Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Politik & samhälle
Wolfgang Streeck
Köpt tid
Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris
Daidalos | 219 s | Isbn 9789171734204
Recensent: Mats Benner
Endast starka nationalstater kan inrama globaliseringen

Den globala kapitalismen driver utvecklingen i en riktning där alla försök att hävda samhällets primat före marknaden är dömda att misslyckas, menar den tyske sociologen Wolfgang Streeck. Men han tror inte att ett starkare EU är lösningen, tvärtom.

Den ekonomiska krisen verkar bli utdragen. Goda nyheter varvas med dödsrosslingar, optimistiska utrop med domedagsprofetior. Försöken att häva krisen och lägga grunden för en ny våg av tillväxt har ännu så länge misslyckats, trots att krisåtgärderna är unika både till storlek och i uthållighet. USA är inne på sjunde året av en expansiv kreditdriven modell: ”easy money” från Riksbanken – över fyra biljoner dollar hittills i obligationsköp för att öka likviditeten – har drivit på börskurser men utan att skapa varaktig tillväxt. De billiga krediterna och låga räntorna har hållit liv i finansbranschen och förhindrat en finansiell härdsmälta, men har inte lyckats bryta pessimismens negativa spiral. Den senaste tidens börsuppgång – en av få ekonomiska ljuspunkter – handlar inte om företagens vinster utan reflekterar snarare den stora mängd kapital som flyter omkring på jakt efter räntabla placeringar. Den amerikanska krispolitiken har också skapat politiska konvulsioner där statsbankrutt och inställda betalningar diskuteras på allvar. Krisen är därför minst lika mycket politisk som ekonomisk.

Japan försöker på sin kant bryta det snart 20 år gamla ekonomiska dödläget med en expansiv chockterapi. Den optimism som blivit den sittande Abe-­administrationens signum har dock tillfälligt havererat. Och Europa är sin alldeles egen historia, med en allt svagare intern sammanhållning och globalt inflytande i förfall. EU:s kris är också den både politisk och ekonomisk. Ekonomin är kanske värst utsatt. Tillväxten är fortsatt negativ i de krisdrabbade länderna, arbetslösheten skyhög över nästan hela linjen och statsfinanserna överlag usla. Till och med de starkaste ekonomierna – som den tyska – når bara upp i den allra mest blygsamma tillväxt. Inte ens de upphaussade BRIC-länderna – de globala finansmatadorernas stora hopp – lever upp till förväntningar. Det är bara Kina som står kvar med strålande panna medan Indien sviks av internationella investerare, Ryssland styrs av råvaruprisernas fluktuationer (och agerar alltmer aggressivt för att säkra tillgången på olja och gas), och Brasilien rör sig från mirakeltillväxt till stillastående. Afrika är den enda kvarvarande kontinent som bär hoppets prägel men verkar inte kunna bli något ekonomiskt lokomotiv på flera decennier, med politisk instabilitet, institutionellt kaos och osäkra långsiktiga utsikter bortom de rika råvarutillgångarna.

Vart rör sig den globala ekonomin? Den stora frågan är om vi levt på lånad tid, om de senaste 20–30 åren bara varit en bubbla på kredit som nu nått vägs ände. Kvar skulle i så fall bara vara en utdragen period av restriktioner och avhållsamhet i väntan på något oväntat mirakel, oklart hur och varifrån. Det är denna närmast fatalistiska krisdiagnos som vägleder bland annat den brittiska politiken, nämligen att låta besparingar och åtstramningar bana väg för en ekonomisk renässans och att låta krisen läka ut sig själv.

En mer pragmatisk väg är att se krisen som ett uttryck för låsningar och missgrepp snarare än något ödesbestämt. Den tyske sociologen Wolfgang Streeck företräder en sådan krisdiagnos. Han är en framstående och framträdande politisk ekonom, sedan lång tid direktör för Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln. I en lång rad arbeten har Streeck belyst kapitalismens motsättningar och har studerat olika försök att tämja dess instabilitet och återkommande kriser, som de uttryckts i så skilda former som inkomstpolitik under 1970-talet, och produktionskoalitioner och arbetsmarknadsavtal under senare decennier.

Streecks syn på kapitalismen som i grunden instabil men också reparabel syns i denna skrift. I Köpt tid, på tyska 2012 och på svenska snabbt därefter, driver han en linje av pessimistisk pragmatism. Den visar på hur dagens låsningar springer ur gårdagens lösningar, på hur 90- och 00-­talets avregleringspolitik skapat en finansdriven tillväxtmodell som förvisso skapat kortsiktig tillväxt men också långsiktiga djupa obalanser som nu skördas. Den tyska (och svenska) traditionen av social marknadsekonomi med medbestämmande, långsiktigt ägande och produktivitetsdrivande industripolitik har ersatts av en vulgariserad kopia av anglosaxisk marknadsliberalism, om man får tro Streeck, där Stockholm och Franfurt inte är särskilt olika London och New York.

Pessimismen är alltså grundackordet i Streecks framställning: den moderna globala kapitalismen, med finanskapitalet som pådrivande kraft, är ett monster som skapat obalanser och som drivit politiken och samhället i en ostyrbar riktning, där alla försök att hävda samhällets primat över marknaden är dömda att misslyckas. Till skillnad från en eurooptimist som Jürgen Habermas är han skeptisk till en överstatlig väg ur krisen och ett starkare EU som motvikt till den ostyriga marknaden. Streeck ser det fördjupade EU-samarbetet efter eurokrisen snarare som en av krisens orsaker än lösningar. Den klumpiga och stela valutaunionen leder till ett skuldbeläggande som varken gagnar de rika länderna i norr eller de krisdrabbade i söder. Euron och valutaunionen måste, menar Streeck, tänkas om. Euron fungerar inte som gemensam valuta med mindre än att hela den institutionella strukturen med arbetsmarknader, socialförsäkringar och marknadsregleringar görs om från grunden, vilket i sig ter sig mycket osannolikt och helt emot den europeiska befolkningens intressen. Här är han inte ensam utan får stöd från många respektabla ekonomer och statsvetare, som ser euroförsvaret som orimligt och kontraproduktivt. Europa kan överleva en avveckling av euron, men inte ett envist fasthållande vid idén om att euron är här för evigt.

Pragmatismen hittar man i Streecks krisanalys. Han avfärdar alltså den finanspolitiska integrationen som krislösning och förordar i stället en mer småskalig samverkan mellan suveräna nationalstater, inte längre bundna av en gemensam valuta och en gemensam ekonomisk politik. Nationalstaten skulle i så fall få något av en renässans, där nationella lösningar på politiska och ekonomiska svängningar åter kan tänkas och göras, dock inramade av politiska överenskommelser och av sammanbundna men flexibla valutor. Tillbaka till det gamla EG, med andra ord, där nationalstater samverkade men utan överstatlighet och bindande restriktioner.

Streecks viktigaste ärende är därför att belysa fatalismen i den europeiska valutaunionen, där ett misslyckande för euron blivit synonymt med ett misslyckande för Europa och EU som helhet. I Streecks ganska modesta vision ska Europa alltså släppa idén om en valutaunion och i stället gå tillbaka till de lösare valutaunioner som formade 1970- och 1980-talets Europa.

Lever vi på köpt tid? Ja, i meningen att kapitalismen rört sig från kris till kris sedan 1970-talet. Under den ”stora moderationen” från 1990–2007 såg kapitalismen ganska stark och robust ut, till den grad att den utropades som den ”enda vägen”, men återhämtningen skedde med finans­kapitalets bräckliga och nyckfulla hjälp. Nu står vi – i Europa men också i världen i stort – inför något av ett ödesval: antingen fortsätta och låta finanskapitalet vara pådrivande men med risk för en ännu större kris och kanske härdsmälta utom räckhåll för statliga hjälpinsatser, eller att bryta ny mark, till exempel genom att återuppfinna nationalstaten och ge staten de resurser och instrument den behöver för att parera kriserna.

Streeck bjuder på en god repetition av finanskrisens utveckling men framför allt en översikt över ett nationellt politiskt ­dilemma: euron som en del av inlemningen av Tyskland in i Europa blev inte startskottet på en ”allt starkare union”. Den har i stället tagit en mängd onödig energi, bundit upp framgångsrika och bärkraftiga nationella utvecklingsmodeller som den tyska i komplicerade politiska spel på EU-nivå och låst fast dem i en omöjlig spiral av skuldbeläggning och ömsesidigt misstroende. Svaga stater i söder har fastnat i en skuldkris medan de nordeuropeiska länderna hamnat i en återvändsgränd av åtstramningar. Resultatet är ett paralyserat EU. Motmedlet är nationalstater befriade från det överambitiösa valutaintegrationsprojektet.

Streeck har inga makroskopiska ambitioner att belysa samhällsutvecklingens sammansatta karaktär, till exempel som Daniel Bell (som behandlades i Respons 4/2013). Där Bell ser den politiska ekonomin som sammantvinnad med kulturella föreställningar är Streecks anknytning till kulturella perspektiv mer pliktskyldig och inte särskilt ambitiös och består mest av relevanta men lite påklistrade utfall mot kulturindustrin (boken bygger på Streecks Adornoföreläsningar i Frankfurt 2011 och innehåller därför vissa fläckvisa reverenser till Adorno och kritiken av kulturindustrin). Som kulturanalys är den inte ambitiös och har heller inga avsikter att vara det.

Streeck illustrerar däremot väl – helt i Bells anda – att kapitalismen befinner sig i en kris som har många dimensioner. Den är inte exklusivt ekonomisk, men inte heller bara social eller för den delen politisk. Den består av olika delar: låg ekonomisk aktivitet, sviktande tillväxt, social oro. De är alla tecken på att ekonomi, politik och sociala förhållanden spretar sinsemellan och inte understödjer varandra. Streecks utopi, i den mån han ger uttryck för en sådan, liknar den som många andra nyktra bedömare gör: det behövs ett försiktigt återtåg från de senaste decenniernas marknadsoptimistiska och nyliberala excesser. Det behövs en litet större och mer ambitiös stat, högre tolerans för inflation, ambitiösa skuldavskrivningar och nystart för nationella politiska lösningar som kan ge krispolitiken ökad social förankring. Resultatet skulle kunna bli en mer flexibel men också legitim kapitalism, där svängningarna absorberas i land för land efter varje lands egna förutsättningar.

EU i sin nuvarande form framstår däremot som ett misslyckande. Storskaligheten och den sammanhållna krispolitiken förstärkte sårbarheten, skapade oväntade och destruktiva orsakssamband och tvingade den förhållandevis effektiva nationalstaten in i överenskommelser som försvagade den utan att ge den övernationella nivån tillräcklig styrka och legitimitet. Kanske är det så att en global kapitalism inte alls underminerar nationalstaten och tvingar fram övernationell integration – som vi länge trodde – utan tvärtom bäst inramas av starka nationalstater som kan erbjuda politisk flexibilitet, social legitimitet och kulturell fantasi.

Mats Benner är professor i forsknings­politik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet