317 s | Isbn 9789186437480
Recensent: Elisabeth Mansén
En medeltida feminist som levde på sin penna

Att Christine de Pizans (1364–1431) Kvinnostaden nu finns på svenska i en utmärkt översättning är en insats som förlaget kan vara stolt över. de Pizan var en värdig representant för den lärda renässansen och uppfyller åtskilliga av de krav som kan ställas på en feministisk position.

Äntligen! Även om ordet är slitet så måste det sägas, spontant och med eftertryck. När Nina Burtons bok Den nya kvinnostaden nominerades till Augustpriset år 2005 frågade sig många var den gamla kvinnostaden låg. Och nu, äntligen, kan vi besöka den sexhundra år äldre kvinnostad som titeln syftar på.

Christine de Pizan hör till den tidiga kvinnorörelsens upptäckter, omnämnd av Simone de Beauvoir och prisad i otaliga översikter av kvinnornas historia. Hennes biografi över Jeanne d’Arc liksom hennes texter om allt från krigskonst till kärleksmöten har givit upphov till omfattande forskning. På senare tid har man också lyft fram hennes betoning av kvinnor som fredsstiftare. Men mest berömd är boken om kvinnostaden, Le Livre de la cité des dames (1405) med uppföljaren Le Livre des trois vertus.

Christine de Pizan var en produktiv författare och värdig företrädare för den lärda renässansen, aktiv i tidens intellektuella debatt, välkänd vid det franska hovet och fullt kapabel att i sina retoriska strategier inkludera antikens filosofer och bibelns texter lika effektivt som Boccaccios skrifter och samtida diktning. Hon lyckades försörja sig som författare, unikt för en kvinna i en tid då alla var beroende av mecenater och varje bokexemplar måste textas för hand.

Född i Venedig 1364, enligt den julianska kalendern, följde hon som barn med familjen till Paris där hon vid femton års ålder gifte sig med den tio år äldre Etienne du Castel, som studerat vid universitetet i Paris och blivit en av Karl V:s sekreterare. Äktenskapet tycks ha varit mycket lyckligt men inom tio år blev hon änka. Då hade även fadern, hovastrologen, alkemisten och läkaren Tommaso di Benvenuto da Pizzano, gått ur tiden, liksom hans kunglige beskyddare. Christine de Pizan tog till pennan för att försörja sin mor och tre barn. Det krävde intensiv verksamhet och hon författade över trehundra dikter och ballader. Berömmelse i vidare kretsar vann hon genom sitt engagemang i tidens mest intensiva litterära debatt, den kring Romanen om rosen. Hon reagerade kraftigt mot de misogyna inslagen och de många negativa skildringarna av kvinnor. Samma tema utvecklas i Kvinnostaden.

Varför, frågar bokens Christine, säger män att kvinnor saknar förnuft, att de aldrig uträttat något stort och att de inte förmår göra annat än föda barn, laga mat och utföra kvinnosysslor som att spinna eller väva? Så många filosofer och författare hävdar att kvinnor inte är att lita på, att de är fåfänga, slösaktiga och trätgiriga. Världen tycks full av skrifter som bara har ont att säga om kvinnor. Och många i hennes samtid instämmer. Visserligen visar hennes egen erfarenhet något annat, men i längden kan hon inte hålla stånd mot en så överväldigande mängd höglärda herrar. Hennes slutsats blir att de måste ha rätt. Till slut känner hon bara förakt för sig själv och hela kvinnokönet. ”Sorgsen och förtvivlad vände jag mig till Gud i mina tankar och gick i min dårskap så långt som att beklaga att Han har låtit mig komma till världen i en kvinnas kropp.”

När det andra kapitlet börjar sitter Christine bland alla böcker och gråter. Just när hon är nära att förtvivla uppenbarar sig i ett himmelskt ljus tre allegoriska kvinnor: Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa. De försäkrar henne att det finns andra aspekter att beakta och föreslår att de ska göra som antikens filosofer, som Platon och Aristoteles, liksom Augustinus efter dem, nämligen granska och kritisera filosofernas uttalanden, inte betrakta deras ord som ofelbara trosartiklar. Så inleder de en dialog för att röja undan alla missförstånd och rensa upp bland allt det hån och förtal som kvinnor utsätts för. Bokens Christine ställer många frågor och de tre kvinnorna svarar utförligt.

Bokens projekt består sedan i att bygga en symbolisk stad där alla berömvärda kvinnor ska få en fristad. Till det yttre liknar den mest Siena eller San Gimignano, med ringmur, palats och höga torn. Styrkan i stadens murar beror på de goda argument för kvinnans värdighet de lyckas finna, de höga tornen befolkas av kvinnor som utfört imponerande handlingar och de stora palatsen byggs för att rymma alla förträffliga kvinnor i historia, samtid och framtid. Där ska de få bo och leva i fred, alla kloka härskarinnor, alla kvinnor som uträttat storverk inom konsterna och vetenskapen, liksom alla helgon och martyrer. Genom detta arbete och de samtal kvinnorna för återupprättas Christines självkänsla och hennes tro på det egna omdömet återställs. Då inser hon att det finns många kvinnor som uträttat mycket i historien. ”Det finns gott om geniala kvinnor i världen, om man vill finna dem.” Staden kommer inte att stå tom.

Till kvinnostaden kommer utan åtskillnad såväl historiska som mytiska och litterära gestalter, människor av skilda stånd ända ner till de prostituerade, liksom gudinnor ur olika religiösa sammanhang. Sådan har konventionen blivit för den genre som kallas gynecéer, kvinnokataloger. Christine de Pizan inspireras i första hand av Boccaccios verk om berömda kvinnor, De mulieribus claris från 1374, en pendang till hans skrift om berömda män. Många av hennes exempel är hämtade från litteratur som var välkänd vid hennes tid, medan några plockades ur hennes egen bekantskapskrets. Men medan Boccaccio uttryckligen säger att han tar med båda goda och onda, vill Christine de Pizan endast öppna sin stad för ärbara kvinnor. I kvinnostaden samsas till slut härskarinnor med horor, poeten Sapfo med Sokrates hustru Xantippa, legendernas amazoner med Anastasia, en framgångsrik konstnär från 1400-talets Paris.

Vilken tyngd har då denna besynnerliga blandning av fakta och fiktion? Hur starka argument för kvinnors kompetens kan man bygga inom ramen för ett litterärt verk som detta? Om man ställer den frågan i dag måste man onekligen beakta devalveringen av historieskrivningens sanningsanspråk. Gränsen mellan fakta och fantasi är inte knivskarp. Men det starkaste argumentet går i motsatt riktning och betonar insikten om fantasins kraft. När det gäller feminism i förgången tid handlar debatten ofta om vilka krav och förväntningar som är anakronistiska. Vad kunde forna tiders kvinnor och män tänka sig, vad ansåg de möjligt, vad saknade de och önskade sig aktivt? Och då erbjuder Kvinnostaden intressanta svar.

Mest omdebatterad är frågan om Christine de Pizan kan betraktas som feminist – alternativt protofeminist med tanke på att begreppet skapas långt senare – eller om hon trots allt har en alltför konventionell uppfattning om kvinnans roll i samhället. Naturligtvis måste hon förstås i sitt historiska sammanhang, en tid då kvinnor och män traditionellt hade olika uppgifter och då jungfrulighet och kyskhet var starka ideal. Men hennes eget livsöde, hennes litterära verk skrivna till kvinnors försvar mot mäns fördomar, hennes klara uppfattning att det är avsaknad av utbildning och erfarenheter, inte naturliga anlag, som skapar kvinnors intellektuella brister, tyder på att hon uppfyller åtskilliga av de krav som kan ställas på en feministisk position och en övertygelse om jämlikhet mellan könen.

 

Jag ska säga dig det en gång till med eftertryck: att om det hade varit vanligt att små flickor blev satta i skola och fick lära sig allt kunnande, som pojkarna, så skulle de lära sig lika väl och förstå subtiliteterna i konsterna och vetenskaperna lika bra som de. […] Att det har funnits kvinnor med stora kunskaper och stort förstånd ska jag berätta för dig apropå vad jag redan har sagt om att kvinnornas intelligens är lika stor som mannens.

 

Personligen fäste jag mig vid de återkommande berättelserna om kvinnor som klädde sig i manskläder för att fly från förföljare, ta sig in på förbjudet område, delta i strid, ta tjänst hos sultanen, bli munkar eller finna något lämpligt sätt att försörja sig. En kvinna vikarierade till och med som lärare i juridik när hennes far var upptagen. Kvinnornas verksamhet inom männens sfär skildras genomgående som lyckosam och oproblematisk ur moralisk synvinkel. Så särskilt konventionell kan Christine de Pizan inte ha varit. Mod, styrka och klokhet är viktiga inslag i hennes kvinnoideal, även om hon talar vackert om behovet av ödmjukhet och tålamod, särskilt i umgänget med det motsatta könet.

För Kvinnostaden är inte endast en bok om och för kvinnor. De kvinnor som beskrivs står ofta i livsavgörande relationer till fäder och bröder, makar och söner. De historier som berättas är insatta i sociala sammanhang, där kvinnor och män konkurrerar och samspelar. Männen är inte osynliga, tvärtom är det ibland kvinnorna som saknar namn, trots att de är berättelsens huvudpersoner. Därför är det kanske inte förvånande att bokens personregister omfattar mer än dubbelt så många mansnamn som kvinnonamn. Möjligen är det lite tankeväckande.

Kvinnostaden rymmer många överraskningar för läsaren. Min första bekantskap med boken ligger långt tillbaka i tiden, och jag minns fortfarande min förvåning över att Christine de Pizan år 1405 oroar sig över mäns föreställning att kvinnor tycker om att bli våldtagna. Det är inte något jag drömt eller hittat på, utan det står nu att läsa på sidan 196: ”det irriterar och beklämmer mig att män så ofta säger att kvinnor egentligen vill bli våldtagna.”

Den som vill bilda sig en egen uppfattning i alla dessa frågor, eller bara resa i tid och rum från sin bekväma fåtölj, kan nu äntligen besöka Christine de Pizans kvinnostad. Litteraturprofessorn Carin Franzén, som just har skrivit en bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi, bidrar med ett utmärkt förord och Jens Nordenhök, som översatt klassiker som Cervantes Don Quijote, har svept Kvinnostadens invånare i en behaglig svensk dräkt. Det är en kulturinsats förlaget Ersatz kan vara stolt över.

Elisabeth Mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet