Föregående

nummer

Tisdag 2 september 2014

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Historia
Kerstin Nohrenius & Lars Wiklund
Glädje och sorg i en drottnings liv
Carlssons | 343 s | Isbn 9789173314626
Recensent: Mats Bergquist
En räddande drottning

Med en travesti på Geijer skulle man kunna säga att Sveriges historia inte är dess drottningars. Inte ens Respons-läsare skulle säkert kunna namnge särskilt många, utöver Kristina (1632–1654) som var en av två regerande drottningar (Ulrika Eleonora 1718–1720, Karl XII:s syster, var den andra).
Innebär detta att alla andra saknat betydelse? Nej, säkert har drottningar fungerat som rådgivare till sina gemåler eller arvingar under olika förmyndarregimer då kungen stupat/gått bort före sin maka, även om deras främsta roll i vår mansdominerade historia främst var att föda tronarvingar.
En som inte saknat betydelse i 1800-talets svenska historia är Josephine de Beauharnais (1807–1876), 1823 gift med Karl XIV Johans ende son Oscar och Sveriges drottning 1844–1859. Hennes bakgrund och familj skildras i Kerstin Nohrenius och Lars Wiklunds Glädje och sorg i en drottnings liv, dock mera en släktkrönika än en biografi. Josephine var dotter till Eugène de Beauharnais, son till Napoleons första gemål. Napoleon såg till att yrkesmilitären Eugène blev ingift i den bayerska furste­familjen Wittelsbach och förvandlades till hertig av Leuchtenberg.
För Karl XIV Johan var Josephine ett trumfkort, som inte blev sämre av att hon fick fem barn, och i praktiken säkrade ättens fortbestånd; Gustaf IV Adolfs son, prinsen av Vasa, vars möjliga återkomst Karl Johan alltid oroade sig för, var barnlös. Bernadotte blev den ende, vid sidan av Soult (som sedermera blev både fransk krigs-, utrikes- och premiärminister) av kejsarens 25 marskalkar som kunde fortsätta sin karriär under nya förtecken. Josephine, som för övrigt vägrade att konvertera till protestantismen, ägnade sig åt omfattande välgörenhet, bildandet av föreläsnings- och musikföreningar med mera, samtligt sådant som förlänade monarkin popularitet och legitimitet.
Så nog kan Josephine vara värd en biografi. Och även om stilen ibland närmar sig damtidningarnas har Nohrenius och Wiklund gjort en habil insats. Det hade dock varit önskvärt att de ägnat föremålets verksamhet i Stockholm (och Kristiania) mera utrymme.

Mats Bergquist är docent i statskunskap.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet