Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Politik & samhälle
Johan Lundberg
Ljusets fiender
Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten
Timbro | 460 s | Isbn 9789175669472
Recensent: Torbjörn Gustafsson Chorell
En viktig diskussion saboteras av indignation

Johan Lundberg vill göra en historisk analys av hur vänster­intellektuella lierar sig med totalitära regimer men andra frågor tar överhanden. Han är inte ute i ogjort väder men det indignerande tonfallet gör det lätt att avfärda honom.

Låt mig börja med att påpeka att jag inte tillhör den vänster som är måltavlan för Lundbergs kritik. Jag har alltså ingenting personligt investerat i saken. Låt mig också säga att en av dem som Lundberg kritiskt granskar har varit anställd vid den institution där jag just nu är prefekt. Jag nämner det eftersom Lundbergs polemik inte låter några gamla oförrätter, snedsteg, ungdomssynder eller misstag glömmas eller försonas. ”Jag tror att det är viktigt att vara konsekvent”, skriver han.

Det är därför egendomligt att det ska vara så svårt att bli klar över vad Lundberg vill med sin bok. Å ena sidan säger han sig vilja göra en historisk analys av hur det kommer sig att vänsterintellektuella, när de kritiserar västerländska kapitalistiska samhällen, lierar sig med regimer och ideologier som förespråkar totalitära tekniker och därmed går emot de värden som Lundberg knyter till upplysningstraditionen. Å andra sidan tar efterhand ­andra frågor över framställningen. En är på vilket sätt olika ideologier på vänster- och högerkanten (nazism, fascism, kommunism, fundamentalistisk islam) är syskon­ideologer. Ett annat ämne blir att via utförliga exempel från det senaste årtiondets kulturdebatt argumentera för att vänsterdebattörer använt dubbla måttstockar, varit inkonsekventa och medvetet uttryckt sympati för eller urskuldat individer och organisationer som uttryckt extremistiska åsikter, antisemitism eller islamofobi.

Den historiska ambitionen misslyckas. Det återges exempel på vänsterintellektuellas hyllande av totalitära regimer från trettiotalet och framåt, men hur dessa hänger ihop med dagens debatter blir inte ordentligt klarlagt. Resonemangen bygger på analogier, sammanfogningar av spridda exempel, associationer med mera, där syftet är att peka på likheter mellan det ena och det andra. Det pågår ett förfärligt klippande och hoppande i denna bok för att binda samman olika fenomen till en helhet. Ett sådant klippande och klistrande är raka motsatsen till vad som utmärker historiska undersökningar. Där studeras hellre skillnader än likheter. Modern historisk forskning är misstänksam mot försök att låta företeelser betyda samma sak när de är skilda åt av betydande avstånd i tid och rum. Historietänkandet har en inbyggd relativism, som gör att väl genomförda historiseringar kan vara effektiva, kritiska redskap i politiska och moraliska debatter, särskilt mot dem som utifrån en maktposition vill hävda universella värden oberoende av att de formulerats i en viss kultur och försvaras utifrån vissa intressen.

Lundberg ogillar naturligtvis detta ­eftersom historia i hans fall snarare är traditionsförmedling och upprepning av tankegods som gestaltar och försvarar de värden som måste hävdas som universella. Till dem hör upplysningsidealen och värden med ord som demokrati, liberalism, yttrandefrihet och kritiskt förnuft. Men även de idealen kan naturligtvis vara föremål för historiska undersökningar och för den historiske forskaren betyder värdena inte detsamma i alla situationer i vilka de hävdas eller försvaras.

Sökandet efter likheter och analogier mellan olika storheter gör också att Lundberg kan föra samman sådant som många andra forskare sannolikt skulle vilja hålla isär. De ideologier han i första hand vill associera med vänsterintellektuellas vimlande mellan inkonsekventa ståndpunker – nazism, fundamentalism och så vidare – har väl minst lika många skillnader som likheter? De kan bara föras samman för att de har en gemensam fiende eller kan göra gemensam sak mot något de ogillar, ”hatet mot den västerländska liberalismen, demokratin och kapitalismen”. Men om fienden och det gemensamma hotet försvinner, faller gruppen isär. Detsamma gäller för övrigt Lundbergs studieobjekt, som oftast betecknas som bara ”vänstern” eller ibland ”revolutionär vänster” eller ”vänstersinnade” personer.

Bokens andra del, som väl kan sägas handla om politisk islamism och terrorism och sätten att förstå de fenomenen i svensk debatt, innehåller bokens bästa avsnitt. Betraktelsen över Lars Vilks rondellhund och de reaktioner som efterhand uppstod kring den har kvaliteter som tyvärr saknas i många andra avsnitt. Lundberg ansluter sig här till kritikern Dan Jönssons tolkning att Vilks teckning kan ses som konceptkonst som ställer den i konstvärlden omhuldade idén om ­konstens gränsöverskridande och normprövande på sin spets. Senare kommentatorer undvek ofta att ta upp den aspekten när tonläget blev alltmer uppskruvat och frågor om islam, kränkningar och politik tog överhanden efter dödshoten mot Vilks. Bäst är Lundberg när han tar sig tid att utveckla resonemang utan att förfalla till personlig polemik. Tyvärr är de utvecklade resonemangen och analyserna ganska sällsynta. Det är andra tonfall som tar över.

Bokens tredje del, som behandlar några av de uppmärksammade kulturdebatterna i Sverige under det senaste decenniet men också om vänsterintellektuellas ställning i universitetsvärlden, fylls av anklagelser mot enskilda individer. Lundberg har kraften att namnge dem han kritiserar, men här finns formuleringar som lämnar en besk smak i munnen. Ett särskilt ont öga kastas på feminister och religionshistoriker som i universitetsvärlden ägnar sig åt att granska hur normsystem skapas, upprätthålls och förmedlas. Men historisering och relativisering av normer kan faktiskt vara en del av bruket av det kritiska förnuft som Lundberg hyllar i bokens inledning. Han tycks dock ha problem när den kritiken riktas mot de normer och värden han själv inte vill se kritiskt granskade. Den starka betoningen av individens ansvar och frånvaron av vilja att se strukturella förtrycksformer blir efterhand väl mekanisk. Visst måste man rimligen kunna se strukturproblem och inte bara knyta frågorna till enskilda individers val och ­beslut? När Lundberg gång på gång tycker sig se hur vänsterintellektuella har svårt att hålla gränsen mot antisemitism klar när de tar islam i försvar, är det väl en struktur han låter oss ana, mer än bara enskilda skribenters moraliska glidningar?

Hur vill då Lundberg förklara vänsterintellektuellas problem att upprätthålla gränsen mot ideologier av nämnda slag? En ”grundtanke” i boken, skriver han, är att ”upplevelsen av västerlandets skuld framstår som en uppgraderad version av den kristna arvsynden”. Vänsterns uppdrivna känsla av den egna kulturens och samhällets skuld för världens oförrätter och olyckor skulle vara basen för de intellektuellas ställningstaganden. Vänstern skulle då vara en religiös rörelse som under ett sekulariserat århundrade, där vetenskaperna och det kritiska förnuftet gjort det omöjligt att hävda absoluta värden, söker en alternativ frälsning från synden. Det sker i den återkommande anslutningen till ideologier av extremistiskt slag som kan utlova ett rike bortom dödens värld. Men tanken om ett politiskt engagemang som ett upprätthållande av och försök att försona en kollektiv skuld fullföljs inte. Det verkar inte ligga i Lundbergs intresse att argumentera för och utveckla den typen av hypoteser. De planteras men ges inte den omsorg de skulle behöva för att resultera i något. Det är synd.

Ett annat sådant exempel har att göra med värdefrågans ställning inom akademisk forskning. Den politiska aktivism som Lundberg förknippar med delar av universitetsvärlden är värd att granska. Att personer medvetet eller omedvetet gör sig till redskap i politiska processer de inte skulle vilja bli förknippade med är en sak, men frågan, som Lundberg gång på gång exemplifierar med sina särskilt utvalda individer, är hur gränsen mellan den akademiska och den politiska verksamheten upprätthålls. Här finns en viktig principfråga som aldrig ställs som just sådan. Lundberg använder snarare exemplen för att ifrågasätta att skattemedel används till en viss typ av forskning – eller, lika ofta, ges till, för honom, misshagliga individer. ”Terroristdömda svenskar har möjlighet att fördjupa sitt utomparlamentariska engagemang via statligt finansierade tjänster på svenska universitet.” En gång dömd, alltid dömd. ”Jag har här bara kunnat ge några exempel på hur forskare genom sina universitetsanställningar får möjlighet att mot statlig ersättning ägna sig åt politisk aktivism.” I stället för att diskutera principfrågan, ifrågasätts på moraliska och politiska grunder vissa individers rätt att forska och undervisa. Hur stort eller representativt är egentligen det problem Lundberg tar upp? Handlar det om ett generellt problem eller är det han fastnat för företeelser i marginalen av det som pågår vid universiteten? Vet han vad som faktiskt diskuteras under de kurser han nämner och vad den forskning han dömer ut syftar till?

Den digra katalogen över tvivelaktiga yttranden och stöd till extremgrupperingar som radas upp är en rätt bedövande läsning. Flera yttranden som citeras borde få kulturskribenter att vilja gå omvägar för att slippa möta bekanta, och att det förekommer dubbla måttstockar i behandlingen av händelser lyckas Lundberg visa. Det är alltså inte en bok som saknar poänger eller som är ute i ogjort ärende. Tvärtom ställer Lundbergs bok frågor som några av våra mer omtalade debattörer borde finna angeläget att besvara. Men sättet det sker på, via moralisk och politisk indignation, gör att kritiken riskerar att avfärdas av dem som kritiseras. Det är också slående att det aldrig finns några tragiska konflikter i Lundbergs analys. Värden kan trots allt hamna i konflikt med varandra. Här gäller antingen eller.

Men det är som sagt svårt att vara konsekvent. ”Men i vilken utsträckning handlar det om forskning?”, frågar Lundberg med svärdet riktat mot religionshistorikern Mattias Gardell vid Uppsala universitet. ”Och i vilken utsträckning rör det sig om ren ideologiproduktion?” På omslaget till boken anges att Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet; i förordet att förutsättningar för ”ostört skrivande” getts av Timbro. Det är svårt att se denna polemiska traktat som en vetenskaplig merit. Även detta är politisk aktivism och ideologiproduktion som ges litet extra legitimitet av en akademisk titel och anställning.

Torbjörn Gustafsson Chorell är fil. dr i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet