Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Historia
Tage Erlander
Dagböcker 1968
Gidlunds | 117 s | Isbn 9789178449347
Recensent: Kim Salomon
En terapi för att hantera vardagens vedermödor

Av Erlanders dagbok från det dramatiska året 1968 framgår att han privat hade föga förståelse för den unga generationens revolt. Anteckningarna bidrar inte med ny kunskap om det politiska förloppet och Erlander förde dem nog inte heller för att försäkra sig om en plats i historien. Dagboken var ett sätt att hantera vardagens prövningar och vittnar om en anspråkslöshet som är ovanlig bland politiker i dag.

För flera år sedan satt jag i en tv-studios väntrum tillsammans med den nyblivna socialdemokratiska ministern Jens Orback. Vi småpratade och nyfiket frågade jag om utnämningen innebar att han nu börjat skriva dagbok. Påtagligt förvånad medgav Orback att han faktiskt satt igång. Men finns det egentligen anledning till förvåning? Ministerpost innebär makt, kändisskap och avtryck i historien, vilket förstås är skäl nog att vilja dokumentera. Varför Orback börjat föra dagbok hann vi aldrig fram till. Men det finns förstås flera tänkbara förklaringar, allt från bekräftelse och att stärka självbilder till behov av minnesanteckningar och reflektioner användbara i det framtida arbetet.

Läsningen av det nyutkomna sextonde bandet av Tage Erlanders dagböcker, som täcker det mytiska 1968, ger åter anledning till funderingar kring genrens drivkrafter. Erlander blir statsminister 1946 och avgår 1969, det vill säga 23 år i front som är ett svårslaget rekord. Likväl tar han sig ändå tid att på karriärens upploppssträcka, trots väl inrutade arbetsdagar, att var och varannan dag plita ned rader i sina anteckningsböcker. Och motivet är knappast att säkra sig en plats i historieböckerna. Han är redan där.

Året 1968 rymmer stor dramatik. Vietnamkriget eskalerar och den så kallade Pragvåren, ”socialism med mänskligt ansikte”, krossas av sovjetiska trupper med militärt stöd från en rad östeuropeiska stater. Morden på presidentkandidaten Robert Kennedy och ledaren för medborgarrättsrörelsen Martin Luther King lägger sordin på framtidsoptimismen. Det är likaledes året då Richard Nixon väljs till president.

Men 1968 är också ett uppkäftigt år som blivit symbol för nya sätt att tänka och göra politik. Begrepp som solidaritet och jämlikhet, som länge ingått i den socialdemokratiska vokabulären, tas på allvar av en ny generation som uppgraderar politiskt engagemang och inlevelse. Samtidigt finns en oförmåga att se förtryck och missförhållanden i pilgrimsstater som Maos Kina, Albanien och DDR. Numera används 1968 sällan som politisk referenspunkt. Däremot fungerar det ofta som nostalgiframkallare.

Erlander förstod nog inte den unga generationens sökande efter nya politiska orienteringspunkter. I partiets verkställande utskott konstaterar han att det alltid varit naturligt att radikala strömningar kanaliseras via socialdemokratin och att det även bör vara så framöver. Samma förståelse för ungdomens provokationer och rebelliska agerande visas emellertid inte i de privata anteckningarna. Demonstrationen och äggkastningen mot den amerikanska ambassadören kallas ”pöbelupplopp”. En journalist som envisas med ”dumma frågor” om ungdomens politiska aktiviteter, som politikerna misslyckats med att leda in på ”riktiga banor”, väcker irritation. Och aktionen mot Davis Cup-matchen mellan Sverige och Rhodesia beskrivs som ”otrevliga demonstrationer”.

Generellt menar Erlander att Vietnamkrigen ger kommunisterna en chans att skapa revolutionär stämning, men bedömer deras möjligheter till framgång som obefintliga. Samtidigt blottläggs ett konspiratoriskt tänkande. Syftet med en Vietnamdemonstration är enligt statsministern i första hand att komma åt den svenska regeringen.

I den turbulenta majmånaden med oroligheter i Paris och ett ockuperat kårhus i Stockholm florerar dessutom rykten. Bland annat misstänks att ”kommunisterna” planerar att ockupera Kanslihuset. Erlander avråder förgäves rikspolischefen från att spärra av gatorna och menar att de skulle tillintetgöra sig själva om de genomförde en sådan plan. Däremot delar Ingvar Carlsson uppenbarligen polisens bedömning och anser att prestigeförlusten skulle vara stor om demonstranterna lyckas ta sig in.

När Olof Palme varnar för att målmedvetna grupper planerar revolutionära oroligheter av samma typ som den som uppstått i Paris och Västtyskland, lugnar statsministern sin adept med en hemsnickrad ”demokratiteori”: Arbetarungdomen vet att demokratin har inneburit frigörelse och förespråkar därför en demokratisk samhällsordning. Den radikala överklassungdomen tar däremot avstånd från en sådan ordning och önskar i stället diktatur. Samtidigt menar Erlander att studenterna självklart ska delta i reformeringen av den framtida universitetspolitiken. Deras aktioner ser han i perspektivet av samhällsvetarnas oro för sin egen framtid om överproduktionen fortsätter.

Dagbokens fragmentariska nedslag i det politiska spelet ger knappast anledning till omprövningar och bidrar inte med ny kunskap om det politiska händelseförloppet. Forskningen får inte mycket att ta tag i. Däremot synliggör den olika sidor av Erlanders politiska vardag. En viss inbördes konkurrens i hans entourage antyds. Krister Wickman blir ledsen och besviken för att LO-basen och inte han själv får vara med i en slutdebatt. Föga förvånande framgår också att syftet med statsministerns tal 1968 liksom tidigare år inte bara är att sprida budskap utan även att avläsa publikens reaktioner. Talen blir därmed ett sätt att prova ut politikens idéer, stämma av med åhörarnas uppfattningar och finslipa.

Det är knappast heller häpnadsväckande att Erlander anser att framtidens män är Palme och Wickman. Förvisso säger Palme enligt dagboken att han blir alltmer deprimerad inför utsikterna att efterträda honom. Lärlingen vill dessutom ha rätt att dementera uppgifterna om att han ska bli nästa statsminister. Men Erlander verkar nöjd med sin adept och under kårhusockupationen uttrycker han tacksamhet för att Palme är utbildningsminister.

Att det är valår framgår tydligt. För sista gången röstas till riksdagens andra kammare och resultatet blir storseger för Socialdemokratin. Siffrorna talar ett tydligt språk. För första gången sedan 1940 uppnår partiet egen majoritet i kammaren. Vid kommunalvalet två år tidigare fick socialdemokraterna 42,3 procent av rösterna jämfört med 50,1 procent 1968. Framgången förklaras bland annat med högt valdeltagande, den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien och Erlanders personlighet. I dagboken kritiseras förstås också politiska motståndare som bland annat anklagas för att använda ”klyschor utprovade efter applådeffekten”. Dessutom är arbetslöshetssiffrorna ett problem, då som nu.

Statsministern är 1968 naturligtvis inte utsatt för samma arbetspress som sina kollegor i dag. Besatthet av samtiden gör emellertid att vi lätt förlorar förändringsperspektivet. Dagböcker från tidigare år vittnar om att när Erlander höll tal runt om i Sverige övernattar han inte nödvändigtvis på hotell utan ibland hemma hos den lokala partiordföranden. Det krävs därför vissa ommöbleringar när han ska inlogeras. Ut med barnsängen och in med en tältsäng åt statsministern. Och när landets politiska ledare väntar vid spårvagnshållplatsen på morgnarna stannade ofta bilar som vill skjutsa honom till regeringskansliet. Trots att Erlander föredrar offentliga transportmedel har han svårt att tacka nej. Så även om statsministerjobbet redan då innebar hårt och påfrestande arbete finns det uppenbara skillnader jämfört med i dag.

Å andra sidan är Erlander en läsande statsminister, vilket uppenbarligen inte kan sägas om alla hans efterträdare. I tidigare dagböcker diskuteras vetenskapliga avhandlingar i historia och litteraturvetenskap. 1968 fascineras han av John Kenneth Galbraiths nya bok och förförs av skarpsinniga människoskildringar i Harry Martinsons Vägen till Klockrike.

Det är således inte det vardagliga arbetet i regeringskansliet som uppmärksammas utan i stället resor, informella möten med medarbetare, tankar och resonemang i konkreta och ibland även principiella frågor. Stort och smått blandas. Det handlar mycket om familj, barn och barnbarn. Ibland är det sol och bad, ibland mulet. Och ständigt krocketspel på Harpsunds gräsmattor som borde ha nötts ned under Erlanders tid. Inte ens förkylning hindrar honom från att spela. Den privata sfären kommenteras frekvent, men summariskt och ytligt och blir därför egentligen inte alls privat. Undantaget är möjligen känslor och framför allt hälsa som liksom tidigare år är ett kärt ämne. Det handlar om efterhängsen förkylning, rädsla för nya förkylningar, otäcka slembildningar och illamående efter bilfärd. Och så känner Erlander sig gammal.

Trötthet och orkeslöshet är återkommande teman. Som ett skolbarn räknar dagarna till sommarlov räknar Erlander dagarna han har kvar som statsminister. Den trötthet och leda, som han ger uttryck för i tidigare dagböcker, återkommer förstås också 1968. Statsministern kan inte riktigt se framför sig hur han ska klara av det kommande ansträngande året. Däremot är han tacksam för att ibland få sova ut på Harpsund även om hans vila då och då störs av tv-team. I dagboken pendlar Erlander således mellan stämningsspektrets ytterpoler: ibland pessimism, oro och bekymmer, ibland förhoppningsfull. Men inte sällan orkeslös.

Dagboksgenren är självklart problematisk eftersom all text är filtrerad av upphovsmannen. Det aktuella exemplet utgör inget undantag. Däremot visar anteckningarna hur en känslosam och ödmjuk toppolitiker fungerar i samband med stora och maktpåliggande arbetsuppgifter. Självkritiskt noterar Erlander att kongresstalet var en ”sorlig historia”. Andra gånger karakteriseras ett tal som ”det sämsta i år” eller ”i blekaste laget”. Ibland gick det ”ganska hyggligt” eller ”väl något så när”. Det händer till och med att han är ganska nöjd. Här finns inte alls den självmedvetna och självsäkra framtoning som ofta är karakteristisk för politikers agerande på den offentliga arenan. I stället blottläggs en mycket mänsklig statsminister med självdistans och som delar med sig av både motgång och medgång. Boken vittnar om en anspråkslöshet som tycks vara mindre vanlig i dag.

Det ligger förstås i genrens natur att vara mer öppen och personlig än i offentliga sammanhang. Likväl tycks Erlanders dagboksskrivande inte primärt handla om att skapa stöd för minnet eller förmedla budskap till eftervärlden utan snarare om en sorts terapi för att hantera vardagens vedermödor.

Kim Salomon är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet