Historia

Erfarenheten av exil i Skandinavien var mycket olika

Skandinavien als Zuflucht für jüdische Intellektuelle 1933–1945
Izabela A. Dahl & Jorunn Sem Fure

Metropol
226 sidor
ISBN 9783863311940

| 12 min läsning

Antologin avser att presentera forskningen om judiska intellektuellas exil i Skandinavien för en tysk publik men framställningen är tyvärr ofullständig. Många av studierna ger en fördjupad bild av hur exilen kunde te sig men den övergripande ramen är rörig och boken innehåller svepande påståenden om Sverige som inte beläggs.

I Tyskland är exilforskning ett stort tema. Det är inte underligt med tanke på den exodus som blev resultatet av nazisternas maktövertagande, andra världskriget och den efterföljande öst-väst-delningen. Inte minst den intellektuella migrationen med efterföljande exil och i många fall även remigration har varit objekt för många studier. Ska man tro utgivarna till den bok som recenseras här, Skandinavien als Zuflucht für jüdische Intellektuelle 1933–1945, har dock den judiska intellektuella exilen i Skandinavien (i en tysk kontext förstått som Danmark, Norge och Sverige) inte undersökts särskilt noggrant. Några av bidragen i boken går tillbaka på en konferens som hölls i Berlin 2010, andra har tillkommit i efterhand. Vilka bidrag som ingår i vilken kategori får dock läsaren själv gissa sig fram till.

Boken består av fjorton kapitel, inledningen undantagen, och dessa är ordnade efter land. De nio första fokuserar i första hand Sverige som exilland, de följande två Danmark och de sista tre Norge. Bidragen kan grovt delas in i två typer. Å ena sidan översikter över forskningsläget och å andra sidan empiriska fallbeskrivningar av flykt, migration och exil och i vissa fall av hur exilanterna själva bearbetat sin situation. De bidrag som behandlar enskilda personer visar tydligt att boken egentligen spänner över en mycket längre tidsrymd än vad titeln ger sken av.

Ruth Simes bidrag behandlar exempelvis Lise Meitners hela vistelse i Sverige från 1938 fram till 1960. Artiklarna om historikern Hanna Kobylinski i Danmark (Therkel Stræde) eller geokemisten Victor M. Goldschmidt (Jorunn Sem Fure) och psykologen Leo Eitinger i Norge (Ulrik Fredrik Malt) är snarare levnadsteckningar som tar ett helhetsgrepp på personen i centrum och ställer frågor kring vad förföljelse-, flykt- och exilerfarenheten betytt för den vetenskapliga verksamheten, men också frågor kring integration i respektive lands vetenskapliga sammanhang. Simes beskrivning av hur Lise Meitner aldrig riktigt integrerades i det svenska sammanhanget, och Strædes genomgång av hur en expert på kinesisk och japansk modern historia som Hanna Kobylinski är i det närmaste okänd i dansk historievetenskap, är indikationer på en diskriminering på grund av genus, inte minst när de ställs mot de norska exemplen Goldschmidt och Eitinger som båda bildade skola i sitt nya hemland.

Att efterkrigstiden är central för boken understryks ytterligare av bidragen som behandlar Peter Weiss (Ola Holmberg) och Erich Wittenberg (Johan Östling). Holmberg undersöker Weiss exil i Sverige och hans förhållande till det svenska språket som transitspråk. Detta sker genom analyser av hans svenska produktion från 1940- och -50-talet där Holmberg spårar Weiss syn på sin situation utifrån en motsatsställning mellan exil – förstådd som ett kortare uppehåll – och diaspora – ett liv i en främmande omgivning. Östlings bidrag baseras på en tidigare publicerad undersökning om turerna kring Erich Wittenbergs ansökan till docenturen i politisk idéhistoria i Lund 1948 (Östling 2007). Detta är ett av två bidrag som helt ligger vid sidan av bokens uttalade syfte. Wittenberg var i och för sig jude, men artikeln behandlar varken flykt eller exil. I stället är huvudresultatet att Wittenberg nekades docenturen på grund av att hans forskning uppfattades som konservativ och tysknationell och därmed som dålig och nazistisk forskning i ett Sverige som var på väg bort från Tyskland, ett fenomen som Östling beskriver som ”sekundär stigmatisering”.

Förvisso är det lovvärt att resultat som tidigare bara funnits på svenska nu görs tillgängliga för en tyskspråkig publik, men artikeln faller utanför det tema och den tidsperiod som bestäms av bokens titel. Samma kan sägas om Annette Vogts artikel om hur kvinnliga vetenskapsutövare fördrevs från universitet och forskningsinstitut i Berlin och var de senare gick i exil. Artikeln är i och för sig intressant på grund av dess översikt av ett tämligen outforskat område. Däremot finns här inget tydligt fokus på Skandinavien. Det som finns är en uppställning (s. 62–63) över vilka kvinnor som gick i exil i Sverige och om och när dessa senare emigrerade vidare. Här fanns uppenbarligen material för ett bidrag som, till skillnad från de övriga, hade kunnat behandla en större grupp människor i stället för individuella öden. Det är synd att detta inte gjordes.

Detta gör att det egentligen bara är i tre av bokens empiriska studier som tyngdpunkten ligger på perioden 1933–45. Det är Clemens Maier-Wolthausens artikel om Nelly Sachs utresa ur Tyskland och de svenska intellektuella, främst Selma Lagerlöf, som engagerade sig i frågan. Det är vidare Izabela A. Dahls korta text om Leon Rappaports flykt till Sverige som framför allt behandlar hans misslyckade försök att ur sin svenska exil rädda i Berlin boende släktingar. Och det är slutligen Claudia von Mickwitz välskrivna artikel om germanisten Walther A. Berendsohns exil, först i Danmark och sedan i Sverige. Av dessa är Mickwitz bidrag helt klart det bästa, då hon på grundval av breda käll- och litteraturstudier lyckas fånga inte bara Berendsohns levnadsförhållanden under migrationen, utan även hans outtröttliga arbete för demokrati, humanism och för bevarandet och försvaret av ”det andra Tysklands” kultur i en tid av barbari.

Även Maier-Wolthausens artikel om Nelly Sachs är väl underbyggd med källor ur svenska arkiv, medan Dahls artikel har förvånansvärt få referenser. Följer man fotnoterna utgör Rappaports memoarer och hans böcker om Determinantan artikelns hela empiriska bas. Antagligen beror detta på att Dahl använt sig av Rappaports efterlämnade papper som befinner sig i privat ägo, men i sådana fall borde detta bestånd åtminstone ha beskrivits och diskuterats ur ett källkritiskt perspektiv. På det hela taget ökar dock bokens artiklar vår kunskap om hur det gick till när enskilda intellektuella kunde lämna det nationalsocialistiska Tyskland eller som i Leon Rappaports fall, Polen. Men framför allt är bidragen värdefulla i sitt tematiserande av exilerfarenheterna i Skandinavien, som vid en läsning av alla bidragen framstår som mycket skilda, beroende på kön, vetenskapsområde och de kontakter de landsflyktiga kunde knyta i sin nya omgivning.

Bokens övergripande ram utgörs av de bidrag som kan betecknas som översiktsartiklar och det är omöjligt att inte ha invändningar mot dessa. Valet att redovisa det aktuella forskningsläget landsvis (artiklar av Izabela A. Dahl för Sverige och Danmark och av Einhart Lorenz för Norge) är olyckligt, då det omöjliggör bredare resonemang gällande skillnader och likheter mellan länderna. Dessutom osynliggör den rigida indelningen i länder det faktum att flykt och migration mellan de tre länderna, vanligtvis från de ockuperade Danmark och Norge till det neutrala Sverige, hörde till vanligheterna. Antologin innehåller också flera exempel på personer som flydde på just detta sätt (exempelvis Berendsohn via Danmark till Sverige, Goldschmidt från Norge via Sverige till England). Genom att välja en landsstyrd indelning missar redaktörerna alltså både möjligheten att diskutera Skandinavien och den nordiska forskningen ur ett övergripande perspektiv och tillfället att tematisera den flykt inom Skandinavien som för många var en del av exilen.

Översiktsartiklarna uppvisar en stor skillnad i fokus. Einhart Lorenz artikel om Norge är den som sett till innehåll bäst motsvarar bokens tema, då han i detalj går in på de judiska intellektuella som gick i exil i Norge och på hur de behandlades av de norska myndigheterna. Han placerar förtjänstfullt dessa personer inte bara i den migrationshistoriska kontexten, utan även i en universitets- och vetenskapshistorisk. I ett land med ett universitet, en teknisk högskola och två forskningsinstitut fanns för vetenskapsidkare i exil inte många möjligheter att etablera sig. Många valde därför att fortsätta emigrera, framför allt till USA. Trots detta är det anmärkningsvärt hur många landsflyktiga judiska intellektuella som kunde fortsätta sin verksamhet inom den norska akademin.

Izabela A. Dahls artiklar om Danmark och Sverige har ett bredare, men samtidigt mindre precist anslag än Lorenz. Hon beskriver främst ländernas flyktingpolitik samt sätter in bokens tematik i tidigare forskning om flyktingar och emigration. I artikeln om Danmark finns även en kortare beskrivning av några av de intellektuella som gick i exil i det landet. I artikeln om Sverige saknas en sådan beskrivning.

Dahls artikel om Sverige som mål för flyktingar 1933–45 är bokens mest problematiska bidrag. Artikeln ger i sig en översikt över den nyare svenska forskningen om flyktingpolitik och flyktingar. Den innehåller också ett kort avsnitt över den svenska forskningen om andra världskriget och förintelsen generellt, som kanske kan vara av intresse för tyskspråkiga forskare som vill orientera sig om den svenska forskningen. Det som blir väldigt tydligt när man jämför denna artikel med Lorenz bidrag är att Dahl inte går närmare in på relevant vetenskaps- eller kulturhistorisk forskning. Det betyder inte att det utifrån befintliga studier inte går att beskriva det vetenskapliga och intellektuella landskap som mötte exilanterna i Sverige och deras plats i det. Här kan exempelvis Adrian Thomassons studie av Ernst Cassirer i Sverige (2004) eller Henrik Rosengrens bok om judiska musikpersonligheter (2013) kunnat användas.

Dahl försöker sig även på att lansera ett nytt forskningsområde. Hon skriver att den judiska intellektuella exilen i Sverige visserligen undersökts inom ramen för exilforskningen, men inte som eget forskningsområde. Samtidigt konstaterar hon redan inledningsvis att många av de politiska flyktingarna inte i första hand såg sig själva som judar. Att döma av de exempel som antologin tar upp verkar detta även ha gällt för många vetenskapsidkare och författare i exil. Det var först i och med den påtvingade flykten från Tyskland som frågan om den judiska identiteten aktualiserades för exempelvis Walther Berendsohn. I hans fall är det också uppenbart att han under sin tid i Sverige i första hand samarbetade med politiskt likasinnade personer, judar eller inte. Freie Deutsche Kulturbund som Berendsohn var med att grunda 1944 uppmanade exempelvis alla i Sverige levande tyskar, oavsett religion och politiskt inställning, att försvara den humanistiska traditionen mot det nazistiska barbariet.

Frågan är därmed om det går att skilja ut en specifik judisk intellektuell exil från den övriga intellektuella exilen och hur den i sådana fall skulle definieras. Det kan ju faktiskt vara så att den judiska intellektuella exilen inte tidigare undersökts separat, eftersom det inte är meningsfullt att skilja landsflyktiga judiska intellektuella från andra landsflyktiga intellektuella när det gäller deras möjligheter i exil, deras exilerfarenheter, deras organisationer etcetera. Det vore upp till Dahl att bevisa att det finns en skillnad och att motivera varför man ska undersöka den judiska gruppen separat och att göra detta i diskussion med tidigare forskning.

Denna diskussion äger dock inte rum och det hänger samman med att det centrala verket när det gäller tysk intellektuell exil i Sverige, Helmut Müsseners Exil in Schweden. Politische und kulturelle Emigration nach 1933 från 1974, över huvud taget inte används. I stället hänvisas till Müsseners sextonsidiga text med samma namn ur en utställningskatalog från 1986, vilket bara kan betecknas som en underlig prioritering. Müssener ger ju i sin bok en översikt över den tyskspråkiga exilmiljön i Sverige, vilket hade gett Dahl en möjlighet att diskutera relevanta organisationer och initiativ och att sätta in den ”judiska intellektuella exilen” i ett större exilsammanhang. I stället framställs det nu som om knappt någon relevant forskning gjorts på området. Att en så central organisation som kommittén för insamling till landsflyktiga intellektuella inte finns med i Dahls uppräkning över de svenska organisationer som stödde utländska flyktingar är antagligen även det ett resultat av att hon inte läst Müsseners bok.

Som översikt över forskningsområdet fungerar inte denna artikel eftersom den bara tar hänsyn till forskning om flyktingar och flyktingpolitik, men inte till central forskning om intellektuell exil i Sverige eller den bredare vetenskaps- eller kulturhistoriska kontexten. När jag diskuterar med tyska kolleger som forskar om Norden påpekar de ofta att deras resultat och publikationer sällan recipieras i den svenskspråkiga historievetenskapen. Jag håller med om detta, men måste efter läsningen av denna antologi konstatera att även det omvända kan vara fallet.

Ytterligare exempel på detta och någonting som drar ner bokens kvalitet är att den på sina ställen innehåller svepande utsagor om Sverige som inte beläggs. Clemens Maier-Wolthausen inleder exempelvis sin artikel med att konstatera att den organiserade antisemitismen i Sverige växte under det tidiga 1900-talet, vilket ledde till grundandet av ett flertal antisemitiska partier. En sådan utsaga kräver en referens eller åtminstone att de partier som åsyftas namnges. Nu får läsaren varken det ena eller det andra.

Därutöver innehåller boken en rad irritationsmoment av redaktionell art. Socialstyrelsen har exempelvis olika översättningar i olika artiklar. Flera svenska ord är felstavade i löptexten, men framför allt i fotnoterna, som inte verkar ha korrekturlästs. Izabela A. Dahls politiska ställningstagande att genomgående skriva könsneutraliserande tyska (det vill säga Migrant_innen istället för Migranten und Migrantinnen, Jüd_innen i stället för Juden und Jüdinnen) gör även att det tar ett tag innan man kan läsa hennes texter obehindrat. Personligen anser jag att detta skrivsätt förfular texten och att läsflödet borde vara överordnat politiken, men det är en smaksak.

Sammanfattningsvis är detta en antologi med två ansikten. Många av fallexemplen är intressanta och ger fördjupad detaljkunskap om enskilda intellektuellas flykt till och exilerfarenhet i Skandinavien. Exemplen omges dock av en rörig ram som handlar om att den judiska intellektuella exilen i Skandinavien förtjänar att vara ett eget forskningsområde skilt från övrig forskning om intellektuell exil. När det gäller det sistnämnda har boken inte lyckats övertyga undertecknad.

Andreas Åkerlund är fil. dr i historia och forskare vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet.


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck