Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Tage Erlander
Tage Erlander Dagböcker 1965
Gidlunds | 149 s | Isbn 9789178448807
Recensent: Urban Lundberg
Erlander blev alltmer fåordig när han talade med sig själv

Erlanders senare dagböcker är jämförelsevis fåordiga, vilket dels beror på att tiden att skriva dem blev mer knapp, dels på att han behövde allt färre meningar för att uppfatta sitt eget budskap. I yngre år bredde han ut sig över flera sidor för att inte bli missförstådd, nu räcker det med en antydan.

Av en tillfällighet råkade jag läsa senaste bandet av Tage Erlanders dagböcker samtidigt som jag läste litteraturvetaren Mats Malms bok om Poesins röster: Avlyssningar av äldre litteratur (Symposion, 2012). Beröringspunkterna är förstås inte uppenbara. Mats Malm glider skickligt över sekler och genrer, avlyssnar olikartade traditioner, från runstenar till Fredrika Bremer. Han riktar sina känsliga redskap mot en mängd olika platser och hör en massa saker som undflyr ett otränat öra. De få gånger som jag själv stått framför en runsten har jag till exempel aldrig hört någonting. Den har bara stått där, moltyst, uppenbart ovillig att släppa ifrån sig sina hemligheter, om den nu har några, har jag tänkt för mig själv.

Nu lär jag mig av Malm att rún enligt en inflytelserik tolkning ursprungligen betydde just hemlighet, eller åtminstone ”tala hemlighetsfullt”. Det blir långsökt, men vad önskar man sig av statsministrars tidigare opublicerade dagböcker om inte hemligheter, att historien på ett nästan magiskt vis får en trovärdig röst som ljuder i vår egen tid. Här har Erlander mer gemensamt med gångna tiders runristare än våra dagars historiker, som på sin höjd levererar mer eller mindre goda tolkningar. Erlander inte bara dokumenterar händelser såsom de framträder för honom. Han gör det genom att ”binda yttrandenas röst” i dagboken ”så att rösten-informationen kan frigöras av läsaren”, för att travestera en formulering av Malm.

Det blir i alla fall effekten. Som läsare försätts man alltså i den tvivelaktiga rollen av att avlyssna någon annan persons informella samtal med sig själv i dagbokens form. Man liksom står där med glaset mot väggen och försöker uppfatta det svaga mumlet på andra sidan. Mycket går naturligtvis förlorat. De senare dagböckerna är jämförelsevis fåordiga, vilket förmodligen inte bara har att göra med att tiden för dagboksskrivande blev mera knapp utan även med att han behövde färre och färre meningar för att uppfatta sitt eget budskap.

Efter mer än tjugo år som statsminister hade han vant sig vid att umgås med sig själv, kanske till och med börjat tröttna på sitt eget sällskap. Där hans yngre jag tvingades bre ut sig över flera sidor för att vara säker på att inte bli missförstådd, räcker det nu med några vaga antydningar. Som avlyssnare blir jag förstås irriterad. Händelserna han dokumenterar har inte blivit mindre intressanta, borde rimligen vara lika viktiga att binda för framtiden. Jag tänker på konflikterna omkring biståndets tidiga organisering – som har betydelse för min egen forskning – som det anspelas på sida upp och sida ner, utan att jag riktigt förmår att uppfatta vad han säger. Men nu talar inte Erlander med mig utan med sig själv och han gör det oftast i korta symboliska satser. Det är ungefär som i ett gammalt äktenskap där samtalet sedan länge övergått i axelryckningar, höjda ögonbryn och andra former av ordlös kommunikation.

Vissa saker kan man sluta sig till. Det har börjat bli sent i den socialdemokratiska välfärdsstaten. De tongivande frågorna i denna volym handlar om överlevnad: presstödet, partistödet. Småtrista teman som gnetas fram och tillbaka. Spöken ur det förflutna, som diplomaten Raoul Wallenbergs mystiska försvinnande, hemsöker debatten. En beredning om chefslönerna bevisar hur fullständigt partiet misslyckats med klassutjämningen, en resa till ungdomens Lund väcker vemod när han plötsligt inser hur våldsamt staden ändrat karaktär: ”De nya byggena, lasarettet, tekniska högskolan och kemikum gör ju ett helt otroligt intryck.”

Oppositionen som anar sprickorna i muren måste behagas med onödiga eftergifter. Presstöd och partistöd kan förvisso länkas till avgörande teman om demokratins djup och bredd, men bär ändå något olycksbådande över sig. LO anser sig inte längre ha råd att utjämna medielandskapets obalanser och vill dra sig ur arbetarpressen. Partiorganisationen orkar inte längre mobilisera resurserna som krävs för att hålla maskineriet igång. Staten i Erlanders förtroendeingivande gestalt måste träda in, täppa till och spjälka upp. Som resultat ersätts bilden av socialdemokratin som ideologiskt motiverad reformkraft med något annat och mera illusionslöst, även om han faktiskt påpekar att politikern livnär sig på just illusioner: ”Det är svårt att uträtta något om man inte tror på att ens egna insatser spelar någon roll.”

Själv blir Erlander föremål för en ”trötthetskampanj” i Expressen, vilket väcker slumrande avgångstankar till liv. Men när han blickar ut över den yngre generationen, som snart skall axla hans mantel, ser han föga att glädjas över. Där finns jordbruksminister Eric Holmqvist och någon till, Palme förstås, som inte var ”riktigt färdig än”. Alternativet är en övergångsregim under Gunnar Strängs ledning. Omgivningens entusiasm visar sig begränsad.

Här finns också en underbar skildring av en rundresa i Sovjetunionen med besök på avlägsna platser som Samarkand, Jalta och Taskjent − ”grönskans stad” (även om textilfabriken verkade lite gammal). Moskva hade fått något lyriskt över sig sedan det senaste besöket: ”En underbar morgon. En stilla idyll med storstadens brus på behagligt avstånd. Fågelkvitter, syrener, Volga.” Att hustru Aina är med bidrar säkert. Han reser som statsminister, men dagboken på dessa sidor påminner mest om en serie gulnade vykort. Turistens längtan efter exotism och den världströtte västerlänningens beundran inför kraften hos människor som fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

Vi har rest genom några av jordens vackraste trakter, där särskilt intrycken från Krim kommer att leva i minnet. Årtusendens erfarenheter och lärdom har strömmat mot oss i Samarkand. På tre dagar måste intrycken bli ytliga men en sjudande byggnadsindustri har för oss kommit att framstå som en symbol för ett folk i arbete för att bygga en lyckligare framtid för sej och sina efterkommande.

Sista dagen händer så någonting. Vid ett möte med politbyråledamoten Aleksej Kosygin tar Erlander upp Wallenbergs öde. Gestaltväxlingen är omedelbar, när Kosygin kommer med hotelser och antyder att Erlander var utsatt för hårdhänta påtryckningar. Plötsligt står han naken inför diktaturen, vilket återför honom till en omedelbar identifikation med det egna demokratiska systemet, vars jämntjocka sörja förmodligen också är dess främsta värde.

Tage Erlanders dagböcker rymmer förstås inte samma tolkningsproblem som Mats Malms runstenar. Fåordigheten till trots handlar det inte om några korta fraser på ett arkaiskt språk som skall snickras ihop till en portal genom vilken en främmande tidsålder kan beträdas. Hos Erlander dokumenteras händelser dag för dag, till stöd för det egna minnet, snarare än för att påverka det kollektiva minnet, vilket tycks ha varit en av runstenens funktioner. Det är väl snarast så att det är verkets materiella sida, den bibliografiska koden, för att ta upp ett annat tema som Malm diskuterar i sin bok, som tenderar att spela läsaren ett spratt.

Vad sker egentligen med Erlanders röst i övergången från oläslig handstil i skrivblock och anteckningsblock med svarta eller blå pärmar till ett prydligt och grafiskt inbjudande flerbandsverk som pryder sin plats i bokhyllan? Frågan låter sig inte enkelt besvaras, men helt oskyldigt kan det inte vara. Att någonting händer med Erlanders plats i historieskrivningen torde i vilket fall som helst omöjligen gå att förneka. Emellanåt är det ju också svårt att befria sig från känslan att det finns något förrädiskt över den gamle statsministerns idoga dokumenterande, trots bedyranden om att det endast handlade om ”arbetsmaterial för den dagliga gärningen”. Som om han anade våra avlyssningsförsök och därför tog tillfället i akt att styra hur händelserna som kantade hans långa gärning skulle uppfattas i framtiden.

Urban Lundberg är fil. dr i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet