Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Filosofi & psykologi
Jean-Jaques Rousseau
Bekännelser del 2
Atlantis | 539 s | Isbn 9789173535724
Recensent: Carin Franzén
En sårad narcissist vill fylla tomrummet i sitt hjärta

Rousseau skapade med Bekännelser en ny genre som haft lika stor betydelse för den moderna uppfattningen om subjektivitet som upplysningens idéer om individens autonomi. Han förvandlade självupptagenheten till litterär form och med sin tro att fantasin överträffade verkligheten grundade han en litterär herrklubb.

Den självbiografiska skriften tycks röra sig mellan motstridiga poler. Å ena sidan är den ett medel för redogörelsen för en författares liv, å andra sidan skulle detta liv inte få struktur och mening utan den. Bekännelsens olika former, självbiografin, memoaren, dagboken, exemplifierar olika aspekter av denna dubbelhet. Jagskriften (med Michel Foucaults term) ger sig ju inte ut för att vara fiktion men den kan heller inte sägas vara fakta. Kanske är det också därför självbiografiska författare så ofta slår fast att det är sanningen läsaren har att göra med. Som Jean-Jacques Rousseau i inledningen till sina Bekännelser: ”Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.” De tolv böckerna i två band, som kom till under närmare två decennier mot slutet av Rousseaus liv, utgör likväl ändå en konstfull berättelse som skapar ordning bland minnenas myller och opålitlighet. Författaren är dessutom en beläst och mycket god skribent, vilket David Sprengel kongenialt fångar i sin översättning från 1912–1922, som glädjande nog på nytt ges ut i sin helhet.

Den sanning Rousseau vill visa upp för läsarna och eftervärlden har oberoende av hans intentioner blivit en del av en ny litterär genre som han är den förste att formulera. Troligen har den varit lika betydande för en modern uppfattning om subjektivitet som upplysningens mer politiska och filosofiska idéer om individens frihet och autonomi. Rousseau säger sig vara ”en folkets man”, till skillnad från tidigare bekännare, som biskopen Augustinus och den adlige ämbetsmannen Montaigne. Deras bekännelser syftade även till något annat än att visa upp sina jag. Montaigne studerade sig själv för att få visdom, Augustinus vände sig till sitt hjärta för att nå Gud. 1600-talets memoarförfattare, som en Saint-Simon, erbjuder läsaren ett socialt panorama över hovlivet och den aristokratiska kulturen. Rousseaus motto är i stället lånat från den romerske satirikern Persius: ”Intus, et in Cute” (”Inuti och in på huden”). Han bedömer och förklarar sitt beteende och sina känslor för att läsaren ska förstå honom lika bra som han förstår sig själv.

Bekännelser börjar med de ofta citerade orden ”Jag begynner ett företag, som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare.” Rousseau kan ha haft rätt när det gäller originaliteten, men efterföljare är väl just vad hans verk har fått. För att nämna tre samtida: Lars Noréns En dramatikers dagbok, Karl Ove Knausgårds Min kamp och Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut. De visar också att ett projekt av Rousseaus art kräver en hög tilltro till det egna jaget och dess betydelse. Precis som han tycks de endast frukta en sak: ”att icke säga allt.” Det rör sig om mer eller mindre storslagna och, måste man nog tillägga, manliga projekt. Kvinnliga självbiografier kan visserligen också vara utlämnande, men i deras texter syftar det personliga ofta till att visa på större politiska eller litterära skeenden. De framställer sig sällan som missförstådda genier.

Rousseau vänder sig till sina ”likar” endast för att påpeka hur annorlunda han är, och han skriver fram sin säregenhet som en förklaring till såväl sin flykt från det sociala livet som till skrivandet. Han betonar att hans läggning medfört att han ofta väljer fantasin framför verkligheten. Skrivandet framstår alltmer som en kompensation för det han saknar, vilket framgår av följande beskrivning i den nionde boken:

Genom att åter och åter dyka upp för mig antogo emellertid dessa fiktioner större stadga, och slutligen erhöllo de fast gestaltning i min hjärna. Jag greps då av en lust att på papperet överflytta några av de scener, som sålunda hade format sig i mitt huvud, och genom att åter frambesvärja allt det, som jag hade känt i min ungdom, skaffa mig ett slags avlopp åt den åtrå efter att älska, som jag icke hade kunnat tillfredsställa och som jag kände förtära mig.

Vad vi läser är mer precist Rousseaus beskrivning av tillkomsten av brevromanen Julie eller Den nya Héloïse från 1761, som han kallar en ”förkvinnligad litteratur, som andas kärlek och veklighet”. Det är intressant att han här tillskriver sig själv dessa egenskaper med tanke på att han i sina filosofiska skrifter förespråkar ett strikt särartstänkande, kanske tydligast formulerat i den pedagogiska skriften Émile eller om uppfostran (1762). Den boken gjorde vår svenska poet Hedvig Charlotta Nordenflycht bestört och fick Mary Wollstonecraft att utbrista: ”Vilket struntprat!” Men i sitt självbiografiska skrivande framställer han sig just som veklig och ytterst känslosam, han hänger sig åt drömmerier och fantiserande. Ja, romanläsning anges vara ursprunget till hans annorlunda och känsliga personlighet.

I första boken skriver Rousseau: ”Jag kostade min moder livet, och min födelse blev den första av mina olyckor.” Han beskriver sedan hur han tillsammans med fadern fyllde det tomrum modern efterlämnat med hennes romaner och hur de känslor läsningen väckte skulle bli styrande för hans fortsatta liv: ”genom dem erhöll jag så småningom ett, ehuru ett från andra människors mycket skiljaktigt förstånd.” Han påpekar också att varken senare erfarenheter eller den filosofiska reflektionen skulle komma att bota honom från det moderlösa och romanläsande barnets ”sällsamma och romantiska begrepp angående människolivet”.

Rousseau analyserar genomgående sig själv, rannsakar sina reaktioner och handlingar och delger läsaren sina förklaringar. Han rättfärdigar sig ständigt även om han några gånger påpekar att han inte vill skriva en apologi, bara bikta sig. Och mottagarna av bikten fortsätter gärna analysen. Melankoli och paranoia är två diagnoser som ställts på det moderlösa, känslosamma och asociala jag som skriver sig fram i texten. Man kan likväl invända att förföljelserna han beskriver inte är vanföreställningar utan bygger på faktiska händelser. Jan Stolpe bekräftar flera av dem i sitt upplysande förord. Om Rousseau framstår som en paranoiker beror det snarare på att han anpassar dessa händelser till en bild av sig själv som utstött och missuppfattad. När det gäller melankolin tycks förlusten av modern, i likhet med andra sorger senare i livet, framför allt tjäna den egna verksamheten, det vill säga fantiserandet, tänkandet och skrivandet.

Snarare än melankoliker eller paranoiker framstår Rousseau som en sårad ­narcissist som förgäves söker fylla ett tomrum i sitt hjärta. Men det torde å andra sidan vara en subjektiv struktur i mycket självbiografiskt skrivande. Ja, narcissistisk kan man väl även kalla en samtida samhällskultur som alltmer kommit att handla om att gynna och framhäva det egna, vilket återspeglas i den mediala sfärens allt större sug efter det intima, från politikers privatliv till statusuppdateringar på Facebook. På den punkten får man nog säga att eftervärlden dragit Rousseaus erfarenhet i en riktning han själv aldrig avsåg. Han författade ju också Om samhällsfördraget (1762) med dess förrevolutionära idéer om ett jämlikt samhälle styrt av ”allmänviljan”.

Med sina Bekännelser omvandlar dessutom Rousseau självupptagenheten till en litterär form. Villkoret är total uppriktighet, men i genomförandet förnimmer man en författares skicklighet. Med sitt projekt skapar Rousseau en myt om sig själv: han är mannen som känner sitt hjärta och kritiserar kulturen för att den perverterar människans inneboende godhet. Måltavla för hans kritik är ofta de aristokratiska kvinnorna, vilka han samtidigt stod i ett direkt ekonomiskt och känslomässigt beroende till. Slagordet ”tillbaka till naturen” får ofta sammanfatta hans hållning, vilken samtidigt är vigd åt skrivandet och därmed åt den kultur han avfärdar. Han är filosofen vars ­högsta önskan är att bara vara, helst ensam i naturens sköte. ”O natur, o min moder, här är jag i ditt hägn allenast; inga illsluga och skurk­aktiga människor tränga sig här mellan dig och mig”, skriver han i tolfte boken om sin vistelse på ön Sankt Pierre i Biennesjön, dit han tagit sin tillflykt undan kritiken mot hans mer politiska skrifter i mitten av 1760-­talet. Men samtidigt är detta efterlängtade tillstånd av absolut enhet något han gestaltar med ord – det vill säga just i det åtråddas frånvaro eller omöjlighet.

Rousseau återkommer ofta till idén att fantasin överträffar verkligheten när det gäller att framkalla lycka. I Bekännelser berättar han inte bara om den lycka han en gång upplevt – i synnerhet den tid när han vistades hos den 13 år äldre Madame de Warens, vilken han hyste en närmast hövisk kärlek till men som också introducerar honom i den sinnliga kärlekskonsten – utan han skriver också för att på nytt få uppleva den. Om Rousseau någonsin varit melankoliker så är han det i varje fall inte när han skriver, och även om han påstår att han varken vill skriva eller tänka är han beroende av föreställningens och framställningens makt att inte bara återkalla vad som gått förlorat i livet utan även att hålla upplevelser vid liv eller förhöja deras intensitet. Som i detta stycke i den sjunde boken:

Sedan jag dragit för gardinerna omsorgsfullt för att hindra ljuset att tränga in, går jag till sängs, och nu överlämnar jag mig fritt åt min poetiska och musikaliska skapardrift och komponerar i flygande fart under sju, åtta timmar större delen av min akt. Jag kan säga, att min kärlek för prinsessan Ferrara (ty så länge detta räckte, förnam jag mig själv som Tasso) och mina ädla och stolta känslor gentemot hennes orättvise broder gjorde denna natt hundrafalt härligare för mig, än om jag hade tillbragt den i prinsessans egna armar.

Rousseau beskriver här arbetet med en opera, där en akt dramatiserar legenden om Torquato Tassos olyckliga kärleksliv, vilket även Goethe diktat om. Det är värt att notera intertexten. Den själsfrändskap Rousseau finner hos Tasso, ”dåren i Ferrara” som skulle bli 1800-talsromantikernas favorit, handlar förmodligen lika mycket om en imaginär som en litterär identifikation. Man kan även se denna scen, där den skrivande i självvald isolering utan störningsmoment från verkligheten finner njutning, som en utvecklad narcissistisk fantasi. Rousseau orkestrerar kärlekshistorien och framhäver en triangelsituationen där han kan spela alla roller.

Rousseau framställer minnen och episoder i sitt förflutna som element i en berättelse och de många beskrivningarna av drömmeriernas och känslans betydelse behöver alltså inte enbart ses som uttryck för en viss läggning – förromantikern som blandar sitt bläck med tårar – utan som strategier för att skriva, vilket alltmer framstår som det primära syftet.

När han i sjunde boken utbrister: ”Nej, naturen har icke bestämt mig för njutningen” är det mer som står på spel än ett misslyckat kärleksliv. Bilden av författarens förvisning från den naturliga njutningen är en litterär figur. Vi återfinner den hos Baudelaire när han i sonetten ”Till en som gick förbi” beskriver hur poeten i ”vanvettigt begär” dricker ur en förbipasserande kvinnas blick, medveten om att ett verkligt möte aldrig kan ske. Något senare driver Mallarmé saken ännu längre när han konstaterar att han inte njuter: ”Man bör komma ihåg detta, jag njuter inte, men jag lever i skönheten.” Rousseaus flykt från social gemenskap mot en enslig vandrares drömmerier inviger en litterär herrklubb.

Bortsett från att Rousseau själv ofta refererar till sitt romanskrivande och menar att det förutskickat mycket av det ”djärva” i hans mer filosofiska arbeten, framträder ett antal dominerande litterära teman genom bekännelserna. Ett av de mer slående rör alltså kärleken, som i flera stycken vidareför en kulturell tradition.

Om man exempelvis ser närmare på den episod Rousseau i den sjunde boken anger som ett första bevis på att han inte bestämts för den naturliga njutningen, kan man se att det handlar om en diskrepans mellan en idealiserad bild av föremålet för njutningen och verkligheten. Episoden beskriver den unge Rousseaus möte med kurtisanen Zulietta under en vistelse i Venedig. Hennes skönhet och behag sägs först vara utan motsvarighet och Rousseau stiger in i hennes sovrum ”som i ett kärlekens och skönhetens tempel”, men i samma ögonblick som han ska ”plocka frukten” känner han ”en dödlig kyla genomlöpa mina ådror”. Den vackra kvinnan framstår för honom plötsligt som ”en eländig slinka, fal för alla, en kofferdikapten kan förfoga över henne”. Och i stället för att njuta börjar Rousseau reflektera. När Zulietta litet senare lyckas ”utplåna minnet av den lilla förlägenheten”, och han gör ett nytt försök visar det sig att hennes ena bröst saknar en bröstvårta, och tankeverksamheten skjuter ny fart, men denna gång är det inte horan som visar sig utan ett monster:

Genast är jag i farten med att grubbla i mitt huvud över hur det är möjligt att ha ett bröst, som saknar bröstvårta; jag intalar mig, att detta måste bero på någon genomgripande naturlig missbildning, och ruvar så länge över denna idé, att jag, istället för den mest hänförande varelse, min fantasi kunnat skapa åt mig, i mina armar höll ett slags vidunder, ett naturens, mänsklighetens och kärlekens avskum.

Representationen av kvinnan i den västerländska litteraturen har ju ofta följt just detta mönster av idealisering som övergår i demonisering. Det är hur som helst inte Zulietta som Rousseau beskriver, utan sina egna känslor och tankar. Objektet är intressant för honom så länge det kan tjäna den egna verksamheten, som ju framför allt handlar om en språklig etablering av ett unikt jag.
Rousseau vill på så vis bemöta de rykten som florerar i tidens medier. Man förstår hans strävan eftersom samtiden riktade en hel del kritik inte bara mot hans skrifter utan mot honom själv som person, vilket han också framhåller. Voltaire författade till exempel en elak pamflett 1764 där han lämnade ut Rousseaus privatliv – till exempel att han levde med en kvinna utan att vara gift, att han lämnat bort alla sina fem barn till hittebarnhuset direkt efter födseln. Rousseau svarar genom att ta saken i egna händer – mot skvallret ska nu sanningen fram.
Rousseau återkommer flera gånger till varför han till skillnad från de andra upplysningsfilosoferna väljer bort det mondäna livet till förmån för ett enkelt liv tillsammans med sömmerskan Thérèse Le Vasseur. Han rättfärdigar bortlämnandet av deras barn genom att hänvisa till både sin välvilja och sitt egenintresse: det var bäst för dem eftersom han aldrig skulle ha blivit en bra far, och om barnen hade uppfostrats bland de människor han själv var beroende av skulle de ha blivit moraliskt korrupta och börjat hata honom. Vad modern önskade – han antyder att Thérèse inte delade hans inställning – har ingen betydelse. Över huvud taget framstår hon som en kompen­sation för de aristokratiska kvinnor Rousseau älskade men aldrig kunde få. Han framställer förvisso deras relation som ett idylliskt samboförhållande bortom tidens sociala konventioner, men man förstår att hennes roll är att vara en ”godhjärtad” tjänare som följer honom i allt. Och ändå lyckas han inte helt ”äga” henne, vilket förstärker hans känsla av tomhet: ”Mitt under det att jag ägde henne, kände jag, att hon dock undgick mig, och blotta tanken, att jag icke var allt för henne gjorde, att hon var nästan intet för mig.”

Rousseaus absoluta krav på närhet och ägande av föremålen för sitt begär kan förstås bara tillfredsställas i fantasin och i en helt igenom självbekräftande verksamhet. Med andra ord offrar han det mångfacetterade och undflyende livet för en mer kontrollerbar verksamhet. Som det står i den sjätte boken: ”Med fog kan jag säga, att jag först började leva, när jag betraktade mig som en död man”, vilket innebär att han kan sysselsätta sig med ”ädlare omsorger” som tänkandet, filosoferandet och skrivandet.

Många av de tankar och hållningar som Rousseau redogör för i sina Bekännelser utgör förvisso en kritik av den aristokratiska hegemonin. Det gäller exempelvis betoningen av det lilla livet (en stuga i naturens sköte, en enkel bit bröd och ost etcetera) mot vad han uppfattar som tillgjorda sociala konventioner. Han framhåller ofta hur opassande han är, blyg och klumpig, illa klädd för de mondäna sammanhang han hamnar i, men alltid intensivt medveten om sitt hjärtas sanning. Rousseau är en förrevolutionär författare, men han är fortfarande beroende av den makt han kritiserar. Detta slags double-bind skapar ett antal intressanta paradoxer och motsägelser i texten, som samtidigt förstärks av den mer generella dubbelhet som handlar om hans strävan att skriva ett liv i sanning, vilket gör honom till den moderna självbiografins författare. Rousseau påstår att det aldrig funnits ett ”mellanstadium mellan allt och intet” för honom, men är det inte just där han befinner sig? I vilket fall framstår skrivandet som en kompensation för ett liv han gång på gång säger att han inte lyckats leva. Ja, skrivandet blir det enda liv han till slut förmår leva.

Bekännelser publicerades aldrig under Rousseaus livstid, men han läste högt ur verket vid flera tillfällen. Det sista stycket beskriver intressant nog en sådan uppläsning inför en församling aristokrater. När han slutat tiger alla utom en kvinna i gruppen som visar sig rörd, men hon ”hämtade sig snart och iakttog tystnad i likhet med hela det övriga sällskapet”. Man kan tolka deras reaktion på olika vis, men själva tystnaden framstår som ett förebud om att en ny social ordning snart ska komma där det jag som konstitueras i Rousseaus skrift blir mönsterbildande för en lång tid framöver.

Carin Franzén är professor i språk och kultur vid Linköpings universitet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet