Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Politik & samhälle
Jenny Lantz & Linda Portnoff (red.)
179 år av ensamhet
Bonniers | 207 s | Isbn 9789100156459
Recensent: Elina Fergin-Wennberg
Ensamt att vara kvinna på Handels

Hur är det att som kvinna vara verksam vid Handelshögskolan i Stockholm? Stundvis ganska ensamt menar tio kvinnliga företagsekonomer som i en ny antologi delar med sig av personliga upplevelser av problem som förekommer inom stora delar av akademin. Men berättelserna rör en väldigt specifik kontext och analysen lyfter inte riktigt från det självupplevda.

I Jenny Lantz och Linda Portnoffs antologi 179 år av ensamhet (härefter förkortad 179 år) beskriver en grupp nuvarande eller före detta forskare på Handelshögskolan i Stockholm sina erfarenheter av att vara kvinna och forskare på en mansdominerad arbetsplats. Titeln, en syftning på Gabriel García Márquez 100 år av ensamhet, sammanfattar något som antologiförfattarna samtliga beskriver – känslan av en yrkesmässig ensamhet, svårigheter att ta del av nätverk samt fall av ren könsdiskriminering. Som doktorand i nationalekonomi tillika kvinna är jämställdhet inom akademin något som engagerar mig personligen, varför jag läst boken med stort intresse.

Överlag är 179 år mycket intressant läsning, kanske i synnerhet för den som vill bredda sina perspektiv kring hur diskriminering kan ta sig uttryck bortom nedslående statistik. Boken består av tio essäer, där varje författare på sitt eget sätt återger sina erfarenheter av att vara student, doktorand och forskare på Handels. Ett genomgående tema i essäerna är som sagt känslan av att vara litet utanförställd, därav ”ensamheten” i boktiteln. Essäerna är till sin struktur ganska olika; vissa fokuserar enbart på personliga upplevelser, medan andra även pekar på övergripande strukturer. Det ska nämnas att boken kanske egentligen inte ska rubriceras som facklitteratur (till skillnad från de flesta titlar som recenseras i Respons), utan mer som en samling personliga betraktelser och ett inlägg i samhällsdebatten. Icke desto mindre behandlar boken ett mycket viktigt problem som inte är isolerat till just Handelshögskolan, utan återkommer i stora delar av akademin.

Den största begränsningen i 179 år är att boken kan upplevas som aningen provinsiell, vilket hindrar den från att riktigt lyfta. Denna känsla skapas delvis av att författarna alla är företagsekonomer, varav de flesta inom ämnet organisation och ledarskap. Tre av dem har dessutom arbetat inom samma forskargrupp under samma tidsperiod. Det gör tyvärr att berättelserna blir ganska likartade samt berör en väldigt specifik kontext. Givetvis kan dessa berättelser tolkas som ett uttryck för ett generellt problem och på det sättet utgöra en poäng i sig, men här tycker jag inte riktigt att boken når ända fram. Kanske är inte meningen med boken att peka på generella mönster inom akademin, men med relativt få grepp hade det gått att göra, vilket hade gjort läsningen betydligt mer intressant.

Jag kan heller inte låta bli att undra varför ingen av Handels kvinnliga forskare i nationalekonomi medverkar i boken? Det hade varit intressant att få ta del av berättelser från en annan sida av Handels än den företagsekonomiska. Inte heller någon av de kvinnliga professorerna i företagsekonomi medverkar. I en artikel i Dagens Nyheter den 5 mars i år sammanfattas detta som att ”de räddhågsna vågade inte vara med”, vilket kanske inte är hela sanningen. Kan det vara så att upplevelserna hos dem som inte skrivit i boken är annorlunda och inte stämmer in med antologins övergripande röda tråd kring ensamhet? Deras medverkan hade i sådana fall varit extra intressant. Det skulle också kunna vara så, att ”räddhågsenheten” kommer från en befogad rädsla för repressalier, på grund av sämre anställningstrygghet än för dem som valt att delta. Flera av bokens författare har dessutom lämnat sin anställning på Handelshögskolan.

En intressant möjlighet är som nämnts att de tio essäerna från Handelshögskolan är ett uttryck för ett generellt mönster som återfinns även på andra lärosäten. Jag bestämde mig därför för att ta reda på hur det ser ut med andelen kvinnliga professorer på Sveriges största universitet i jämförelse med på Handelshögskolan. Resultatet av denna överslagsräkning får mig inte direkt att jubla. Av Handels 39 professorer i företagsekonomi (emeritus/a inräknade) är endast 4 kvinnor, vilket alltså motsvarar cirka 10 procent. Inom nationalekonomi finns det på skolan inte en enda kvinnlig professor. Däremot finns en inom finans. På Stockholms universitet finns ingen kvinnlig professor i företagsekonomi, och tre i nationalekonomi (av totalt 21). I Uppsala är fyra av 20 professorer i företagsekonomi kvinnor och inom nationalekonomi en av 15. Motsvarande siffror för Lunds universitet är fyra av 29 respektive två av 19. Handelshögskolan är alltså bland de skolor som faller sämst ut när det gäller könsfördelning.

Nu kan man ha en rad olika förklaringar till vad detta beror på, till exempel att dagens professorsstab speglar hur doktorandutbildningen såg ut för 20 år sedan, att det inte funnits tillräckligt många välmeriterade kvinnor och så vidare. Hur man än väljer att tolka resultaten, står det dock klart att mansdominansen i skolans topp är ett faktum. Av berättelserna i 179 år att döma är detta något som genomsyrar forskningsmiljön på Handels. Som vi ser ovan så verkar samma glastak finnas på andra lärosäten, vilket talar för att miljön för kvinnliga forskare riskerar vara lika prekär även där. I antologin får man ibland känslan av att det är litet extra problematiskt med jämställdheten på Handels på grund av skolans export av studenter till toppositioner i näringslivet. Vidare får man lätt uppfattningen, som ofta förstärks i medierna, att Handelshögskolan är något slags sista manlig bastion inom forskarvärlden, vilket inte nödvändigtvis stämmer.

Låt oss därför lämna Handels för ett litet slag och diskutera de problem bokens författare upplever litet mer generellt. Tre tydliga mönster som försvårar karriären för kvinnor i mansdominerade miljöer framgår: i) svårigheten att hitta seniora kollegor att arbeta med, ii) förekomsten av ”manliga nätverk” där det som kvinna är svårt att vara en del av gemenskapen samt iii) fördomar från studenter och kollegor, där normbilden av en forskare är en vit medelålders man. Angående den första punkten så är detta något som lyfts fram i flera av essäerna, där författarna påpekar att betydelsen av seniora kollegor som ”dra upp en” under doktorandtiden inte kan underskattas. Bristen på kvinnor på seniora positioner utgör här ett problem för unga kvinnliga forskare som vill klättra i karriären. En av författarna berättar om hur samarbeten med manliga seniora kollegor slutat med att de bjudit ut henne på en drink eller gjort sexuella närmanden. I flera av essäerna nämns vidare hur en eller två kvinnliga seniora forskare varit ovärderliga för författarens egen karriär, vilket ytterligare visar på hur kön påverkar nätverksbyggande.

Den andra punkten tangerar den första. Inom akademin finns precis som i näringslivet könssegregerade nätverk. Både män och kvinnor tenderar att uppvisa homosociala preferenser, det vill säga att vi helst umgås med andra människor av samma kön, samma etnicitet och/eller samma klassbakgrund. Som ensam kvinna kan det vara svårt och ibland näst intill omöjligt att ta del av manliga nätverk inom akademin. En av författarna berättar till exempel om hur hennes manliga doktorandkollegor blir medbjudna på mingel och drinkar av de äldre (manliga) professorerna, medan hon själv stängts utanför. En annan berättar om hur ett gäng manliga kollegor minglat nakna under en kick-off. Denna typ av historier visar på ett bra sätt hur jämställdhet inte bara handlar om rätt person till rätt position, utan också om vikten av att skapa inkluderande miljöer, där både kvinnor och män kan känna sig välkomna. Det klassiska exemplet är det obligatoriska bastubadandet på konferenser eller kick-offs, vilket man som en av få kvinnor i sällskapet kanske inte är speciellt bekväm med, även om man teoretiskt sett är välkommen att delta.

I en av bokens essäer diskuteras ett tillfälle där två manliga sökanden till en professorstjänst vid ett stort svenskt universitet blivit rankade framför den betydligt mer meriterade kvinnan som också sökte positionen. Exempel som detta visar på att tjänster i akademin inte nödvändigtvis tillsätts enbart på meritokratisk basis, utan ibland (kanske ofta?) bygger mer på nätverk och subjektiva bedömningar. Exemplet blir extra intressant i kontexten Handelshögskolan, som till skillnad från de offentliga akademiska institutionerna inte har några krav på externa tjänsteutlysningar eller transparens i anställningsförfaranden, varför exempel som det just nämnda blir svåra att lyfta fram. Efter att ha läst berättelserna i 179 år är det svårt att inte se behovet av mer öppna anställningsförfaranden och befordringar.

Den tredje punkten är något som återkommer i antologin, nämligen fördomar och sexistiska kommentarer från studenter och kollegor. Av de berättelser som samlats i boken framträder tydligt att normen för forskaren fortfarande är en vit medelålders man. En författare påpekar till exempel hur hon många gånger adresserats ”Mr XX” i externa mailkonversationer, där det helt enkelt antagits att hon är man. Andra berättar om hur kollegor tagit för givet att författaren är student och inte forskare eller i stället för att fråga vad hon forskar om kommenterat hennes ålder eller utseende. En annan berättar om hur forskarkollegiet inte vill anställa fler kvinnor av rädsla för att falla i ranking. Andra vittnar om ren sexism. En av författarna berättar om hur hennes studenter klistrat fast en porrliknande bild på en inlämningsuppgift med hennes namn på. I brist på stöd från sina kollegor tog författaren upp händelsen med rektorn och fick då frågan ”hur klär du dig egentligen då du undervisar?”. Till slut fick författaren dock stöd från högskoledirektören och rätt att underkänna arbetet.

Även om bokens uttalade tema är kön hade det varit intressant om fler aspekter av jämställdhet kommit fram. I en av de sista essäerna i boken berättar författaren att hon upplevt det ”svårare att vara asiat än kvinna” på Handels. Därmed pekar hon, förutom på ensamhet gällande kön, på ensamhet beträffande etnicitet. Författaren berättar till exempel om hur hon suttit på möten där det frågats ”hur många gulingar ska vi ha här egentligen?” och att ensamheten som icke-vit kvinna är än mer påtaglig. Denna essä pekar på betydelsen av intersektionalitet (hur olika former av maktstrukturer påverkar varandra, till exempel etnicitet, klass och kön), som i övrigt knappt diskuteras i boken. Nu är fokus som sagt visserligen specifikt på kön, men givet de senaste svängarna inom genusforskningen och internationaliseringen av akademin saknar jag fler reflektioner främst kring betydelsen av etnicitet.

Som nämndes inledningsvis anser jag att boken, trots sina många förtjänster, inte ska läsas som facklitteratur eftersom den uteslutande bygger på personliga betraktelser. Därför blir jag lite perplex när jag för en tid sedan hörde att den ska börja användas som kurslitteratur vid några svenska lärosäten. Det är givetvis inte per definition fel att använda denna typ av bok som kurslitteratur, men då bör den kompletteras av tyngre och mer teoretiska verk kring genus och kön.

Sammanfattningsvis är 179 år av ensamhet intressant läsning för den som vill ha en mångfald av exempel på hur ojämlikhet kan upplevas och få en ökad förståelse för hur subtil diskriminering kan se ut. Inläggen är mycket välskrivna och varierar i språk och struktur. Det är dock synd att artikelförfattarna inte använder sina erfarenheter och sin kompetens till att lyfta analysen i boken från det självupplevda förmedlat i en bitvis bitter ton, till att mer genomgående peka på strukturer inom akademin som försvårar för kvinnor att göra karriär. Det hade kunnat både öka bokens allmänintresse och lämna ett djupare intryck.

Elina Fergin Wennberg är doktorand i nationalekonomi.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet