Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Konstarterna & medier
Thomas Mann
En opolitisk mans betraktelser
Atlantis | 613 s | Isbn 9789173532884
Recensent: Fredrik Agell
En politiskt opolitisk kamp Mann mot Mann

Under första världskriget avstannade Thomas Manns skönlitterära produktion men han skrev disciplinerat på Betrachtungen eines Unpolitischen. Boken, som publicerades i krigets slutskede, var ett av Manns minst framgångsrika verk. Han tog ställning för Tysklands agerande under första världskriget och anslöt sig till dem som menade att kriget handlade om en kamp mellan tysk kultur och fransk civilisation. Hans förakt för politiken innebar ett avståndstagande från demokratin och var som sådant politiskt. Men Mann räknade sig själv till den globala och rotlösa civilisation som han ville bekämpa och bara några år senare kom hans bekännelse till Weimarrepubliken och demokratin. Nu föreligger detta stora verk i en utmärkt svensk översättning med titeln En opolitisk mans betraktelser.

Litterära verk som vill ställa problem under debatt har i borgerlig kultur ofta avfärdats som tendentiösa, som politiska, fjärran från det egentligt konstnärliga, ”det sköna”, som är förment obundet av nytta och särintressen. Motviljan mot politik utmärker därför många stora författare med konstnärliga anspråk. Detta gäller i hög grad Thomas Mann, som i hela sitt omfångsrika livsverk i fiktionens form ständigt återkommer till sin egen, tidigt utbildade och tveeggade känsla att vara en livs­oduglig dagdrivare, fjärmad från den pliktmedvetna, protestantiska och stenrika högre borgerligheten i köpmansstaden Lübeck som han föddes in i. Känsla och andlighet, självreflexion och introspektion, ”konst” och litteratur som motpol till det direkta och omedelbara livet som ”är”, oanfrätt av den dekadente konstnärens neurotiska lidanden: i detta spänningsfält utvecklas Manns författarskap, kännetecknat av en märklig hatkärlek till den råa men av konsten ändå obesmittade vardagsverkligheten.

Men estetens motvilja mot politik har inte bara bildningsborgerliga och konst­närliga förtecken utan ofta just politiska – i synnerhet vid tiden före första världskriget. 1800-talet var lika mycket som 1900-talet massans århundrade och såg, trots statsmakternas repressiva åtgärder efter de mer eller mindre lyckade revolutionerna 1830 och 1848, en genomgående demokratisering av kulturen i hela Europa. Läskunnigheten ökade markant, folkbibliotek inrättades, tidningar och tidskrifter fick allt större upplagor. Den allmänna och lika rösträtten, som omfattar alla oavsett kön eller inkomst, diskuterades livligt.

Ett tidens tecken var den motsats mellan två principer för mänsklig interaktion – gemenskap och samhälle – som den store sociologen Ferdinand Tönnies etablerade i Gemeinschaft und Gesellschaft från 1887. Gemenskapen är en förmodern princip, som bygger på de personliga och nära relationerna i exempelvis en familj eller en religiös församling. Medlemmarna i en sådan organisationsform är i viss mening självändamål, men också sinsemellan medel för att infria gemenskapens högre goda, det allmänna bästa, alltså de överordnade värden som bejakas av alla. Radikalt annorlunda är den interaktiva principen i samhället, till exempel i ett aktiebolag, där gemenskapen ersatts av anonyma förbindelser mellan vinstmaximerande individer som ser den andre som medel för personlig vinning. Tönnies begrepp väckte stark genklang, inte minst därför att gemenskapsbegreppet syntes harmoniera väl med Johann Gottfried Herders förromantiska tankar om en organisk och unik anda eller själ, som utmärkte varje folk. Motsatsen mellan icke-politik och politik kunde med ens formuleras som den mellan en organiskt framvuxen andlig gemenskap, en folkgemenskap, och ett demokratiskt, materialististiskt inriktat massamhälle, där populistiska demagoger går storkapitalets ärenden och slåss om röstboskapen.

I Tyskland var sådana föreställningar mer utpräglade än på andra håll. Till skillnad från England och Frankrike hade det först 1871 enade landet inte genomlevt någon borgerlig revolution, och upplysningsfilosofin, som var så stark i de västligare länderna, övertrumfades tidigt av romantiken och den idealistiska filosofin. En annan omständighet som gav idéklimatet i Tyskland dess delvis opolitiska prägel var den utomordentliga respekten för den äldre bildningskulturen. Under 1800-talet kom de nationella utbildningssystemen i Europa i allt högre utsträckning att premiera yrkesinriktade och naturvetenskapliga studier, men i Tyskland frodades fortfarande det grekiska och romerska idealet om den fria människan (läs: mannen), bevandrad i de opraktiska men själsdanande konsterna, som romarna och senare renässanshumanisterna kallade humanitas. Den högre kulturen i Tyskland var en elitkultur byggd på nyhumanistiska principer formulerade av hundratals pedagoger, filosofer, språkvetare, antikforskare, inräknat storheter som Friedrich Schiller och Wilhelm von Humboldt. Den efter antika förebilder fulländade människan var målet.

Vid första världskrigets utbrott uppfattade sig många akademiskt och kulturellt verksamma tyskar – precis som den omåttligt lästa och älskade Friedrich Nietzsche några årtionden tidigare – som intelligensaristokrater, i frontställning mot en masskultur som epidemiskt spred sig över världen. Även om tiden i ekonomiskt hänseende var en glansperiod, med ett tilltagande allmänt välstånd och sjunkande dödlighet (en produkt av Bismarcks förutseende och tidigt utvecklade socialförsäkringspolitik), välkomnade inte så få ur de kulturbärande skikten i Tyskland krigsutbrottet. I sammanhanget brukar man prata om 1914 års idéer, ett relativt homogent komplex av tankar, som i krigets början formulerades av ledande intellektuella, bland andra av den Tysklandsvänlige svenske statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén.

1914 års idéer förebådade den så kallade konservativa revolutionen efter krigsslutet, vilken i sin tur vissa bedömare vill se som förelöpare till nationalsocialistiska idéer. Men de båda tankeströmningarna hade inte någon tydlig dagspolitisk prägel och omfattades av intellektuella av vitt skilda politiska schatteringar, låt vara med en gemensam övertygelse om att Tyskland skilde sig från övriga Europa. 1914 års idéer var Tyskland, var protestantisk pliktetik och ordning, var innerlighet och engagemang för högre värden, var framtiden. Motsatsen var 1789 års idéer, sammanfattade i den franska revolutionens slagord frihet, jämlikhet och broderskap, vilka under 1800-talet hade – så menade man – urartat i anarki och nivellering, i kapitalistisk och hedonistisk lyckomaximering för individer utan livssammanhang. Ytterst sett var världskriget inte en kamp om marknader, utan en kamp mellan två världsåskådningar, representerade av urartad fransk civilisation å ena sidan och livskraftig tysk kultur å den andra.

Företrädare för 1914 års idéer var framstående filosofer och samhällstänkare som Paul Natorp, Georg Simmel och Max Scheler – och den redan då hyllade Thomas Mann, som veckor efter krigsutbrottet i augusti 1914 trädde till fosterlandets försvar i den lilla pamfletten Tankar i krig. ”Kriget! Det var rening, befrielse, det som vi kände …”, skrev Mann. För dem med någon vetskap om krigets realitet, måste civilisten Manns credo framstå som en intellektuell, rentav ansvarslös skrivbordsprodukt. Och visst stämmer det, att han sammanblandade sin roll som konstnär med den som propagandist och lät den förre sufflera den senare. Talande är att Mann 1912, i Döden i Venedig, låter sin antihjälte, författaren Aschenbach, se på konsten som ett krig och sig själv som ”soldat och krigsman”.

Ändå var människan och privatmannen Thomas Mann i högsta grad drabbad av och bestört över kriget. Hans skönlitterära projekt, den före kriget påbörjade Bergtagen men också Felix Krull, går i stå, och sönerna vittnar i efterhand om vad som närmast påminner om en karaktärsförändring hos fadern. Klaus skriver att ”krigsfadern” föreföll barnen ”sällsamt främmande och avlägsen […] helt annorlunda än fredstidens trollkarl”; Golo erinrar sig ”scener vid matbordet, utbrott av plötslig vrede och brutalitet, som riktade sig mot min bror Klaus men fick mig själv att gråta”. Den skörd av texter som under krigsåren når offentligheten är sparsam, men under hela kriget arbetar Mann, trots självtvivel och skaparkris, med sedvanlig arbetsdisciplin, oförtrutet vidare. I februari 1918 är han färdig med sitt väldiga bokslut över krigsåren, som lika mycket är en personlig och i denna mening opolitisk bikt som en högpolitisk skrift om världshändelserna: En opolitisk mans betraktelser.

Mann hade redan genom Tankar i krig gjort sig till ovän med stora delar av den europeiska intelligentian, inräknat Romain Rolland och brodern Heinrich Mann, vars socialt engagerade författarskap och satirer över det wilhelminska samhället var rotade i den upplysta franska civilisation som Thomas hade avfärdat som vida underlägsen tysk kultur. I sin stora essä ”Zola”, publicerad i november 1915, gick Heinrich till frontalangrepp på brodern. Även om den angripne får förbli anonym är adressen solklar när Heinrich raljerar över ansvarslösa esteter och underhållande snyltare som ”genom strebermentalitet vill bli nationaldiktare”.

En opolitisk mans betraktelser uppvisar inte någon vilja till försoning, och många av åsikterna synes magstarka också för de mer hårdföra. Så försvarar Thomas Mann exempelvis det oinskränkta u-båtskriget, tyskarnas sänkning av passagerarfartyget Luisiana och avrättningen av den engelska sjuksköterskan Edith Cavell, som smugglade sårade, allierade soldater över gränsen till säkerheten i Frankrike. Mann avfärdar ententepressens indignerade protester som ”sötsliskig brist på allvar och erbarmlig avsaknad av tragiskt sinne”. För dem som likt Heinrich förfäktade socialt radikala tankar måste boken dessutom, utöver allt annat, uppfattas som en utdragen och osmaklig lamentation över sådant som många ändå höll för gott: framsteget, nyttan, lyckan, självbestämmandet, med ett ord demokratin, som för Thomas utgör själva definitionen av politik. Den innerlige, pliktmedvetne och när det krävs handlingskraftige tysken är, till skillnad från den franske revolutionsmedborgaren, ointresserad av politik, och finner sig väl till rätta i den statsform som passar honom bäst: ”överhetsstaten”.

Boken kom ut i början på oktober 1918, någon månad före den tyska kapitulationen och utbrottet av de inbördeskrigslika stridigheterna i landet, som upphörde först då Weimarrepublikens författning antogs av en alltysk nationalförsamling den 11 augusti 1919. Men även om tendensen i verket var allt annat än tidsenlig blev reaktionen inte den som Mann fruktat. I brev till vännen Ernst Bertram hade han 1916 skrivit: ”Litteratörerna kommer att rasa, och publiken ledas ihjäl”; till skådespelaren Ferdinand Gregori heter det sommaren 1917: ”för de konservativa kommer den [boken] att vara för litterär och för litteratörerna en reaktionär styggelse.” I stället togs den emot relativt välvilligt i den liberala pressen, förmodligen därför att Thomas Mann sågs som den store tyske diktaren med en narrfrihet som vanliga opinionsbildare saknade. Den högerorienterade pressen kanske trots allt ansåg boken för litterär, ty den teg.

Ändå måste En opolitisk mans betraktelser i jämförelse med Manns övriga produktion anses vara ett misslyckande. En andra upplaga, där de värsta överdrifterna och påhoppen på Heinrich och Romain Rolland strukits, utkom visserligen 1922. Men utgåvorna är få, översättningarna likaså. Intrycket består att boken i det stora hela ses som ett olycksfall i arbetet, som man förlåtit den stora diktaren, i synnerhet som denne gjorde en storstilad offentlig avbön med sin bekännelse till Weimarrepubliken och den politiska mitten i det berömda talet ”Om den tyska republiken” (”Von deutscher Republik”) 1922. Möjligen är sedan några år tillbaka en omvärdering på gång. Boken utkom 2009 i den stora ”Frankfurter-utgåvan” av Thomas Manns samlade skrifter, med ett förträffligt och mycket utförligt kommentarband. I Sverige har Thomas Mann – av tradition en av den bildade svenska borgerlighetens mest älskade romanförfattare – i ett par decennier vegeterat i glömska. Sedan 2005 har dock Bonniers och Brombergs återutgivit gamla översättningar men också producerat ett par nya: Buddenbrooks, Tonio Kröger och Döden i Venedig, Bergtagen och Svindlaren Felix Krulls bekännelser. Att En opolitisk mans betraktelser nu utkommer i svensk översättning – en påpasslig och modig storsatsning av Atlantis – är inte mindre glädjande. Förhoppningsvis kan utgåvan genom korsbefruktning berika bilden av Thomas Mann och hans författarskap också här i landet. Tyvärr saknar boken helt kommentarer, förståeligt med tanke på dess redan nu väldiga omfång, men likväl beklagligt för en nutida läsare, som lätt går vilse i uppbådet av lärda referenser och detaljerade diskussioner av Tysklands historia före och under kriget. Översättarna Per Landin och Urban Lindström har emellertid med blott några få undantag lyckats överföra Thomas Manns snirkliga, ibland överlastade rokokostil till en idiomatiskt ledig nutidssvenska.

Vad är nu denna väldiga bok? I förordet, som Mann tillfogade allra sist, vid en tidpunkt när kriget för länge sedan tagit en för Tyskland alltmer katastrofal vändning, karaktäriserar han sig som en andens krigare. Vid krigsutbrottet, inkallad av ”tiden själv”, inställer han sig till en ”mer än två år lång tanketjänstgöring med vapen i hand”. På så sätt är det krigiska patoset relativiserat, delvis rättfärdigat, av den som i efterhand vill framstå som plikttrogen fosterlandsvän i prövningens stund. Mann tonar ned anspråken också på andra sätt. En opolitisk mans betraktelser är inte bok, inte verk, utan ”en utgjutelse eller ett memorandum, ett inventarium, ett diarium eller en krönika […] ett någonting mittemellan litterärt verk och utgjutelse, komposition och allmänna skriverier”. Mest av allt är verket ett monster, utan tydlig struktur eller centrum, men med en rad återkommande tankar, som i sig själva är underförstådda, förgivettagna; den musikaliska ledmotivstekniken, så verksam i Manns skönlitterära författarskap, löper här amok, till förfång för läsaren, som tröttas av många onödiga upprepningar och det rigida motsatstänkande som redan nämnts: tysk kultur å ena sidan, fransk civilisation å den andra, med tillhörande bestämningar.

Ett fruktbart sätt att läsa verket – kanske den enda möjliga läsarten – är att se det som en bok om Mann själv, en närmast oredigerad tankedagbok, som trots alla garderingar och förbehåll låter oss komma närmare en författare, som ställvis befinner sig i svårartad otakt med sig själv och världen. Riktigt intressant blir boken först i de avsnitt där texten närmast omedvetet förråder sin upphovsman – så framför allt i kapitlet ”Borgerlighet”, som mer är en beskrivning av Mann själv än en sociologisk studie över borgerskap i största allmänhet. Motsatsen mellan konst och liv tematiseras än en gång, nu som utmärkande för tysk borgerlighet. ”Etik, borgerlighet, förfall: det hör ihop, det är ett”, skriver Mann, som paradoxalt nog lägger fransmannen Paul Bourgets inflytelserika dekadensbegrepp till grund för sin bild av en opolitisk, pessimistiskt sinnad tysk borgerlighet. Denna borgerlighet är en äldre tids borgerlighet på väg ut, en ”patriarkaliskt-aristokratisk”, om man så vill, god borgerlighet, alltmer utkonkurrerad av en oförblommerat kapitalistisk bourgeoisie i avsaknad av kultur. Här visar sig också Manns blinda fläck, hans för en sentida blick ändå ofta motbjudande anti-demokratiska åsikter. ”När jag drar mig till minnes tonen, förhållandet mellan min far och hans lagerarbetare, är jag föga benägen att tro att mänsklighet och människovärde har främjats särskilt mycket av emancipation och sociallagstiftning.”

Manns patriarkala syn på tingens ordning – införlivad redan under uppväxten och så självklar att den är närmast omedveten – visar sig också i hans uppfattning att stor litteratur, också om den är opolitisk, bedriver ett slags ”inre politik”, som upprättar ett andligt samförstånd med läsaren och förändrar henne i grunden. Det är alldeles tydligt att Mann på denna punkt förskriver sig till nyhumanistiska principer. Som han själv skriver: ”Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning. Institutionerna betyder ingenting, inställning och sinnelag allt. Förbättra dig själv! Och allt annat kommer att bli bättre.”

Det är förvisso nationaldiktaren Thomas Mann som myndigt för ordet i En opolitisk mans betraktelser, ofta med ett tvärsäkert och frånstötande tonfall. Men den som läser uppmärksamt skall också höra den ironiske författaren Thomas Mann, som experimenterar med idéer och ställer sig skeptisk till allt, också sig själv. Så skiljer han levda övertygelser från ytliga åsikter, ”inre” från ”yttre” politik, ”liv” från ”intellekt”, mångbottnad ironi från enkelriktad radikalism, vara från verkan, utan att man alltid vet vad som ges företrädet. Liknande resonemang tillämpades redan av sofisten Protagoras och av de antika skeptikerna, som excellerade i att påvisa två motsatta men likvärdiga kriterier för sanningen, med följden att de helt avhöll sig från omdöme.

Oväntat men följdriktigt anser sig Mann i sista instansen – i kraft av sitt intellekt och sin verkan, genom sin litterära verksamhet, sitt verk – bidra till den civilisatoriskt-demokratiska imperialismen som ända sedan romarriket med bokstaven som medel spridit det universalistiska begreppet människa över världen. Romaner och noveller, den nya tidens borgerliga litteratur, som tillhör en internationell nöjesindustri, suddar ut alla skillnader mellan folken och deras kulturer till förmån för en abstrakt civilisation, där alla är medborgare med lika människovärde men helt i avsaknad av tro på högre, gemenskapsfrämjande värden.

Thomas Mann hyste, för att parafrasera en vacker vändning i Faust, två själar i samma bröst, det vittnar En opolitisk mans betraktelser tydligt om. Men ett fullödigare uttryck för Goetheordet återfinns naturligtvis i Bergtagen, där Mann bedriver ett spel med idéer i form av de långa samtalen mellan den ärkereaktionäre Naphta och den progressive Settembrini. Här speglar ironikern Mann mästerligt förkrigstiden och dess intellektuella atmosfär, utan att för ett ögonblick förfalla till den dogmatism som kännetecknar långa sträckor av En opolitisk mans betraktelser, som i detta ljus ändå måste ses som en nödvändig förutsättning för det fortsatta författarskapet.

Fredrik Agell är fil. dr på en avhandling om Friedrich Nietzsche.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet