Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
Ingmar Karlsson
Bruden är vacker men har redan en man
Sionismen – en ideologi vid vägs ände?
Wahlström & Widstrand | 358 s | Isbn 9789146221388
Recensent: Fredrik Meiton
Ensidigt och osjälvständigt om sionismen

Ingmar Karlsson må ha rätt i sin diagnos av dagens Israel men hans skildring av sionismens historia är ensidig och osjälvständig. Genom att helt utelämna den palestinska terrorn blir hans framställning både ohistorisk och ensidig. Karlsson kommer dessutom ofta med svepande påståenden utan källhänvisningar. Detta är en bok som bara förstärker det tröttsamma skyttegravskrig som karakteriserar den svenska Palestinadebatten.

Den svenska Palestinadebatten är i dåligt skick. Konflikten tycks ha reducerats till funktionen hos ett fotbollsderby: en spänningsladdad plattform för individuell och kollektiv positionering. Fakta och analys saknar kraft och värde i sig själva, utan tjänstgör enbart som signaler som identifierar avsändaren som pro-den ena eller andra sidan. Trots den uttalade ambitionen att ”belysa” i Ingmar Karlssons Bruden är vacker men har redan en man; Sionismen – en ideologi vid vägs ände? utgör den inget undantag. Ett bristande historiskt handlag utmärker framställningen, som dessutom tycks både ointresserad av och oförmögen till att ge en balanserad bild av konflikten.

Karlsson verkar inte ha kunnat bestämma sig för vad för slags bok han vill skriva och ambitionen att belysa trängs obekvämt med en mer polemisk ansats. Som historiskt översiktsverk lider den därmed av en ofokuserad och obalanserad framställning som inte förmår att ge en rättvisande bild av den relevanta historieskrivningen, såsom formen förpliktigar. Betraktad som debattbok, en framställningsform som välkomnar stridbara positioneringar och hetlevrad argumentation, saknas den fingertoppskänsla och originalitet som är förutsättningar för det slags skarpa genomlysning som är hans ambition.

Efter kortare översikter över antisemitismens historia och sionismens begynnelse i Östeuropa når berättelsen Palestina. Stort utrymme ägnas perioden för det brittiska mandatet, 1917–1948, då det judiska samhället (yishuv) tog den form som vid självständigheten 1948 skulle ligga till grund för staten Israel. Berättelsen domineras av de högerextrema revisionistiska sionisterna ledda av Vladimir Jabotinsky och vänsterkantens Brit Shalom med Judah Magnes i spetsen. För den som har nuet för ögonen är frestelsen mycket stor att fokusera just på dem. Revisionisterna tycks förebåda den kompromisslösa hållning som har präglat Israels regeringar på senare tid.

Den revisionistiska rörelsens historia, frikostigt kryddad med bryska citat från originalskrifterna, lägger grunden för en menande analys av dagens premiärminister Benjamin Netanyahu. Brit Shalom å andra sidan ter sig som ett exemplariskt uttryck för upplyst samlevnadssträvan och blir därmed en duk på vilken man tillåts projicera sin egen upplysta postnationalism. För att tala med Karlsson själv: ”Medan Buber och Brit Shalom satte sin tillit till ömsesidig tolerans och försoning vände sig Jabotinsky och den revisionistiska rörelsen till svärdet och makten.”

Detta fokus är problematiskt av två skäl. För det första var dessa rörelser i allt väsentligt irrelevanta i sin samtid. Åtminstone från 1920-talets början var den dominerande ideologiska, politiska och institutionella kraften i Palestina arbetarsionismen. Det var företrädare för denna grupp (ibland tillsammans med de liberala sionisterna, som Karlsson aldrig nämner), som lade grunden för samtliga av Israels samhällsbärande institutioner, inklusive parlamentet, facket, sjukförsäkringskassan och kollektivtrafiken. Bland sionismens tänkare hade namn som Ber Borochov, Nahman Syrkin och A.D. Gordon (vilka Karlsson inte nämner) långt större genomslag än Jabotinsky.

För det andra: genom att beskriva sionismen i teori och praktik utan att samtidigt placera den i dess sammanhang bland samtidens idéströmningar får den ensamt klä skott för en eurocentrisk världsåskådning som i själva verket var legio under perioden. Det är orättvist mot sionismen, inte minst om man som Karlsson anser att Israels existensberättigande hänger på dess ideologiska förflutna. Men det är också otillräckligt för att förstå sionismens ideologiska och praktiska utveckling.

Sionismen var ett barn av sin tid – nationalistisk och högmodernistisk – och många av de motsägelser Karlsson skriver på falskspelets konto var i själva verket uttryck för en konsekvent världsåskådning, som delades med praktiskt taget hela Europa. Karlsson kontrasterar till exempel två citat från Chaim Weizmann: uttalandet att ”Palestina måste byggas utan att kränka ett jota av arabernas legitima rättigheter” ställs mot önskemål att ”göra Palestina lika judiskt som England var [sic] engelskt”. Karlsson citerar också Ben-Gurion och menar att han avslöjar sig som hycklare genom att offentligt tala sig varm för möjligheterna till judisk–arabisk samlevnad och i slutna rum karaktärisera konflikten som ett nationellt nollsummespel.

I själva verket är dessa exempel på en kognitiv dissonans som utmärkte europeiskt tänkande vid denna tid, framför allt inom ramen för koloniala företag. Palestina skulle säkras för en judisk majoritet och arabernas rättigheter respekteras, inte minst eftersom man räknade med att allas välstånd skulle öka med sionismens framsteg. Att säga att sionismen var en form av kolonialism tycks för Karlsson utgöra ett i raden av skällsord. I själva verket var sionismen ett slags kolonialism, eftersom den delade dess föreställningsvärld och metoder. Utan den insikten låter sig sionismen knappast förklaras alls.

Karlsson når därefter kriget 1948, vars historia han tecknar enligt en numera välbekant modell. Snarare än ett regelrätt krig, rörde det sig enligt Karlsson om en systematisk etnisk rensning av palestinska araber från judiskt territorium. Hans beskrivning lutar sig uteslutande på de erkänt Israelfientliga historikerna Ilan Pappé och Nur Masalha och presenterar högkontroversiella påståenden som veder­tagna fakta. Han förbiser således många av insikterna i detta mycket rika forskningsfält, vars ledande företrädare erbjuder långt mer nyanserade och subtila behandlingar. Dessutom finns några regelrätta faktafel som förstärker framställningens polemiska framtoning, exempelvis påståendet att en av målsättningarna för den kontroversiella Plan Dalet var att ”rensa områden från arabiska motståndare till delningsplanen”. Plan Dalet, en militärstrategisk plan med målet att säkra det judiska territoriet inför den stundande arabiska krigsförklaringen, innehåller inga skrivelser som kan tolkas så.

Faktum är att de historiska dokumenten leder till motsatt slutsats, nämligen att det aldrig fanns en systematisk plan för att etniskt rensa Palestina. I oktober 1947 tillsattes ett utskott, lett av den blivande premiärministern David Ben-Gurion, i syfte att förbereda inför britternas avfärd och Israels självständighetsförklaring den 14 maj påföljande år. Rapporten, skriven på hebreiska, var aldrig avsedd för extern konsumtion. Icke desto mindre byggde dess rekommendationer, som presenterades i slutet av april under brinnande krig, på antagandet att de demografiska proportionerna skulle bestå, det vill säga att den framtida judiska staten skulle ha en arabisk befolkning på nära 50 procent och inte 20 procent som blev fallet.

Sam­tidigt måste man som historiker vara medveten om betydelsen av det som aldrig fästes på pränt. Det ligger nära till hands att förstå palestiniernas öde under 1948 som ett resultat av en de facto etnisk rensning, delvis orsakad av krigets fasor, delvis av den dominerande åsikten att ju färre araber som fanns kvar inom Israels gränser desto bättre. Men det palestinska flyktingproblemet var inte resultatet av en förutbestämd systematik, vilket ingår i definitionen för ”etnisk rensning”.

Partierna i boken som behandlar perioden från kriget 1948 till sexdagarskriget 1967 känns igen från den ”nya historikern” Avi Shlaims The Iron Wall. Shlaims tes kan kort sammanfattas som att det israeliska ledarskapet, tvärtemot den sionistiska versionen, motarbetade fred lika mycket som, om inte mer, arabländerna. När den publicerades år 2000 utgjorde boken kulmen på en briljant karriär och var en angelägen intervention i en unken sionistisk historieskrivning. Men det som var briljant när det skrevs för första gången, med tyngden hos en forskare som själv gått till arkiven och läst dokumenten på originalspråken, ter sig ett drygt årtionde senare tämligen platt i svensk reproduktion. Dessutom förblir inte de ”nya historikerna” nya för evigt. Sedan Shlaim publicerade sin forskning har mycket nytt utkommit, inte minst gedigna verk vilka införlivar Shlaims insikter, men samtidigt utmanar honom på ett antal kritiska punkter. Ingenting tyder på att Karlsson har tagit del av den litteraturen.

Shlaim är dessutom inte den ende som förärats en näst intill identisk reproduktion hos Karlsson. Jag noterar att praktiskt taget varje avsnitt ter sig som ett troget eko från ett enskilt verk. Jag läser Karlssons skildring av problematiken kring antisemitism och propaganda och känner igen Gilbert Achcars The Arabs and the Holocaust på varje sida, inklusive många av citaten som Achcar själv använder sig av. Avsnittet om Israels bibliska gränser är välbekant för dem som läst Gudrun Krämers bok om Palestinas moderna historia och så vidare.

När Karlssons diskussion når fredsprocessen under 1990-talet framstår bokens brister ännu tydligare. Fredsförhandlingarna misslyckades ”som en följd av den israeliska politiken med expanderade bosättningar, systematiska arresteringar och riktade politiska mord”. Inte med ett ord nämns palestinsk terror. Detta har implikationer för vem som bär ansvaret, men återigen är det också en undermålig historisk framställning. Det ena blir obegripligt utan det andra, enligt den enkla principen om orsak och verkan.

Det stämmer helt och hållet, som Karlsson skriver, att Netanyahu avsiktligt saboterade Oslo efter att ha tillträtt som premiärminister 1996. Men att höken Netanyahu hamnade på premiärministerposten var resultatet av en omfattande självmordskampanj iscensatt av Hamas och Islamiska jihad. Före kampanjen, som skördade femtionio offer på en vecka i månadsskiftet februari–mars 1996, ledde duvan Shimon Peres i opinionsmätningarna med tjugo procentenheter, och i efterhand vet vi att terrorkampanjens målsättning var just att säkra Netanyahus valseger och därmed få Oslo på fall. Netanyahus valspråk – ”säker fred” – föll i god jord vid denna tid, eftersom dubbelt så många israeler hade fallit offer för palestinsk terror under Oslo-åren än under hela den första intifadan. Avi Shlaim tycker om att påminna sin publik vid föreläsningar att våldsspiralen numera är så lång att det är den enklaste saken i världen att framställa den ena eller andra sidan som boven i dramat genom valet av oförrätt vid vilken man inleder sin framställning. Karlsson gör det ännu lättare för sig: Han utelämnar palestinska oförätter helt och hållet.

Med bokens första hälft går det att träta, som en historiker tvistar med en annan om val av perspektiv, kontext och så vidare. Den andra halvan är svårare att hantera. För allt eftersom Karlssons framställning kränger än hit, än dit i tvära kast i tid och rum, antar bokens andra hälft en ny karaktär. Skildringen är selektiv, den slirar lite på sanningen, den saknar originalitet och den innehåller ett förbryllande stort antal bibelcitat. Den narrativa tråden består plötsligt uteslutande av räta linjer mellan ett antal till synes slumpvist utvalda Israelkritiska koordinater: i ena stunden en djupdykning i kristen amerikansk sionism, i den andra en hastig översikt över sydafrikansk-israeliska relationer eller den sionistiska lobbyn i Amerika, allt kopplat till Israel genom bestickande citat från Benyamin Netanyahu eller Avigdor Lieberman. Praktiskt taget samtliga dessa skildringar, inklusive en diskussion av lämpligheten i att jämföra Israel med apartheid, känns paradoxalt nog både ytliga och långrandiga, både luddiga och alltför detaljrika. Och trots att Karlsson ofta sätter fingret på viktiga frågor, sådant som bör belysas och diskuteras, är det övergripande resultatet ofta hårdraget och alltid lätt tondövt. Allt oftare stöter man på åsikter och föreställningar som saknar aktiva subjekt, men läsaren lockas att förstå att de gäller Israel överlag. Till exempel får man veta att palestinierna ”kallas nu konsekvent antisemitiska folkmördare” och att det israeliska ordförrådet i samband med attacker på civila mål ”konsekvent innehåller begrepp som krossa, likvidera, utplåna till siste man”. Han påstår vidare att firandet av ”den judiska påsken och andra religiösa högtider” har genomgått en ”militarisering”. Inget av detta överensstämmer med mina egna erfarenheter och till skillnad från Karlsson talar jag hebreiska och har levt i landet under långa perioder. Eftersom både exempel och fotnoter saknas går det inte heller att kontrollera dessa påståenden. Det rör sig med andra ord om konspirationsteoretikerns berättarteknik, även om Karlsson aldrig uttryckligen talar i sådana termer.

Så mycket om problemen i det som Karlsson faktiskt tar upp. Men för att vara en bok som utger sig för att erbjuda en idéhistorisk och politisk översikt över sionismen är det åtskilligt som lyser med sin frånvaro. Karlsson nämner över huvud taget inte uppgörelserna mellan religion och stat under åren kring Israels bildande, den omfattande invandringen av judar från Mellanöstern under de första åren av Israels existens eller Israels förhållande till diasporan. Trots långa resonemang om användandet av antisemitism som politiskt slagträ finns ingen historik över Israels förhållande till Förintelsen. Ännu märkligare är frånvaron av en diskussion kring förhållandet mellan religiös och sekulär sionism, inte minst efter 1967 och bosättarrörelsens framväxt. Inte ens mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin i november 1995 omnämns, trots att det ju utfördes i sionismens namn av en religiös fundamentalist. Alla dessa frågor är långt mer relevanta för Karlssons ämne än de återkommande bibelexegetiska övningarna och mycket annat som upptar utrymme i boken.

Bokens tydliga antiisraeliska slagsida gör att man som recensent gång på gång känner sig föranledd att komma med Israelvänliga invändningar. Det blir inte heller rättvisande och risken är dessutom att man återigen fastnar i det tröttsamma skyttegravskrig som karaktäriserar den svenska Palestinadebatten. Dessutom har Karlsson i grunden rätt i sin diagnos av dagens Israel. Sionismen befinner sig vid ett vägskäl och åtskilligt talar för att Israel är på väg mot en ökad tribalism och intolerans. Samtidigt har landet aldrig stått starkare och aldrig har det varit lättare för den judiska staten att göra det rätta utan fara för sin fortsatta existens. Ändå fortgår ockupationen, bosättningarna ökar och dess förespråkare infiltrerar politiken, statsapparaten och rättssystemet, vilket får till följd att samtliga officiella institutioner alltmer framstår som farsartade fuskverk. Det är en stor besvikelse att Karlssons bok inte erbjuder ett bättre underlag för denna angelägna diskussion.

För en yrkesverksam Mellanösternhistoriker tycks bokens brister så iögonfallande att dess mestadels positiva mottagande ter sig närmast obegripligt. Idel recensenter har prisat boken som bildad, gedigen och insiktsfull, omdömen som är direkt fel­aktiga. Alldeles oavsett hur man definierar ordet är det orimligt att karaktärisera denna bok som ”välbalanserad”. Tyvärr tror jag att boken och dess mottagande är ett talande uttryck för sakernas tillstånd i den svenska Palestinadebatten. Själva poängen med att skriva – att belysa, förklara och ibland också övertyga – tycks ha gått om intet, eftersom alla predikar inför sina egna konvertiter i kyrkor där alla tycker lika. Ingen tycks längre vilja se skillnaden mellan analys baserad på gedigna faktakunskaper och argumentation baserad på politiskt patos. Förkunnandet ersätter diskussionen, förbistringen tilltar, alla får sitt lystmäte.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet