Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Politik & samhälle
Heléne Lööw
Nazismen i Sverige 2000–2014
Ordfront | 286 s | Isbn 9789170378188
Recensent: Klas Åmark
En nödvändig men oavslutad studie om dagens nazism

Lööws bok är snarare en början på en studie av dagens svenska nazism än en slutförd sådan. Det man framför allt saknar är mer inträngande analyser av nazisternas tankevärld. Trots de invändningar som kan riktas mot boken behövs den i dagens debatt.

Vi ska nog vara tacksamma mot Heléne Lööw för att hon skrivit Nazismen i Sverige 2000–2014. Det är viktigt att boken finns. Svensk nazism är inte bara obehaglig och obetydlig, utan också svår att skriva en läsvärd text om. Obetydlig därför att det handlar om få personer och svaga organisationer, obehaglig på grund av tankevärlden, men också därför att nazisterna är våldsbejakande och begår brott som bankrån, misshandel och ibland mord.

Vad är då detta för slags bok? Svaret är inte självklart – under läsningen var jag tvungen att tänka om när det gällde mina förväntningar och i vilken utsträckning de infriades. Titeln är missvisande, för boken handlar inte alls bara om de senaste femton åren. Jag uppskattar att åtminstone en tredjedel av denna bok handlar om tiden före år 2000. Här finns också utblickar mot nazismen i USA och Europa för att visa på internationella förebilder och impulser till svensk nazism.

Vad vill då Lööw med de omfattande historiska tillbakablickarna? Det blev jag faktiskt inte riktigt klar över. Det har att göra med att boken snarast kan karakteriseras som en berättelse, utan de klara problemställningar, begreppsdefinitioner och teoretiska och metodiska utgångspunkter som man brukar hitta i historiska avhandlingar och utan det slutkapitel som är obligatoriskt i dem. Å andra sidan finns här kommentarer om forskningsläge, som inte brukar finnas med när journalister skriver historia, liksom ett traditionellt notsystem och en utförlig förteckning över källor och litteratur. Språket flyter bättre än i många avhandlingar.

Att det inte finns en begreppsdiskussion kan man förvisso uppleva som en lättnad. Samtidigt saknar man ställningstaganden till den aktuella debatten om fascism och nyfascism. Vad skiljer nazisterna från Sverigedemokraterna, som Henrik Arnstad och Stefan Löfven i hans efterföljd pekat ut som nyfascister? Och vad vill Lööw använda de utförliga avsnitten om nazismens historia till? Varför ställer hon inte tydligt frågan om vad dagens nazister har med sig från historiens garderober och om vad som skiljer dem från 1930- och 1940-talets nazistiska partier?

Bokens kapitel är tematiskt upplagda. Den inleds med ett kapitel om den historiska bakgrunden och om länkarna mellan 1930-talets nazism och dagens. Sedan får vi en nödvändig presentation av utvecklingen från organisationer till lösa nätverk. Karakteristiskt för den svenska nazismen är och har varit de många organisatoriska ombildningarna och nybildningarna utan att man riktigt begriper vad det är som driver aktörerna till denna interna maktkamp. Den svenska nazismen har alltid framträtt inför offentligheten vid högtider och i ritualer, som firandet av Karl XII:s dödsdag eller Salemmarscherna på 2000-talet, som behandlas i ett eget kapitel. Nazismens ideologi är inte så lätt att få grepp om. Vissa inslag i ideologin, som antisemitismen, är tydliga, även om man har svårt att förstå hur människor kan tro på alla fördomar om judar som nazisterna producerar.

Propaganda har varit en central del i nazismens praktik sedan Hitlers propagandaminister Goebbels dagar och den presenteras tillsammans med kampanjer och moderna kommunikationsstrategier. Vit makt-världen är våldsbejakande men nazisternas offentliga manifestationer har också bemötts av våldsanvändande motståndare från den militanta vänstern. Boken avslutas med reflektioner över tre nya vågor av negativa attityder – en antisemitisk, en antiromsk och en antimuslimsk. Däremot får man inte den sammanfattning av bokens resultat som jag väntat mig.

I 2000-talets svenska nazism spelar antisemitismen en central roll. Det är knappast förvånande om man blickar tillbaka mot traditionen från 1930-talet, men väl om man ser till läget runt 1980. Lööw avslutade sin sammanfattande bok om Nazismen i Sverige 1924 till 1979 (2004) med att påpeka att antisemitismen vid 1970-talets slut inte präglade miljön särskilt mycket. Men under 2000-talet finns den åter där som ”det ”bärande fundamentet” i nazisternas tankevärld. Centrala begrepp från 1930-talets antisemitism ersattes efter 1945 av kodord som ger signaler till de invigda, men försöker undvika att utmana omvärlden alltför mycket. Man talar till exempel om ZOG, ”Zionist Occupation Government”, och då menar nazisterna inte bara judarna och deras makt, utan också alla dem som påstås ha sålt sig till judarna, blivit deras ”lakejer” och ”rasförrädare”. I dag använder de hellre begreppen ”sionism” och ”sionister” som beteckningar på motståndarna, de som måste bekämpas med en ”disciplinerad fanatism”. Som militanta antisemiter ser nazisterna positivt på Israels fiender, militanta muslimer och till exempel al-Qaida.

Lööw påpekar det inte, men en jämförelse med dagens Sverigedemokrater är här relevant. De har valt bort antisemitismen och prioriterar desto mer islamofobi och antimuslimska attityder. (Se till exempel David Baas, Bevara Sverige svenskt, 2014). Valet av huvudfiende spelar av allt att döma en viktig roll för att de nazistiska organisationerna förblir svaga, medan Sverigedemokraterna är desto mer framgångsrika hos den svenska väljarkåren.

Ett intressant och för mig oväntat inslag i nazisternas tankevärld utgör föreställningarna om Ragnarök, om undergången. Vår tids nazister uppehåller sig gärna vid den tyska nazismens sista strid i Hitlers bunker i Berlin, och romaner om raskrigets slutstrid är populära. Aktivisternas främsta uppgift sägs vara att rädda den egna rasen/nationen. Martyrerna som stupat i striden hyllas särskilt – den tyska Horst Wessel-dyrkan på sin tid, Salemmarscherna som hölls till minnet av en mördad nazist i vår tid. Här dyker också föreställningar om ensamma vargar upp, attentatsmän som Behring Breivik som på egen hand genomför våldsdåd.

Det har förts en vetenskaplig diskussion om den tyska nazismen – var den en ideologi jämförbar med andra ideologier? Man kan inte förvänta sig att hitta välskrivna program med rationella analyser av dagens samhälle och av vad nazisterna vill genomföra för att skapa sitt idealsamhälle. I stället befolkas tankevärlden av symboler, ritualer, kodord. De kommer till uttryck i offentliga manifestationer, men numera också på hemsidor, på bloggar och i trådar på Facebook.

De moderna, datoriserade kommunikationsmöjligheterna har varit gynnsamma för små grupper som nazisterna. Det är betydligt lättare än tidigare att hitta likasinnade och att billigt och snabbt förmedla debattinlägg och information om möten och demonstrationer. (Även nazismens militanta motståndare har hjälp av de snabba kommunikationerna då det till exempel gäller att mobilisera till motdemonstrationer.) Lööw listar sammanlagt nitton webbadresser till nazistiska hemsidor. Hon berättar om kommunikationsmöjligheterna, men tar inte läsaren med in i Facebookgrupper eller nazistiska chattrum. Dagens nazism betraktas enbart utifrån, med hjälp av organisationernas offentliga material och till exempel en del rättegångsmaterial. Boken blir därför snarare en början på en studie av dagens svenska nazism än en genomförd sådan.

Boken är skriven för en bredare publik och utgiven på ett kommersiellt förlag.Lööw har valt att skriva berättande och beskrivande, men inte så mycket analyserande. Den ena Karl XII-manifestationen beskrivs efter den andra, liksom Salemmarscherna som följs år för år. Framställningar av hur den ena organisationen ersätter den andra är också nödvändiga när det gäller nazisterna, men kan bli litet enformigt som läsning. Ibland får man skärpa sig som läsare för att inte tappa koncentrationen. Det man framför allt skulle vilja ha mer av är inträngande analyser av den typiske nazistens tankevärld. Lööw påpekar också att organisationerna numera ersätts av lösa nätverk och individer, men hon väljer ändå att inte skriva om personerna. För rätt många år sedan publicerade flera stora dagstidningar ett porträttgalleri över framträdande svenska nazister. Något sådant finns inte här; det är få enskilda personer man möter i texten.

Trots en del invändningar är det en bok värd att läsa och som behövs i dagens debatt inte bara om nazismen utan också om nyfascism och om Säkerhetspolisens och den nationella samordnaren Mona Sahlins vaga och tvetydiga begrepp ”våldsbejakande extremism”, som Lööw på goda grunder är skeptisk till. När det nya Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet invigdes för en tid sedan hävdade statsministern Löfven att kunskaper var ett viktigt vapen mot den våldsbejakande extremismen. ”Kunskap har genom historien alltid varit rasismens största fiende”, sade Löfven enligt Göteborgs-Posten. Jag är skeptisk. Den svenska nazism som Lööw beskriver har inte som sin förutsättning brist på kunskaper. Nazisterna lär inte påverkas av fakta och sakargument. Det handlar i stället om värderingar, attityder, ritualer som har rätt litet med sakfrågor och faktakunskaper att göra. Däremot behöver samhället mer kunskaper om nazismen. I den här boken ger Lööw ett viktigt bidrag till de kunskaperna.

Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet och författare till Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (2011).

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet