Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Filosofi & psykologi
Maurizio Ferraris
Manifest för en ny realism
Daidalos | 146 s | Isbn 9789171734365
Recensent: Henrik Lundberg
En alltför svepande kritik av postmodernism

Ferraris tar ställning för upplysningen mot postmodernismen. Hans bok kan tjäna som ett nyttigt korrektiv till slentrianmässiga uppfattningar om att vetande och makt alltid går hand i hand, men det är svårt att se att hans bok för filosofin eller samhällsvetenskapen framåt.

Den teoretiska motsättningen mellan upplysning och upplysningskritik har i hög grad präglat det moderna västerländska kulturmedvetandet. Som kulturepok brukar upplysningen förläggas till mitten och senare delen av 1700-talet. Det är emellertid också möjligt att karaktärisera upplysningen i termer av de specifika idéer som kännetecknade denna kulturepok. I denna senare mening blir upplysningstänkandet något som filosofer och intellektuella ansluter sig till även i dag. Exempel på typiska upplysningsidéer är tolerans, tron på ett universellt mänskligt förnuft, kritiken av religiös dogmatism och auktoritetstro. Även motupplysningen och upplysningskritiken kan beskrivas både som en kulturepok och som en uppsättning mer eller mindre samtida idéer. Motupplysningen, till vilken romantiken och konservatismen räknas, uppstod som en reaktion på upplysningens förnuftstro under framför allt 1800-talets första hälft.

Kritikerna menade att upplysningstänkarna hade dragit idén om ett abstrakt och universellt förnuft för långt. Upplysningens universella förnuftsnormer utmanades nu av en syn på förnuftet som socialt och historiskt föränderligt. Medan upplysningstänkarna försökte deducera allmängiltiga moralprinciper ur ett hypotetiskt samhällskontrakt framhöll de konservativa tänkarna att förnuftet inte var mäktigt sådana bedrifter. Rättsteoretikern Justus Möser är ett tidigt exempel på en tänkare som vände sig mot upplysningens förnuftssyn. I skriften Der jetzige Hang zu allgemeinen Gesetzen und Verordnungen ist der gemeinen Freihet gefärhlich från 1772 hävdar Möser att det generaliserande tänkesättet, som han kallar ett ”nymodigt tänkesätt”, ger uttryck för en despotism när det försöker inordna allt och alla under samma rättsregler. På så vis överges, säger Möser, ”naturens sanna plan som visar sin rikedom i mångfalden”.

Postmoderna tänkare som till exempel Jean-François Lyotard och Michel Foucault kan betraktas som arvingar till flera av motupplysningens idéer. Liksom motupplysningen tar postmodernismen avstamp i en kritik av upplysningens mest omhuldade uppfattning: tanken att vetande innebär frigörelse. För postmodernister är vetande och förnuft i stället ett instrument för herravälde. (Foucault skulle dock så måningom byta åsikt i denna fråga.) Den postmoderna analysens uppgift består i att avslöja, eller dekonstruera, de maktanspråk som döljer sig bakom det skenbart neutrala förnuftet. Postmodernismens förnuftsuppfattning blir på så sätt ett slags mot-förnuft. På egen hand förmår detta förnuft ingenting. Det duger bara till att avslöja maktanspråk och att förse begrepp med ironiska citattecken.

Vilka är de samtida arvtagarna till upplysningens ideal? Flera tänkare anmäler sig. En är italienaren Maurizio Ferraris. I sin nu till svenska översatta Manifest för en ny realism angriper Ferraris flera postmoderna tankegångar och tar ställning för en upplysningsfilosofi. Han vänder sig i synnerhet mot tanken att epistemologin äger företräde framför ontologin. Ferraris kallar denna tankegång för felslutet vara-vetande. Feslutet består i att tro att begreppsscheman eller tankekategorier skapar verkligheten utifrån något slags amorf massa. Han karaktäriserar postmodernismen som ”en lära som tilldelar medvetandet ett obestridligt herravälde över världens gång”. En smula halsbrytande skriver han även att postmodernismen lär att ”hela verkligheten är socialt konstruerad och obegränsat manipulerbar”.

Mot detta ställer han en typ av upplysningsfilosofi som han kallar ”ny realism”. Den nya realismen tar sin utgångspunkt i ontologin snarare än i epistemologin. Naturen har, menar han, sina egna inneboende lagar och strukturer som är helt och hållet oberoende av våra begreppsscheman. Det märker vi inte minst när vi på grund av observationer plötsligt tvingas revidera våra trosföreställningar. Ferraris understryker att den nya realismen inte är en teori eller ens en filosofisk inriktning, utan framför allt en passande beskrivning av samtidens filosofiska kultur. Det finns helt enkelt ett förnyat intresse för realism i den samtida filosofin. Intresset beror på att de flesta filosofer och intellektuella nu har insett att postmodernismen nått vägs ände och därför ser sig om efter alternativ. Ferraris nämner utvecklingen hos Hilary Putnam och Umberto Eco samt uppkomsten av den så kallade spekulativa realismen som exempel på en omorientering mot realism inom filosofin.

Det är förvånande att Ferraris inte tar upp den så kallade kritiska realismen, som har haft ett visst inflytande inom sociologin. Upphovsmannen till den kritiska realismen är den nyligen bortgångne brittiske filosofen Roy Bhaskar. I sin A Realist Theory of Science från 1975 beskriver han till och med det vara-vetande felslut som utgör Ferraris huvudnummer i Manifest för en ny realism. Bhaskar kallar felslutet för ”the epistemic fallacy”. Han menar, precis som Ferraris, att det innebär ett misstag att tro att ontologin uttöms av epistemologin. Ett sådant synsätt leder oundvikligen till en upplösning av föreställningen om att det finns en av oss oberoende värld som vetenskapen studerar. För Bhaskar var felslutet emellertid riktat mot positivismen och inte postmodernismen.

Hur ser den postmodernism ut som Ferraris vänder sig mot? Han sammanfattar postmodernismens etos i tre punkter: ironisering, avsublimering och avobjektivering. Med ironisering avses att forskare och intellektuella intar en spefull hållning till påståenden och teorier. Det typografiska uttrycket för denna ironiska distans finns i det myckna bruket av citattecken. Verklighet blir ”verklighet”. Sanningen blir ”sanning” etcetera. Det ironiska förhållningssättet har sitt upphov i att verkligheten förmedlas via begreppsscheman. I och med att det inte finns någon enkel väg från verkligheten till kunskap om verkligheten, kan erfarenheten begreppsliggöras på flera olika sätt. Citattecknen tjänar till att markera att det kan finnas flera olika begreppsscheman som i sig är lika legitima. Inget av dem förtjänar vårt helhjärtade förtroende. Avsublimering innebär att begäret inom postmodernismen har företräde framför förnuft och vetande. Eftersom förnuftet innebär en form av maktutövning, kan vi inte förvänta oss någonting gott från detta. Hoppet ställs i stället till begäret, som betraktas som en kreativ och revolutionär resurs. Med avobjektivering, den mest grundläggande av de tre punkterna, avses att begrepp som sanning, objektivitet och verklighet i princip representerar något dåligt. Det mest utbredda elementet inom avobjektiveringen, och också själva kardinalfelet inom postmodernismen, är emellertid ståndpunkten att verkligheten är socialt konstruerad. Postmodernisterna begår, med andra ord, felslutet vara-vetande.

Den filosofiska och metodologiska diskussionen om felslut rymmer, som Margaret Crouch har påpekat, två moment. För det första kan man fråga sig om ett sätt att argumentera utgör ett felslut, för det andra om en viss tänkare eller grupp av tänkare begår felslutet i fråga. Jag vill mena att Ferraris inte i något av dessa avseenden lyckas leda sina påståenden i bevis. Är vår erfarenhet alltid beroende av begreppsscheman? Nej, säger Ferraris. Människor från olika kulturer och samhällen kan snabbt enas om vissa fakta, till exempel att det ligger en toffel på mattan. För att konstatera detta räcker det att observera toffeln. Det finns, säger han, en sfär av fakta som inte är hopplöst hoptrasslad med en sfär av tolkningar.

En konstruktivist skulle invända att detta är ett trivialt exempel, som missar problemets kärna. Han/hon skulle förmodligen svara något i stil med: ”Observationer har ett övervägande empiriskt innehåll. Skillnader mellan gruppers sätt att tänka återfinns på ett högre abstraktionsplan än vad observationer gör. Relativiserande faktorer ger sig till känna framför allt när det gäller tänkande och argumentation. Ett påstående som ’Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia’ är till exempel på ett helt annat sätt än observationer beroende av begreppsscheman. Det är också sådana här typer av påståenden som vi intresserar oss för i vetenskapliga sammanhang”.

Ferraris har förutsett denna invändning. Han kallar invändningen för ”Det handlar om något helt annat ”-argumentet. För att vara giltig, menar han, förutsätter den att det går att lokalisera brytpunkten där det självklara och triviala, till exempel observationer av tofflor, övergår i det tolkningsbara och problematiska, till exempel påståendet att all historia är klasskamp. Enligt Ferraris går det en obruten linje från tofflornas värld till klasskampens. Det är inte fråga om två olika sfärer; i båda fallen handlar det om att vissa objektiva fakta antingen föreligger eller inte. Ferraris argument är svårförståeligt. Varför kan brottet på linjen inte utgöras av det som vi kan avgöra med hjälp av observationer i vår vardagsverklighet respektive det som vi framför allt avgör med hjälp av argumentation? Varför kommer vi överens om tofflor på mattor, men inte om att historien är klasskampens historia? Borde inte kontinuiteten mellan dessa båda typer av påståenden i så fall också leda till att de avgörs på samma sätt? Ferraris borde här ha stannat upp och fördjupat resonemanget.

Man frågar sig också vem det är som egentligen hävdar att ”allt är socialt konstruerat”? Vem är det, med andra ord, som begår felslutet vara-vetande? Som så ofta i sådana här sammanhang ges få exempel. I Ferraris framställning finner man aldrig några närkamper med centrala texter eller redovisningar av möjliga alternativa läsningar. Man får helt enkelt ta hans ord för att postmodernister och konstruktivister menar att världen är en skapelse av våra begrepsscheman. Men som jag läser flera konstruktivister invänder de inte mot existensen av en stabil yttervärld som är oberoende av våra begreppsscheman. Poängen är i stället att vår kunskap om denna yttervärld är förmedlad av begreppsscheman. Kunskapen om naturen och samhället är socialt konstruerad. Naturen är det inte. Ferraris tycks vackla mellan dessa två ståndpunkter; ibland hävdar att han att postmodernister menar att verkligheten är konstruerad och ibland är det kunskapen om verkligheten som är det. Det är bara i det förstnämnda fallet som man kan tala om ett vara-vetande felslut.

Ferraris uttrycker sig inte sällan svepande och slarvigt. Saker och ting avhandlas i ett rasande tempo. Det är ibland svårt att förstå hur vissa saker egentligen ska uppfattas. Enligt Ferraris har till exempel postmodernismen i högre grad än marxismen förverkligats socialt och politiskt. Hur ska en sådan utsaga förstås? Till stöd för påståendet anförs bland annat att en massmedial populism har brett ut sig i offentligheten. Tv-nyheter och talkshower har lett till att vi numera kan fås att tro vad som helst. I massmedier har vi kunnat se, säger han, hur Nietzsches sentens ”Det finns inga fakta, bara tolkningar” har realiserats fullt ut.

Men är detta verkligen sant? Ferraris säger visserligen att postmodernisternas bidrag till populismen har varit högst ofrivilligt. Som läsare undrar man ändå hur det ideologiska understödet egentligen sett ut. Har Berlusconi feltolkat Nietzsche och Derrida? Det förblir också oklart hur Jean Baudrillards påstående att Gulfkriget inte har ägt rum har spelat Bush-administrationen i händerna. Har det använts i propagandasyfte? Ferraris förefaller tro att alla människor, mediemoguler såväl som politiska rådgivare, är lika upptagna med postmodernismen som han själv är. Sanningen är väl dock att varken krigföring eller byggandet av medieimperium har haft så mycket med postmodernismen att göra.

Ett försvar för förnuft och vetenskap är naturligtvis välkommet i dessa yttersta dagar. Ferraris bok kan också tjäna som ett nyttigt korrektiv till vissa slentrianmässiga uppfattningar som man ofta möter i akademiska miljöer, till exempel att vetande och makt alltid går hand i hand. Jag kan dock inte se att Manifest för en ny realism utgör ett steg framåt för vare sig filosofin eller samhällsvetenskapen.

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet