Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Politik & samhälle
Lena Hennel & Lova Olsson
Humlan som flyger
Berättelsen om Stefan Löfven
Norstedts | 301 s | Isbn 9789113048710
Recensent: Jonas Hinnfors
En motvillig partiordförande som passar dagens socialdemokrati

Lena Hennel och Lova Olsson finner det märkligt att Stefan Löfven har blivit partiordförande för Socialdemokraterna men han personifierar den pragmatiska centerposition som partiet sedan länge manövererat sig fram till. Valet av honom är därför naturligt. Boken ger genom sitt rika intervjumaterial inblick i partiets kaotiska period 2008–13 även om författarna hade kunnat förhålla sig mer kritiskt till sina intervjupersoner.

Mikael Wiehes text ”Titanic” (”Andraklasspassagerarens sista sång”) skulle kunna symbolisera socialdemokratins utveckling från slutet av 1970-talet fram till i dag: ”Det började som en skakning på nedre däck” och till slut hade ”världens modernaste, osänkbara skepp” gått till botten. Socialdemokratin har inte gått till botten, men resan från världens modernaste parti, synbarligen osänkbart från regeringsmakten, till det fullständiga haveri som följde ­sedan Göran Persson förlorat valet 2006 är märklig och nästan storslagen.

När Olof Palme 1982 deklarerar att socialdemokratin visserligen i framtiden kommer att leverera nya välfärdsreformer, men bara i den takt som BNP-utrymmet tillåter, är det i själva verket ett av de första tecknen på en skakning i det stora skeppet. Året dessförinnan hade partiet till allmän häpnad gjort upp med regeringspartierna Centerpartiet och Folkpartiet bakom ryggen på moderaterna, som också satt i den dåvarande regeringen, om sänkta marginalskatter i vad som kom att kallas ”den underbara natten”. Visserligen lyckades socialdemokraterna därmed använda sitt strategiska trumfkort och skickligt visa på borgerlig oförmåga att regera, men med skatteuppgörelsen började den kurs som skulle leda till att den offentliga sektorn inte längre kunde byggas ut i samma fenomenala tempo som under socialdemokratins gyllene år 1956–1976.

Vad värre var, när resurserna tröt, till ­exempel i en lågkonjunktur, ställdes partiet inför kravet att antingen skära i trygghetsprogram eller att försöka effektivisera den offentliga sektorn. Den långa kamp inom partiet kring valfrihet och vinster i välfärden som försvagat socialdemokratin och som lämnat partiet osäkert kring den ideologiska färdriktningen började då. Den är inte slut än. Hur den än slutar kan man nog påstå att med Stefan Löfven har socialdemokratin fått en ledare som är kongenial med partiets nya ideologiska position.

Om många av turerna som föregick Löfvens utnämning till partiordförande i januari 2012 efter ett dramatiskt och tumultartat knappt år med Håkan Juholt kan man läsa i Lena Hennels och Lova Olssons på många sätt intressanta bok Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven. Boken är intressant, trots att den inte kopplar ett visst grepp på historien, vilket nog hade kunnat tillföra berättelsen en del, men vi får här en samtidshistorisk överblick över händelser som inte bara har med huvudpersonen Stefan Löfvens väg till socialdemokraternas partiordförande att göra.

En hel del behandlar även Mona Sahlins och Håkan Juholts korta ordförandeskap. Dessutom ger författarna via en mängd utvikningar bilder av ett dåtida Sverige från 1950- till 1980-tal som både känns nära och avlägset. Vi får ta del av metall­industriarbetares finurliga sätt att få tidsstudiemän att tro att arbetarna arbetade snabbt och effektivt; författarna ger inblickar i bruksortskultur och i ett dåtida knappare samhälle. Framför allt förmedlar Hennel och Olsson en mängd intervjumaterial med personer med mycket nära inblick i skeendena kring socialdemokraternas ganska kaotiska tid 2008–13.

Stefan Löfven står i berättelsens förgrund. Författarna tycks ha velat använda hans personhistoria – fosterbarn som kommer från litet röriga familjeförhållanden i Stockholm till en familj i mellersta Norrland som förefaller betydligt stabilare och med rötterna rakt in i arbetarklassen – för att illustrera det märkliga hur just han har kunnat bli partiordförande. Hur kunde en person med till synes de flesta odds emot sig lyckas flyga likt humlan? Just denna del av boken lyfter dock inte riktigt. Stefan Löfven verkar på många vis vara en person som vill alla väl, som är rekorderlig, en trevlig prick som gärna sjunger en snapsvisa, grillar och umgås med vänner. Men om han lyckats bli partiledare på grund av sin bakgrund eller trots sin bakgrund förblir oklart – och är egentligen mindre intressant trots allt.

Många av de avsnitt i boken som rör Löfvens familjeförhållanden, till exempel eventuella genetiskt betingade likheter i kroppsliga rörelsemönster med den biologiska mamma Löfven efter en hel del år lyckas återknyta kontakten med, sänker tempot i boken snarare än höjer det eller bidrar till att knyta ihop teman. I dessa delar använder dessutom författarna särskilt ofta ett litterärt grepp som består i att läsaren helt utan förvarning kastas till en ny plats och en ny tid i ett skeende som först någon sida längre fram knyts ihop med det som diskuterades i de föregående passagerna. Här borde nog en uppstramning ha skett.

Eller så är det bara statsvetaren i mig som yrkesskadat knorrar lite. För i boken finns mängder med stoff som är statsvetenskapligt intressanta och mycket kan sättas in i en kontext om vad för slags ideologiskt projekt socialdemokratin är i dag. Vad finns kvar som gör att det är ett socialdemokratiskt parti snarare än ett socialliberalt? Hur kan partiledningar balansera krav från ideologiskt identifierade medlemmar när nya väljargrupper måste fångas in för att undvika valförluster? Och hur göra när partisystemets huvudmotståndare plötsligt börjar efterlikna den egna politiken?

Låt oss gå tillbaka till skatteuppgörelserna på 1980- och 1990-talet. Paradoxalt nog kom skattetröttheten inte i första hand från medel- och överklass (den fanns säkert där också) utan från LO-väljare som kommit upp i höga marginalskattenivåer. Men för socialdemokratin som parti var det en tickande bomb när partiledningen inte längre kunde beställa fram ännu en skattehöjning för att finansiera ytterligare en välfärdsutbyggnad. Debatten om effektiviseringar, valfrihet och vinster i välfärden kom egentligen som ett brev på posten. Precis som i partiet menar vissa forskare att förnyelsen av offentlig sektor är ett sätt att rädda den socialdemokratiska modellen (se till exempel Michael Baggesen Klitgaard i tidskriften West European Politics, 2007) medan andra – i partiet och forskare – konstaterar att konsekvensen av att söka sig ifrån sina kärnväljare och att föra in marknadstänkande i offentlig sektor är Losing Labour’s Soul (Eric Shaw, Routledge, 2007).

Redan Erlander riktade i och för sig in sig på ”tjänstemännen” och interna strider är förvisso inget nytt varken inom socialdemokratin eller i andra partier. För att en partiledning skall lyckas få de ofta mer ideologiskt renläriga medlemmarna – den ”interna arenan” – att utan uppslitande strider acceptera strategiska manövrer för att fånga väljare, krävs dock ofta att partiledningar mäktar leverera åtminstone stora reformer eller valvinster. Under hela sin storhetstid var det ungefär så socialdemokratin förmådde behålla sin maktställning – i kombination med att borgerligheten aldrig lyckades erbjuda en enad front.

När därför socialdemokraternas reformtakt ebbade ut omkring 2002 och partiet för första gången någonsin ställdes inför en på allvar enad borgerlighet drevs den ideologiska krisen och den strategiska osäkerheten till sin spets. Visserligen har flera forskare, till exempel den amerikanska statsvetaren Sheri Berman poängterat att borgerliga partier faktiskt ofta anammat centrala delar i den socialdemokratiska samhällssynen. Hennel och Olsson är inne på det spåret, åtminstone via Stefan Löfven själv, som eftersinnande konstaterar att det kanske är så att socialdemokratin är statsbärande i Sverige trots att man inte är i regeringsställning.

Men är socialdemokratin något annat än Alliansen? I så fall vad? Är socialdemokratin densamma som förr eller något nytt – ett ”framtidsparti”? Och i så fall vilken framtid? När en så stor och disparat rörelse ställs inför så många djupa frågor är det inte konstigt att förvirringen och partistriderna följde slag i slag. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt hade särskilt goda utsikter. Båda gjorde säkert en mängd strategiska fel och under Juholt skedde uppenbara missgrepp, men de strukturella krafter som var i rörelse mot varandra var väldigt starka. Kanske var det tur för Stefan Löfven att han inte blev partiledare efter Mona Sahlin. Kanske var partiet då ännu inte moget att hjälpligt hålla sams.

När Löfven blivit partiledare är det, trots att han saknar både riksdagsplats och egentlig politisk erfarenhet, en förbluffande passande person för det socialdemokratiska partiet. Hennel och Olsson menar att det är lika märkligt att Löfven blir partiordförande som att en humla kan flyga, men det beror nog på vilka glasögon man tar på sig. Givet socialdemokratins långa omjustering av sin ideologi till ett parti som snarare vill få näringslivet att fungera än att ta kontroll över det är Löfven närmast kongenial sedan partiet stirrat undergången i ögat under Juholt. Snarare än en humla som flyger är han kanske en fjäril som sakta vuxit till sig och precis nu är färdigutvecklad. Partiets själ ligger trots alla utblickar mot medelklassen fortfarande i något slags industrisamhälle med en klassisk arbetarklass. Hur man än ser på Löfven är han helgjutet sprungen ur arbetarklassen, till och med partiets första ordförande därifrån. Därför kan han också med viss legitimitet hålla partiet i den centerfåra som tycks vara den minsta gemensamma nämnaren för partiets alla falanger.

Hennels och Olssons bok ger kanske inte så många direkta analyser av Löfvens ideologiska kurs men indirekt ger de uppenbart bilden av en ”högersosse”. Under sin korta politiska karriär i Örnsköldsviks kommunfullmäktige röstar Löfven för höjd simavgift och han avslår motioner om sextimmarsdag med bibehållen lön. Som Metallordförande står han för lärlingssystem med sänkt lön under utbildningstiden och – kanske litet av historiens ironi med tanke på arbetarrörelsens bittra historia där Ådalsskotten bland annat kom mot bakgrund av att arbetarna inte fick lön under hela året – för sänkt arbetstid vid lågkonjunktur. Löfven personifierar alltså den pragmatiska centerposition socialdemokratin under lång tid har manövrerat sig till. I och för sig har partiet länge varit pragmatiskt såtillvida att man från ett slags center-vänsterposition ofta varit beredd att göra upp åt mitten-höger. Nu ligger partiet redan från början i centerläge. Valet av Löfven tycks därför vara ett naturligt val.

Hade Löfven själv fått bestämma hade han nog dock aldrig blivit partiledare. Enligt en väl omhuldad uppfattning inom socialdemokratin ställer man upp om och när rörelsen kallar till att bli till exempel partiordförande. Det är en vacker bild. Oegennyttigt påtar sig tillfrågade personer uppdragen. Efter att ha läst Hennels och Olssons bok är det svårt att inte ifrågasätta bilden. Trots att flera centralt placerade socialdemokrater framhåller just viljan att ställa upp för sin stora rörelse föregicks såväl valen av Håkan Juholt som av Stefan Löfven av precis det omvända.

Även om inte Hennel och Olsson själva gör diskrepansen till ett tema visar deras text nästan bedövande tydligt vilken oändlig mängd övertalningsförsök, nattmanglingar och personlig press som behövdes innan Löfven slutligen tackar ja. Det före­faller som om det finaste av alla socialdemokratiska uppdrag är något som socialdemokrater skyr som pesten. Dessutom blockeras en mängd personer för att de har fel ideologisk grundhållning, har stött fel person i ett tidigare skede eller har fel regional förankring. Bilden är inte så vacker i praktiken.

Hennel och Olsson bjuder på en mängd inblickar i övertalandets konst, som till exempel när Heléne Fritzon bokstavligen blockerar dörren för Löfven i ett av de sista desperata övertalningsförsöken innan han tackar ja. Ibland hade man kanske önskat att författarna hade haft lite mera distans och källkritisk hållning till sina källor, som ju rimligen har skäl att putsa på historien. Bland annat poängteras att rörelsen inte accepterade att Sven-Erik Österberg hade bidragit till Juholts fall och därför inte kunde komma ifråga varken som partiledare eller centralgestalt i Löfvens nya lag. Samtidigt lyckades ju Juholt själv bli partiordförande trots att han var en av de första att börja dra undan mattan för Mona Sahlin.

Just Håkan Juholt får också beskriva Stefan Löfven som ”fri från olika kotterier […] Han står över det.” Men sam­tidigt visar Hennel och Olsson att Löfven tvärtom ingår i mycket tätt knutna cirklar med Mona Sahlin, Karl-Petter Thorwaldsson och Ylva Johansson. Vägen framåt har ofta varit krattad: ”När Göran Johnsson 2005 tackar för sig som Metallordförande ser han samtidigt till att Stefan Löfven får efterträda honom i Socialdemokraternas högsta ledning, VU”, heter det i boken. Johnsson ”hade murvlat” tillsammans med ”Lena Hjelm-Wallén, som […] känner Stefan Löfven sedan åren tillsammans i Olof Palme-centrets styrelse.” Kanske kunde alltså författarna ibland ha tagit ett steg åt sidan och börjat förhålla sig lite kraftfullare till vad deras intervjupersoner säger och inte säger. De kunde ha presenterat ett bärande perspektiv, men å andra sidan kan det också vara befriande att få läsa ett rikt material utan pekpinnar.

Hur skall det då gå för Socialdemokratins Titanic i valet 2014? Stefan Löfven har snabbt lyckats få ordning på partiorganisationen och han har återtagit legitimitet där socialdemokratin alltid stod stark: fokus på jobben. Samtidigt är det ganska oklart vad Socialdemokraterna vill ideologiskt, förutom det goda samhället, där det kanske är tekniken och expertisen snarare än målen som skiljer partiet från de borgerliga motståndarna. Traditionellt var det förmodligen i första hand på välfärdsstatsreformer partiet vann val.

Litet olycksbådande är därför Göran Perssons ord, som förmedlas i boken, att Löfvens ”svaghet ligger i den traditionella socialdemokratiska hemmaplanen: offentlig sektor, vård, omsorg, äldreomsorg”. Precis kring dessa områden är det ju som partiet har varit vilset och oenigt. Om partiet förmår klara sig från att gå i kvav vet vi inte ännu, men Löfven är förmodligen trots allt den ledare som är bäst skickad att lotsa partiet från isbergen.

Jonas Hinnfors är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet