En sjuttioåring på flera sätt starkare än någonsin

Ann-Sofie Dahl är en av de mest kunniga rösterna i den svenska säkerhetspolitiska diskussionen och väl skickad att skriva historien om Nato, som i år fyller sjuttio år. Alliansens existensberättigande har under åren upprepade gånger ifrågasatts, men den har framgångsrikt anpassat sig till en förändrad omvärld.

Den 4 april i år fyllde Nato 70 år och passerade alltså pensionsåldern med viss råge. Detta hindrar inte att organisationen i hög grad är alive and kicking. Från början ingick tolv länder, men i skrivande stund är alliansen på väg att få sin trettionde medlem. Numera har dessutom fem utanförstående stater – även Sverige – ett ”guldkort” som möjliggör ett nära samarbete med Nato.

Samtidigt diskuteras relationerna till organisationen som aldrig förr, inte minst i vårt land. Detta är en naturlig följd av det genom Rysslands agerande försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen, liksom av den osäkerhet som president Trumps utrikespolitik skapat. Ukrainakrisen har dessutom lett till att alliansen gjort ett påtagligt helt-om där de gemensamma säkerhetsgarantierna står i centrum. Samtidigt har man en bibehållen agenda som sträcker sig nära nog jorden runt med insatser out of area – det vill säga utanför medlemsländernas egna territorier.

Dahl beskriver både insiktsfullt och lättläst hur man bemött olika krissituationer. Likaså redovisas var i världen organisationen finns i dag.

Men vad är Nato och varför uppstod över huvud taget denna så långlivade försvarsallians? Hur har den utvecklats sedan grundandet och vad kan i dag sägas om dess framtid? Med docent Ann-Sofie Dahls nya bok NATO – Historien om en försvarsallians i förändring får vi hjälp att finna en del svar på sådana frågor. Här skildras lagom utförligt organisationens tillkomst och nuläge. Dahl beskriver både insiktsfullt och lättläst hur man bemött olika krissituationer. Likaså redovisas var i världen organisationen finns i dag. Helt central är förstås Natostadgans artikel 5 som innebär att alla medlemmar ställer upp till försvar om en av dem anfalls.

Från allra första början gällde det slagordsmässigt uttryckt att ”keep the Russians out, the Germans down and the Americans in”. Inte minst var det sista inslaget viktigt. Risken fanns nämligen – och kvarstår som bekant ännu i dag – att isolationismen skulle ta överhanden i USA och att man där, liksom efter första världskriget, lämnade det av kriget förödda Europa att sköta sig självt. I själva verket dröjde det dock innan stegen kunde tas från en institution som främst befann sig på papperet till en regelrätt allians med både genomförd politisk och militär struktur.

Summariskt presenterar boken de hotbilder som alliansen haft att bemöta under de gångna årtiondena. Konflikten i Korea 1950 ledde till farhågor bland de europeiska medlemmarna att USA skulle fokusera på konflikter i Asien. Men i stället medverkade den till att övertyga Washington om förekomsten av ett kommunistiskt hot som gällde överallt – och lika gärna kunde avse Europa. Följden blev en amerikansk storsatsning på Nato och klartecken för en upprustning av samarbetet till en robust organisation även på det militära området. Redan kort efter Koreakrigets utbrott godkände kongressen ett paket om 4 miljarder dollar avsett att förstärka försvaret av Västeuropa. Där var man dock inte lika glad åt de samtidiga amerikanska kraven på parallella, ökade europeiska satsningar. Som bekant är detta en fråga som därefter mer eller mindre uttalat följt alliansen under hela dess tillvaro.

Exempelvis reste krisen runt Suezkanalen 1956 många frågor om organisationens överlevnad. Det var då det oväntade hände att Washington ställde sig på Sovjetunionens sida och fronderade mot sina nära engelska och franska allierade. Ett annat tillfälle av uttalad osäkerhet kring Natos framtid var när de Gaulles Frankrike tio år senare valde att lämna det integrerade militära samarbetet i protest mot USA:s kärnvapenhegemoni. En följd var att organisationens högkvarter i Europa flyttade från Paris till Bryssel.

Upprepade gånger under de 70 åren har Nato från olika håll – och inte så sällan kopplat till en viss antiamerikanism – utmålats vara på väg mot sotdöden

Upprepade gånger under de 70 åren har Nato från olika håll – och inte så sällan kopplat till en viss antiamerikanism – utmålats vara på väg mot sotdöden. Berlinmurens fall – med därpå följande sovjetisk implosion och Warszawapaktens snabba sönderfall – är väl kanske det mest kända fallet när Natos existensberättigande ifrågasattes på allvar. Bortfallet av hotet från Kreml ledde som bekant i stället till att de forna satellitstaterna stod i kö för att få bli medlemmar. Det stora genombrottet kom 1999 när trion Polen, Ungern och Tjeckien inkorporerades genom ett gemensamt beslut. De kom efterhand att följas av övriga små tidigare Warszawapaktsländer.

Känsligare har det varit ifråga om länder som ingått i Sovjetunionen, vilket konflikterna kring Ukraina och Georgien illustrerar. De sedan 1991 självständiga baltiska staternas väg till Nato var sålunda lång och krokig, vilket utförligt redovisas i boken. Moskva signalerade klart att de tre ländernas suveränitet var allt annat än accepterad. Tvärtom ansågs de som ett nära utland vara delar av en legitim rysk intressesfär. En för mig okänd del av denna historia var hur Danmark – länge i stark motvind – spelade en helt avgörande roll för baltländernas medlemskap.

Som framgår av boken har alliansen sammanfattningsvis varit påfallande framgångsrik att anpassa sig till en skiftande och förändrad omvärld. I flera avseenden står Nato i själva verket i dag starkare än någonsin.

Författarinnan har bakgrund som svensk diplomat och är bland de svenska forskare den som närstuderat Nato i decennier. Dahl är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington D.C. Hon var en av grundarna till och första generalsekreterare vid Svenska Atlantkommittén. Som dess vice ordförande ingick hon 2000–2005 i styrelsen för Atlantic Treaty Association och har ett omfattande internationellt kontaktnät. Hon är helt enkelt en av de mest kunniga rösterna i det svenska säkerhetspolitiska samtalet. Bland många andra insatser höll hon ett uppmärksammat föredrag om Nato vid De svenska historiedagarna i Visby 2018. Hon besitter dessutom djup kunskap inom två sällan behandlade, men för Sverige viktiga områden: Östersjöns södra flank och kopplingen till det större strategiska området Arktis. Till detta kommer att hon har en god penna och ingalunda döljer en mycket positiv – vissa skulle nog säga trosviss – inställning till vikten av ett svenskt Nato-medlemskap.