Filosofi & psykologi

En resa som tar den rakaste vägen

Själens historia – En resa i vårt gåtfulla inre
Ole Martin Høystad (övers. Ingrid Viktoria Kampås)

Langenskiöld
350 sidor
ISBN 9789198624878

| Respons 2/2022 | 11 min läsning

Ole Martin Høystads internationellt uppmärksammade bok Själen historia är en gedigen genomgång av hur själen har uppfattats som begrepp och substans. Som populärvetenskap håller den mycket hög klass. Men boken hade vunnit på att bredda och variera sitt fokus. Det är bara de kända namnen i idé- och filosofihistorien som ges utrymme.

Ole Martin Høystad. Foto: Privat

Joe Gardner var en helt vanlig mellanstadielärare i musik som länge närde drömmar om att bli jazzmusiker. En kväll gavs han möjligheten att visa vad han går för, men drabbades av en olycka och dog. Gardners själ fördes till ”You seminar”, som är en plats där avlidnas själar får komma till ny insikt om livet innan de transporteras till ett nyfött barn. Denna märkliga berättelse om döden som ett slags mellanstation och om själars vandringar finns i filmen Själen (Soul, 2020), men den skulle lika gärna kunna ingå i Ole Martin Høystads internationellt uppmärksammade bok Själens historia. För om något utmärker själens historia så är det svårigheterna att förstå sig på själen, för att inte tala om livet och döden, som ju hänger ihop med frågan om själens vara eller icke vara.

Många olika teorier om själens sanna vara, dess placering i kroppen och var den hamnar när kroppen dör har presenterats under historiens gång. Høystad gör därför en viktig resa i människans gåtfulla inre när han försöker belysa frågan om själen ur alla tänkbara vinklar. Svaren som ges i boken skiljer sig markant från det som Joe Gardner får lära sig på sina seminarier.

Boken är indelad i två huvuddelar: en som skildrar stadierna i själens drama, från antiken fram till och med 1900-talet, och en som uppmärksammar själen i andra kulturer och vår egen tid. Flest antal sidor – strax över 300 – har den första delen, men så är den också en gedigen idéhistorisk genomgång av hur själen har uppfattats som begrepp och substans. Vi möter filosofer och tänkare som Platon och Aristoteles över Augustinus till Kant och Heidegger. Också skönlitterära författare uppmärksammas och analyseras som till exempel Johann Wolfgang von Goethe och Franz Kafka i långa djuplodande avsnitt. 

Även om Høystad inledningsvis kastar blickarna långt tillbaka i tiden, till neanderthalarna och Homo sapiens på vandring i världen, tar boken sin egentliga början i antiken. Under antiken talade man inte direkt om själen utan om psyche, som betyder ungefär andetag, andning. Psyche var det som lämnade kroppen (soma) och begav sig till dödsriket Hades medan kroppen blev kvar på slagfältet. Høystad tar Illiaden som exempel; där beskrivs hur krigarnas själar lämnar deras sargade kroppar som en utandning. Psyche var helt enkelt en annan term för liv, det vill säga energikällan som håller liv i kroppen. Samtidigt beskriver Homeros med flera andra grekiska skriftställare ett slags dödssjäl, det som tillhör livet efter döden och som åtskiljs och befrias när kroppen dör. I fallet med Joe Gardner var det den lilla skuggbilden som transporteras till seminariet. Men längre än så sträcker sig inte likheterna.

Genomgången av antiken visar hur divergerade uppfattningarna om själen var trots en relativt homogen kultur i övrigt. De grekiska naturfilosoferna stärkte gradvis själens ställning genom att förbinda psyche med förnuftet, logos. Orfikerna såg i kropp-själ en motsägelsefull dualism, och Pythagoras och hans följare pythagoréerna placerade själen i hjärnan. Både orfikerna och pythagoréerna trodde på själavandring. 

Också Platon håller isär kropp och själ, men gör själen till säte för förnuftet. Hans tankebild av en själens tvåspann är känd inom filosofin och idéhistorien. Förnuftsdelen är kusken som går i allians med thymos (åtrå), den goda vita hästen, för att kunna styra den svarta hästen, det lystna och liderliga djuret. Det utvecklar sig till en vansklig färd; den vita hästen strävar uppåt mot idéernas sfärer, den svarta dras till det låga och sinnliga. Aristoteles var den förste som skrev ett eget verk om själen, Peri Psyches (på latin De Anima, ”Om själen”). Han distanserar sig från sin mentor Platon. Hos Aristoteles är det själen som ger naturen liv, den besjälar allt. Till skillnad från Platon anser han inte att kropp och själ kan skiljas åt och uppvärderar därmed kroppen i förhållande till själen.

Problemet låg inte i själva tron på en själ, utan i föreställningen om en uppståndelse på yttersta dagen då de rättfärdiga kommer vinna tillträde till himmelriket och de förtappade skola kastas ned i helvetet.

Nästa steg i själens historia tas i och med kristendomens spridning och etablering i Europa under senantiken. Kristendomens syndiga själ fanns antingen till människornas frälsning eller eviga förtappelse och straff. Hos en kristen tänkare som Augustinus utgör själen centrum i människan. Kroppen är det yttre, själen det inre. Det centrala är att själen är gudagiven och att människan själv är ansvarig för dess öde. Med kristendomen som religiös norm i Europa cementerades tron på själen som en odödlig del av människan. En fråga som diskuterades ivrigt under äldre medeltid och högmedeltid var vad som skedde med kroppen och själen efter döden. Problemet låg inte i själva tron på en själ, utan i föreställningen om en uppståndelse på yttersta dagen då de rättfärdiga kommer vinna tillträde till himmelriket och de förtappade skola kastas ned i helvetet. Var befinner sig själen i väntan på den yttersta domen? Tillsammans med kroppen i den kalla och mörka graven? Eller någon annanstans? 

Lösningen blev konstruerandet av en mellanstation i väntan på domedagen. Teologerna talade om en period av vila, en tid då själen sover i väntan på den yttersta dagen, därav frasen ”vila i frid”. Det var en ad hoc-lösning som ersattes av den mer konkreta platsen skärselden under högmedeltiden. Skärselden uppfattas oftast som ett helvete, men det var inte den ursprungliga teologiska tanken, utan att den syndiges själ skulle genomgå en nödvändig rening. Det finns bara en väg ut ur skärselden och den leder uppåt, till himlen, inte nedåt. Skärselden ingöt därför hopp till syndare. Själen var inte helt förlorad.

Idén om skärselden och plågorna som väntade syndarnas själar gestaltades litterärt i Dantes Den gudomliga komedin. Den beskriver författaren som en litterär granskning av själen och av de inre motiv och krafter som driver människan till synd och fall. Den döde själen har kvar efter kroppens död både hågkomst, vilja och förstånd. Själen framställs som en skuggliknande kopia av kroppen. 

Under renässansen och 1500-talet tar nya djärva tankar form om själen. Också i detta avsnitt hämtar Høystad flera exempel ur litteraturhistorien. Den franske författaren Michel de Montaigne försöker komma på vem han är genom sina essäer. Själen är föränderlig, anser han, den befinner sig i ständig rörelse, precis som hans sökande efter sig själv i essäerna. Montaigne kan också säga säkert var själen sitter, nämligen i hjärnan, ”något som framgår av att skador och olyckor som drabbar denna kroppsdel genast förändrar själens färdigheter; det är ingen främmande tanke att själen sprider sig från hjärnan till den övriga kroppen”. Till skillnad från antiken och medeltiden placerade alltså Montaigne själen inte i hjärtat utan i hjärnan och huvudet, det som ansågs utgöra förnuftsorganet.

Till skillnad från antiken och medeltiden placerade alltså Montaigne själen inte i hjärtat utan i hjärnan och huvudet, det som ansågs utgöra förnuftsorganet.

Med Descartes på 1600-talet tar en ny era vid i själens historia. Han sysselsatte sig med att filosofiskt granska själen och representerar således en övergång mellan den medeltida idén om en gudagiven och odödlig själ till den moderna tidens mer abstrakt tänkande själ. Descartes slutsats om själen bör ses i ljuset av hans positionerande av jaget som ett tankesubjekt med medvetande efter devisen jag tänker, alltså finns jag till. Enligt Descartes är själen identisk med förnuft och självmedvetande och han separerar den från kroppen. Precis som hos Montaigne är huvudet själens boning, men Descartes är mer specifik: själens hemvist i kroppen ligger i tallkottkörteln, glandula pinealis. 

Därefter behandlar författaren själens status under upplysningstiden och romantiken. Vi möter filosofer som Spinoza, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, Hegel, Goethe och Kierkegaard. Särskilt Kierkegaard ges stort utrymme och beskrivs som filosofisk nydanare av vår förståelse av själen. Kierkegaard var en självets filosof som satte den enskilda i centrum. Denna enskilda som intar en sådan central plats i Kierkegaards filosofi är ett självreflekterande självt sammansatt av kropp, själ och ande. Människan har enligt Kierkegaard inte någon av Gud given själ utan den är en inkarnation av en integrerande helhet. Han knöt själen till existentiella frågor med tonvikt på det egna livsvalet och omvandlade därmed själens vara eller icke vara till ett psykologiskt och existentiellt problem.

Därefter följer avsnitt om vetenskapens själ och Darwin, Nietzsche, Kafka och dennes roman Processen, Freud, om själen som språk och bild hos Wittgenstein med mera. Boken avslutas med den andra huvuddelen, som ger en kort utblick mot själen i andra kulturer och vår egen tid. 

Høystads bok kom på norska 2016 och har sedan dess översatts till flera språk, nu också till svenska. Är den då lika bra som försäljningen och spridningen av den indikerar? Både ja och nej. Boken är välskriven, intressant och full av kunskap i filosofi och idéhistoria. Alla lär sig något, både forskare och lekmän, vågar jag påstå. Som populärvetenskap håller den mycket hög klass. Inom filosofin har själen dock blivit mindre central, det är uppenbart. Själen har i stället omtolkats till psyke och är numera ämne för den vetenskapliga psykologin. Så något större värde som introduktion i filosofiämnet har inte Høystads bok. Däremot fungerar den utmärkt som en tematisk översikt i historia, idéhistoria och litteraturhistoria. Idén om en själ har varit central i den europeiska kulturens människosyn och frågan är inte om utan hur stor grad tankebilden har påverkat det europeiska samhällsbyggandet. 

Och så till själva kritiken. Jag tror boken hade tjänat på att breddas och variera sitt fokus. Som det är nu är det bara de kända namnen i filosofihistorien och i idéhistorien som ges utrymme. Upplägget med ett slags hall of fame med filosofer och tänkare fungerar bra fram till 1800-talets början, men sedan övertas faktiskt frågan om själen av andra genrer än det lärda verket och avhandlingen. En djupdykning ned i 1900-talets skräckfilmsgenrer ger så klart andra svar och infallsvinklar på frågan om vad en själ är än filosofins snåriga utredningar. Både vampyrer och zombier, för att nämna två skräckgestalter, framställs som regel i avsaknad av en själ. Vad säger deras popularitet om vår tid och syn på döden? Min uppfattning är att ett sådant pendlande mellan de intellektuellas utredningar och masskulturens behandling av frågan om själen bättre hade kunnat belysa frågans komplexitet och också visa på dess popularitet.

Själen ser författaren som ett svar på döden, ”som en förtätad summa av livets mening”. Genom att uppmärksamma skiftningarna i historien kan vi också bli klokare på oss själva i dag, menar Høystad. Huruvida jag blivit mer livsklok efter läsningen får andra bedöma, men underhållande och lärorikt var det i alla fall. 

Publ. i Respons 2/2022
I FOKUS | Medvetandets gåta

Bo Eriksson

Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet, aktuell med Monstermanifestet (Fri Tanke, 2021). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark