Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Filosofi & psykologi
Baruch Spinoza
Teologisk-politisk traktat
Daidalos | 314 s | Isbn 9789171734242
Recensent: Bosse Holmqvist
En ständig provokation mot kyrka och stat
Baruch Spinoza spelade en central roll för den radikala delen av upplysningen. Han menade att vi kan finna sann kunskap om Gud och naturen genom att bruka vårt förnuft och han utsatte Bibeln för hård kritik. Först nu finns hans Teologisk-politisk traktat från 1670 i svensk översättning. Boken har inte förlorat sin aktualitet.

I januari 1670 publicerades i Amsterdam en bok – utan författarnamn och med falsk angivelse av såväl förläggare som förlagsort – som snart skulle utsättas för en ojämförlig och våldsam kritik och brännmärkning. Det var inget annat än en bok sprungen direkt ur helvetet till vilken djävulen själv bidragit. Den anonyme författaren var en uppenbart gudlös person och sades bidra till att undergräva grunden för såväl religion som samhälle. I det annars toleranta och liberala Holland utsattes den så gott som omedelbart för högljudda rop på förbud från religiöst håll, vilket efter viss förhalning från myndigheterna till slut blev fallet. Det förhindrade dock inte att den snart kom i nya upplagor och översättningar. (Det är emellertid först nu som en komplett svensk översättning kommit till stånd; varför det dröjt så länge är förvisso en relevant fråga.) Trots – eller kanske just på grund av det upprörande innehållet – kom boken Teologisk-politisk traktat att spridas, om än ofta under disken och under falskt namn. Även om få i samtiden och långt därefter vågade eller ville bekänna sig till dess uppfattningar, har dess betydelse, inte minst på senare år, betonats allt starkare.

Författaren, vars anonymitet snart röjdes, var Baruch Spinoza (1632–77). Denne hade ett femtontal år tidigare uteslutits ur den judiska gemenskapen i Amsterdam för åsikter som, om än inte helt klara för eftervärlden, stod i bjärt kontrast till den judendom i vilken han fostrats som tillhörande en släkt som tvingats lämna iberiska halvön på grund av sin judiska tillhörighet. Det var åsikter som den då unge författaren till stor del inhämtat ur det mycket öppna och livliga intellektuella och religiösa klimatet i Holland vid 1600-talets mitt. Här möttes René Descartes radikala mekanistiska syn på världsalltet och diverse religiösa strömningar från fritänkande avvikare från stora delar av Europa, vilka på grund av sina oortodoxa uppfattningar om inte bara den kristna läran förföljts i sina hemländer, men som i det mycket av ekonomiska skäl toleranta holländska samhället funnit en fristad så länge man inte öppet praktiserade sin religion. Hit hörde såväl kristna som judiska fritänkare, de som ifrågasatte ifall exempelvis Moses verkligen var författare till de fem Moseböckerna (inklusive skildringen av sin egen död!), som förnekade den kristna treenigheten, menade att det måste ha funnits människor före Adam och Eva (vem gifte sig Kain med?) eller att Bibeln i allt kunde tjäna som ett rättesnöre.

Spinoza författade tidigt en introduktion till Descartes rationalistiska filosofi och det var i form av en vidareutveckling och radikalisering av denna som han kom att ägna ett långvarigt arbete åt att utveckla sin egen filosofi, vilket kulminerade i boken Etiken, som dock först kom att publiceras postumt. Han avbröt emellertid arbetet med denna för att författa och publicera Teologisk-politisk traktat, i mycket föranlett av den religiösa och politiska utvecklingen i hans hemland. Både anspråken på religiös rättning och på en stark centralmakt gjorde sig alltmer hörda, och detta var anspråk som Spinoza i hög grad kom att ifrågasätta och förkasta. Det minst sagt upprörda mottagandet av traktaten avhöll honom från att i sin livstid publicera Etiken.

Vari består då det upprörande i Spinozas bok om teologiska och politiska frågor, som inte bara fick ortodoxa utan även många annars likasinnade eller fritänkare att förskräckas? Kanske räcker det att hänvisa till undertiteln, som kungör syftet att visa ”att friheten att filosofera inte bara kan erkännas utan skada för fromheten och freden i samhället, utan att densamma inte kan tas bort utan att freden i samhället och fromheten omintetgörs”. Frihet att filosofera proklameras som en grundval för ett fredligt samhälle, en toleranstanke som går på tvärs mot alla försök att i religionens eller statens tjänst begränsa människors rätt att tänka fritt.

Vägen till detta går huvudsakligen via en diskussion av vad religionen och tron på Gud egentligen är – och inte är. Spinozas resonemang vilar här på den uppfattning om Gud och världen som han på ett strikt geometriskt-rationalistiskt sätt härlett i Etiken. Vi kan med vårt förnuft, vårt naturliga ljus, inse att den enda substans som finns är Gud; inget finns utanför eller oberoende av Gud, allting är egenskaper hos den enda Guden, som därmed är identisk med Naturen. Gud/Naturen är allt och däri ingår även människan. Centralt i detta är att Gud inte kan förstås i mänskliga termer, Gud har inga som helst mänskliga drag, ”han” (redan det ordet är givetvis fel) vill inget, strävar inte efter något, hyser inte mänskliga känslor av vrede, kärlek och hämndlystnad. Världen är en lagbunden, nödvändig ordning utan något mål eller riktning.

En sådan uppfattning får givetvis konsekvenser för hur centrala aspekter av såväl den kristna och den judiska religionen som Skriften ska förstås. Spinoza kommer således att ägna merparten av boken åt att diskutera hur Skriften ska uppfattas, vad i denna som fortfarande är värdefullt och vad som är tidsbundet och förlegat. Så ifrågasätts profeternas roll i Bibeln. Spinoza pekar på motsägelser dem emellan, hur deras personligheter kommer till uttryck i profetiorna, hur de säger saker som inte alls går att förena med en uppfattning om Gud/Naturen som lagbunden eller hävdar sådant som strider mot sentida uppfattningar om naturen (som att jorden stod stilla medan solen rörde sig över himlavalvet). Det är i stället uppenbart att de hade en livlig fantasi, att profetiorna var anpassade till vanligt folk och snarare handlade om att hålla massan i schack. Detsamma gäller synen på underverk, som enligt Spinoza vilar på en bristande förståelse för hur naturen fungerar – det vi inte vet något om förklarar vi gärna med gudomligt ingripande. Den visar en låg uppfattning om Gud genom att inte förundras över den givna gudomliga lagbundenheten och ordningen utan tror att Gud skulle vilja/kunna bryta mot densamma. När Bibeln talar om profetior och underverk är det uppenbarligen inte sanna utsagor. De bottnar i tidens okunskap och är dessutom anpassade till de omogna åhörare som fanns när texten tillkom.

För att ytterligare påvisa Bibelns otillräcklighet ägnar Spinoza stor möda åt att redogöra för både dess historia, dess tillkomst och hur den måste förstås och tolkas. Över många sidor diskuteras inte bara inkonsistenser i texten, utan frågor som vem som skrev de olika böckerna i framför allt gamla testamentet, att de inte kan ha skrivits av de olika författare som anges (som nämndes på tal om Moseböckerna ovan) och att de inte kan ha författats vid de tider som de skildrar. Skriften är tillkommen vid en viss tid för ett visst folk och kan därför i sin helhet omöjligen ses som Guds egna ord, vilket inte minst dess många orimligheter, jämfört med den gudsuppfattning som Spinoza föga blygsamt menar är den enda rätta, visar. Tvärtom är Bibeln anpassad för vanligt folk, för att få dem att följa lagar och regler i det samhälle i vilkt de levde. Den bokstavstroende har således knappast något att hämta i hans bok, men är knappast den ende att drabbas.

Det betyder ingalunda att Bibeln är överflödig. Dess moraliska budskap – att älska Gud (förstådd på Spinozas sätt) och kärleken till vår nästa – kvarstår och är religionens kärna. Samtidigt är detta saker som vi egentligen inte behöver skriften för; med hjälp av vårt naturliga ljus, vårt förnuft, vår rätt att tänka fritt kan vi inse och resonera oss fram till dessa centrala moraliska föreskrifter. Guds ord i människans hjärta, det vi med förståndet inser, står över skriften som ändå i slutändan bara är papper. Det är inte teologins aldrig så många lärosatser, utan våra gärningar, vårt levnadssätt som är avgörande. Detta, vår livsföring, kärleken till Gud och nästan, är det enda vi behöver av religionen; allt annat är mänskliga påfund. Spinoza avvisar därmed allt vad ceremonier, ritualer eller teologiska dispyter heter. Allt dylikt är enbart vidskepelser och mänskliga påhitt från demagoger som vill hålla människor i fruktan och underkastelse, följder av den institutionalisering av religionen som innebar att ”varenda usling” av girighet och äreslystnad flockades till kyrkliga ämbeten.

För att människan ska kunna finna fram till sann kunskap om Gud/Naturen, krävs att hon har möjlighet att söka kunskap och tänka fritt, att bruka sitt naturliga förnuft. Det kräver ett samhälle som tillåter människans kunskapssökande, inte ett samhälle där människan hålls nere av dogmer och tyranner, av påtvingad konformism och religiösa ceremonier. Det var en utveckling som föreföll hota Spinozas eget Holland på 1660-talet, då konservativa krafter inom kyrkan krävde samling kring den rätta, det vill säga egna, läran och ropen på en stark furste att hålla massan i ordning bredde ut sig. Frågan om statens inrättning var således viktig för Spinoza att beakta.

I synen på samhället är Spinoza starkt påverkad av engelsmannen Thomas Hobbes uppfattningar. För dem båda gällde att människans tillvaro i naturtillståndet innebar ett otryggt och farligt liv. I stället slöt sig människor samman i samhällen, allt för fredens och trygghetens skull. Om för Hobbes suveränen borde vara en allsmäktig furste, som upprätthöll fred och ordning, föredrog Spinoza snarare en demokratisk republik i linje med det samhälle han själv levde i. I en demokrati, som han föreställde sig den, stod helhetens intresse i centrum. Inga partsintressen finge råda, alla antogs vara delaktiga i beslut och hade därför ingen anledning att sätta sig upp mot dem när de väl var fattade.

För att samhällets fred skulle upprätthållas var det samtidigt nödvändigt att allas rätt att tänka och uttrycka sig fritt inte åsidosattes. Det är hur som helst, menade Spinoza, omöjligt att någonsin kontrollera människors tankar; alla försök att göra det skulle i stället bara leda till missnöje och misstro och i förlängningen utgöra hot mot samhällets bestånd. Det innebar även att samhället hade rätt att förhindra alla som försökte sätta andras frihet att tänka ur spel, som att förhindra prästerskapets tyranni över människorna, alla de som ”prånglar ut sina egna påhitt om Guds ord utan att vinnlägga sig om något annat än att med religionen som förevändning tvinga andra att tycka som de själva”.

Spinozas bok är inte alltid lättläst, utan det krävs en viss ansträngning för att följa med i utläggningen av hans filosofi, liksom i resonemangen om hebréernas historia under Moses och dennes efterföljare och i diskussionen av olika bibelställen. Spinoza pendlar mellan stundtals förmätna och bestämda uppfattningar om hur det måste vara och tämligen avväpnande betraktelser över det självklara i det som läggs fram; det saknas varken självsäkerhet eller naiv förundran över det orimliga i de uppfattningar som kritiseras. Inte heller drar han sig för (i alla fall i den svenska översättningen) drastiska formuleringar om religiöst svammel och ”kärringaktig fromhet”.

Vad är det då som gör denna snart 350-åriga bok värd att översätta, som gör den relevant annat än givetvis som ett historiskt dokument?

Till att börja med har Spinoza onekligen fått förnyad aktualitet på senare år genom att hans betydelse för upplysningen under sent 1600- och hela 1700-talet lyfts fram. Han spelande en central, om inte, som historikern Jonathan Israel menar, helt avgörande roll för den mest radikala delen av upplysningen. Det som då betonas är den radikala Bibelkritiken, den strängt rationalistiska natur- och religionsuppfattningen och den starka betoningen av tolerans och rätten att tänka fritt. För Israel är det stundtals som om Spinoza ensam utgör ursprunget till såväl den radikala som den mot denna fronderande, mer modesta upplysningen, vilket naturligtvis är en överdrift i ljuset av inte minst den samtida engelska utvecklingen. Icke desto mindre var Spinoza och hans efterföljare en ständig provokation mot både kyrka och stat under lång tid, kanske till och med in i våra dagar.

Ty en text som så starkt försvarar vars och ens rätt att tänka och uttrycka sig fritt och som så noggrant utsätter sin egen samtids mest upphöjda text och sanningar för nödvändig historisering och svidande kritik blir naturligtvis aldrig helt omodern, och är onekligen skrämmande aktuell ännu i våra dagar. Problemet är väl att den inte når dem som skulle behöva den, alla de som vill ”tvinga andra att tycka som de själva”. Vilket återigen reser frågan varför det dröjde så länge innan den till slut förtjänstfullt fått en svensk språkdräkt?

Bosse Holmqvist är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet