Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Politik & samhälle
Guy Standing
Prekariatet
Den nya farliga klassen
Daidalos | 281 s | Isbn 9789171734082
Recensent: Mats Benner
En ny klass som saknar politiska företrädare

Med begreppet prekariat vill Guy Standing fånga den ökade flexibiliteten och osäkerheten på dagens arbetsmarknad. De unga får inte fäste, de medelålders hetsas och de äldre marginaliseras.

När ekonomen Karl Polanyi mot slutet av andra världskriget beskrev den stora omdaningen när marknadssamhället växte fram under 1800-talet, gjorde han det i en annan historisk brytpunkt. År 1944, när Polanyis The Great Transformation först gavs ut, var världen nämligen på väg mot ännu en djup förändring, denna gång från marknadssamhälle till välfärdsstat. Bakgrunden till denna övergång var inte bara politisk, att arbetarrörelsen hade segrat och att folkmobiliseringen i Europa och USA hade slagit ut de totalitära rörelserna. Den var minst lika mycket ekonomisk. Massproduktionen, som föddes under det tidiga 1900-talet, hade hackat under 20- och 30-talets krisår. För sin långsiktiga överlevnad behövde den en välnärd och hyggligt avlönad arbetarklass, som utgjorde arbetskraft men också konsumenter. Helt vanligt folk blev en ekonomisk maktfaktor, och det utarmade 1800-taletsproletariat som Polanyi beskrev, omvandlades till en allt köpstarkare grupp, som hade kylskåp, bil och villa inom rimligt räckhåll, med statliga pensioner och arbetslöshetsunderstöd.

De senaste trettio åren har denna samexistens mellan kapitalism och välfärd utsatts för allt hårdare tryck. Den industriella arbetarklassen blir allt mindre, medan grupper med lös och temporär anknytning till arbetsmarknaden växer. Frågan om flexibilitetens samhälle har diskuteras i flera decennier men ämnets angelägenhet minskar inte. Den utdragna ekonomiska krisen har till exempel satt fingret på de sociala konsekvenserna av flexibiliteten på arbetsmarknaden, framför allt bland de unga. I Sverige är var femte ung arbetslös och av dem som har ett arbete har mer än hälften tillfällig sysselsättning.

Prekariatetet är titeln på en ny bok av ekonomen Guy Standing, i vilken han tar sig an de sociala konsekvenserna av en alltmer osäker arbetsmarknad. Det litet knöliga begreppet prekariat inbjuder kanske inte till närmare bekantskap. Det vore synd, för bakom titeln döljer sig en grundlig genomgång av förändringar i arbetet som griper in i alla stadier av arbetslivet – från entrén i ungdomsåren över medelålderns karriärkamp till pensionsålderns avveckling. Den påverkar också nära nog alla grupper i alla sammanhang. Journalisten, professorn, hamburgerbiträdet och fondhandlaren, alla är de delar av eller gränsar till prekariatet eftersom de också lever med flexibiliteten och utbytbarheten.

Förändringen består alltså i att arbete blivit en alltmer instabil och undflyende kategori, att arbetsmarknaden inte längre kan erbjuda långsiktiga åtaganden annat än för en krympande grupp av professionella och ledare, när företag och förvaltningar gör allt för att minska sin sårbarhet genom att krympa gruppen av fast anställda.

Prekariatets framväxt är intimt förknippad med den ekonomiska globaliseringens genomslag från 1980-talet och framåt. En avreglerad global arbetsmarknad växer fram när Kina öppnas och östblocket faller, och den formas av låga kostnader, tidseffektivitet och förmåga till snabb omställning. Då blir de kompromisser och den samverkan som präglat europas välfärdsstater under efterkrigstiden inte längre mycket värda.

Prekariatets framväxt har tydliga sociologiska dimensioner. Vid industrisamhällets höjdpunkt under 1950- och 1960-talet urskilde man tre stabila sociala kategorier: arbetare, tjänstemän och företagare. Deras intressen sammanföll inte alltid, men de var alla del av det ekonomiska kretsloppet. Dessa intressen möttes och jämkades via löneförhandlingar mellan arbetsgivare och fackföreningar och via statliga reformprogram. Dagens klassamhälle är väsentligt mer splittrat och heterogent: de riktigt rika rör sig ofta över nationsgränserna, vilket också gäller de välavlönade tjänstemännen och professionella grupperna. De som har en svag anknytning till arbetsmarknaden, prekariatet i den snävare meningen, är i gengäld starkt bundna till den lokala miljön och en ”riskgrupp”som övervakas och kontrolleras.

Ett problem är att prekariatet är ett flytande begrepp och en flytande kategori; det griper in i snart sagt alla delar av arbetsmarknaden, där kontrakt och tidsbegränsning formar anställningsvillkoren. Detta gäller inte bara de tio-femton procent av arbetsmarknaden som direkt faller in under prekariatet. Det är giltigt också för de professionella som saknar långsiktiga planeringshorisonter, som fogar ihop kontrakt och resurser till tillfälliga anställningar eller kontrakt. Utvecklingen är inte odelat negativ för dessa grupper. Till skillnad från forna tiders arbetstagare är de inte livslånga delar av stora och rigida organisationer. Periodvis kan deras kontrakt vara fördelaktiga och den flexibla anställningen ett sätt att klättra fortare än vad hierarkierna och befordringsgångarna erbjuder. Men det kan också bli till ett dystert öde, när flexibiliteten vänds till sin motsats och blir ett sätt för arbetsgivarna att bryta kontraktet och i stället engagera andra, friskare krafter. Då påbörjas en ofta lång och oavbrutet negativ social deklassering för professionella grupper. Var prekariatet börjar och slutar är alltså inte helt klart, det rymmer också arbetsmarknadens kärntrupper.

Trots sin bredd och omfattning saknar prekariatet en samlad politisk berättelse och representation. Det har inte konstituerats som en klass i sig och det saknar en rörelse som företräder dess intressen, på det sätt som arbetarrörelsen och socialdemokratin kom att bli proletariatets företrädare. Men prekariatet är inte politiskt obetydligt. Det finns många som vill slå mynt av osäkerheten. Det är därför Standing talar om den ”farliga” klassen; dess osäkra villkor (och växande antal) gör det till ett lockande objekt för politiska intressen som vill polarisera och underblåsa spänningar i samhället och som tagit den senaste ekonomiska krisen som intäkt för att hetsa mot grupper som konkurrerar om de alltmer sällsynta arbetena.

Standings framställning är tät och driven; exempel staplas på varandra hur villkoren försämrats för olika grupper på arbetsmarknaden. Effekten blir chockartad: de unga får allt svårare att ­etablera sig långsiktigt, de medelålders hetsas och de äldre marginaliseras, kvinnors ställning trycks tillbaka, och möjligheterna att förena familjeliv med arbete allt mindre.

Författarens bakgrund som ekonom inom FN:s arbetsmarknadsorganisation ILO slår igenom i texten: det är mycket siffror och data i framställningen, som dessutom tryfferas med en något osmält etikettsjuka, som leder till att allehanda fenomen blir en samhällsvetenskaplig kategori. Ibland är det bättre att låta fakta tala och sparka än att försöka skapa kategorier på litet varierande underlag eller att hitta fyndiga metaforer för nedslående fenomen. Framställningen är också rastlös, belägg läggs på belägg i ett rasande tempo.

Redan begreppet prekariat är i sig något av ett problem, åtminstone på svenska, eftersom det inte fastnar rent språkligt. Det är synd att Standing är så snabb att introducera begrepp, för just prekariat skulle behöva en tydligare utredning och mer djupgående diskussion. Är vi alla delar av prekariatet? Eller finns det delar där det snarare är fråga om en relativt positiv social mobilitet, som låter oss bygga upp ”portföljer” av kompetens som vi för mellan områden och arbetsplatser? Det är en utveckling värd en diskussion i sig, men om den är densamma som den utsatthet som präglar de mest marginaliserade är diskutabelt. Det är litet förvirrande att föra samman alla former av flexibilitet i samma hög; de utgår inte alltid från samma bakgrunder och drivkrafter.

Standings medel att desarmera prekariatet är att skapa samhällelig grundtrygghet via en medborgarlön. Modellen, som inspirerats av latinamerikansk socialpolitik, är ett slags socialbidragsnorm kopplad till vissa åtaganden, framför allt kring utbildning. Detta skulle skapa en gemensam grund för alla att stå på som inte knyter överlevnad till arbetsmarknadens flyktighet, utan till ett socialt kontrakt som inte kan brytas eller villkoras. Detta skulle dämpa och moderera de destruktiva effekterna av prekariatets tillväxt, flytta över en del av dess sysslor till det civila samhället och minska risken för ett socialt och politiskt haveri. Standing hyser inte mycket hopp om att en ny ekonomisk våg ska utvecklas, som skulle föra prekariatet från osäkerhet till trygghet och långsiktighet. I stället ser han framtiden som ett slags ständigt accelererande flexibilitet, där den fulla sysselsättningen inte längre är realistisk och där social utjämning inte kan komma från arbetsmarknaden.

Här är han sannolikt alltför pessimistisk, präglad av en postindustriell dystopi om en kollaps för arbetssamhället. En globalt öppen ekonomi där tjänsteproduktionen ökar i betydelse behöver inte innebära slutet på arbetssamhället. Behoven är enorma, inte minst för att minska klimatbelastningen och sårbarheten i ekonomin, och det är osannolikt att arbetena kommer att ta slut. Däremot måste marginaliseringen av växande grupper brytas, och det räcker inte med att tvinga fram aktivitet eller att peka på någon sorts långsiktig framtid där alla är innovativa professionella. Det behövs en sfär för sårbara som inte präglas av hot och tvång.

Prekariatet är alltså litet hårdsmält som läsning och överdrivet dyster i sina slutsatser. Det är emellertid randanmärkningar kring ett verk som pekar på ett akut problem: allt färre ser arbetet och arbetsmarknaden som en bas att stå på och utgå från. Allt fler ser möjligheterna till ett vuxet och myndigt liv vittra bort, och hänvisas till korttidskontrakt och jobb som är återvändsgränder.

Ingen vill riktigt ta i frågan. I dagens debatt framstår det framväxande sammanbrottet för arbetsmarknaden som ett fall för arbetslinjen – med aktivering och coaching i centrum – eller något som innovationer på något mirakulöst sätt ska trolla bort. En tredje väg, den som Standing artikulerar, innebär att otryggheten omvandlas till en möjlighet och splittringen till en gryende gemenskap. Den väntar ännu på sin röst och en rörelse som kan bära fram den.

Mats Benner är professor i forsknings­politik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet