Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Arne Melberg (red.)
Essä
Daidalos | 499 s | Isbn 9789171734150
Recensent: Thomas Karlsohn
Essän svävar obunden mellan kunskapsformer

Arne Melbergs antologi kommer lägligt i en tid när intresset för essäistiken ökar. Det är en rik samling texter men essäns komplexa relation till vetenskapen kunde ha uppmärksammats mer. Den närmar sig både konsten och vetenskapen utan att underordna sig någondera.

Så välbehövlig! Det är den första tanke som kommer för mig när jag får Arne Melbergs antologi Essä i min hand. Boken samlar ett omfattande urval essäistiska texter från Montaigne – ofta betraktad som genrens upphovsman – till Susan Sontag. I en separat del presenteras dessutom fyra framstående svenska essäförfattare, bland andra Horace Engdahl som bidrar med den utsökta betraktelsen ”Den enskildes form”. Förutom källtexterna har Melberg också infogat skapelser ur egen penna: en upptakt, introduktioner av varierande längd till bidragen samt ett parti med fyra ”essäer om essäer”. Det har blivit en imponerande volym på femhundra sidor.
Att sammanställa en antologi med essäistik som tema måste vara bland det knepigaste man kan ta sig för. Genren är notoriskt svår att avgränsa. Kanske bör man inte ens tala i termer av en genre, utan snarare om ett slags tilltal som kan bryta fram i många och disparata sammanhang. Möjligen är det bättre att tala om ett särskilt sinnelag, en anda av öppenhet, sökande och subjektiv närvaro som yttrar sig i det skissartade, systemlösa och oavslutade.

Melberg har valt en inkluderande strategi där även närstående texttyper – brev och föreläsningar – tagits med i enstaka fall. Samtidigt har han balanserat klokt mellan det förutsägbara och det personliga. Klassiker på området finns givetvis representerade, men även till synes perifera bidrag. En viktig aspekt av gränsdragningarna är bundenheten till en bestämd geografi: de skandinaviska, engelska, tyska och franska språkområdena.

Trots avgränsningarna är Essä en rik samling. Förutom de nämnda författarna innehåller den texter av bland andra Francis Bacon, Robert Burton, Madame de Sévigné, Joseph Addison, Denis Diderot, Sören Kierkegaard, Charles Baudelaire, Friedrich Nietzsche, Virginia Wolf, Theodor Adorno och Roland Barthes. Antologin är läsning man lätt förlorar sig i. Den publiceras dessutom i en tid när genren rör sig närmare centrum och bort från sin marginalposition i det svenska kulturlivet. Visserligen är många av de alster som rubriceras essäistik bara feletiketterad akademisk standardprosa eller journalistik.

Men det finns också ett mer formmedvetet intresse som visar sig i exempelvis essäpriser och tävlingar. Numera hänvisar man aktivt till essäformen inom akademin. I olika skrivövningar och examinationer anges genren som ideal för hur arbeten ska se ut. Det finns till och med forskarutbildningar där essän är ett explicit föreskrivet rättesnöre. Tidigare har avancerad essäistik emellanåt kritiserats hårt för att den inte lever upp till doktorsavhandlingens genrekrav. Men sådan kritik är i dag inte självklar i alla sammanhang.

Just den sistnämnda företeelsen väcker en fråga som inte belyses tillräckligt i Melbergs samling. Visserligen är det alltför lätt för en recensent av en källtextantologi att anmärka på urvalet. Hur man än gör finns det texter som måste lämnas utanför trots att de framstår som självskrivna, och Melbergs frikostiga axplock är på många sätt rimligt. Men jag vill ändå hävda att essäns komplexa relation till vetenskapen kunde ha uppmärksammats mer.

Essäistiken befinner sig alltid i rörelse mellan poler – gemenskap och ensamhet, självhävdelse och identitetsupplösning, formstränghet och formlöshet, dialog och monolog, närvaro och saknad, autenticitet och förställning. Dess plats är både torgets larm och tornets isolering, salongens samvaro och bibliotekets avskildhet. Men essän svävar dessutom obunden mellan kunskapsformer. Den närmar sig såväl konsten som vetenskapen utan att underordna sig någondera. Även om Melberg på flera ställen uppmärksammar den sistnämnda förbindelsen är han betydligt mer generös i sina reflexioner kring den förstnämnda. Förhållandet till konsten framstår som överordnat, både i urvalet och i kommentarerna.

Relationen till vetenskapen har framför allt diskuterats och gestaltats i den tyska traditionen, och där finns det onekligen inslag som man saknar i Essä. Georg Lukács inflytelserika ungdomstext om essäns väsen och form (1910) nämns visserligen i inledningen men hade också förtjänat en plats bland källtexterna. Från Lukács löper dessutom en tråd bakåt till romantiken och inte minst till kretsen av unga radikala intellektuella och konstnärer som var verksamma i Jena åren kring sekelskiftet 1800. När Friedrich Schlegel, Novalis och andra påbörjar experiment med den textform som kom att kallas det romantiska fragmentet väcker de frågor som länge hemsökt essän. Är det möjligt att finna en väg som leder förbi den etablerade konsten och vetenskapen? Kan ett förbehållslöst skrivsätt bära frukt i nya och djupare kunskaper? Det romantiska fragmentet aktualiserar samtalet mellan författare och läsare, likaså teman som traditionsbundenhet och nyskapande, tankeflykt och produktiv begränsning. Kort sagt hade exempelvis några av Schlegels Athenäum-fragment passat väl in i Melbergs Essä.

En annan tyskspråkig författare som lyser alltför starkt med sin frånvaro är Sigmund Freud. Essän är för Freud – som Horace Engdahl formulerar det i sin text – inte bara ett ”framställningssätt” utan ”själva forskningsredskapet”. Hos psykoanalysens fader blir det essäistiska skrivandet en strategi för att undvika tunnelseende och välsnitslade tankestigar. Freud återger inte endast resultatet av sina undersökningar, han iscensätter själva kunskapsprocessen och redovisar öppet sin självintrospektion. Därigenom förlänas de insikter han når en prägel av äkthet som inte hade varit möjlig utan den essäistiska impulsen. Samtidigt gör han sig sårbar för kritik – beskyllningar för ovetenskaplighet har ju ofta riktats mot Freud.

Temat om relationen mellan essän och vetenskapen löper också framåt. En närmast obligatorisk station att stanna vid är Adorno och hans text om ”Essän som form” (1958). I Melbergs volym står den infogad mellan Clement Greenberg och Hannah Arendt. Hos Adorno tydliggörs med särskild skärpa att essän befinner sig i konflikt med vetenskapen i positivistisk skepnad. Den äkta essäistiken har en alltigenom ovetenskaplig inställning eftersom den motsätter sig system och hierarkier. Snarare närmar den sig konsten. Adorno tar dock loven av alla naiva anspråk på äkthet och ursprunglighet. Visserligen finns det ett subjektivt moment i allt essäskrivande, men det oförmedlade uttrycket för författarens verkliga liv är inte möjligt.

Genom sådana resonemang anknyter ”Essän som form” till en gammal diskussion om essäns förhållande till erfarenheten. I det meningsutbytet finns det många som haft en annan uppfattning än den vi finner hos Adorno. Ett notabelt exempel som saknas i Melbergs urval är filosofen Vilém Flusser. Han var under några år på 1970- och 1980-talet en uppmärksammad och omskriven essäist i den tyskspråkiga världen. Förutom en lång rad essäer skrev han också flera texter om essäns väsen, varav den tidiga ”Essays” från 1967 är viktigast. Huvudtanken där är att essän möjliggör en unik uppriktighet och trogenhet mot den levda erfarenheten. Flusser ställer essän mot den akademiska avhandlingen och ser dessa två texttyper som ömsesidigt uteslutande. Avhandlingen disciplinerar och håller tillbaka, essän skänker frihet och naturlighet.

I Flussers senare produktion får relationen mellan text och erfarenhet en annan innebörd som har relevans för Melbergs antologi. Flusser menar nämligen att det essäistiska skrivsätt han själv odlar motsvarar de nya informationstekniska villkor vi lever under. I en värld dominerad av fotografi, radio, television och inte minst datorer måste också det skrivna ordet förändras. De nya medierna gör världen mer tillgänglig och människorna mer närvarande inför varandra. Men samtidigt framstår den också som oöverskådlig, kaotisk och evigt skiftande. Just essän implicerar enligt Flusser ett skrivsätt som förmår återge erfarenheten av en sådan värld. Genren motsätter sig falsk ordning och intellektuell disciplinering.

En tanke som Melberg själv för fram på flera ställen är att essän som vi känner den är knuten till den tryckta skriften. Det ligger säkert mycket i det påpekandet, och en essäns mediehistoria vore en angelägen forskningsuppgift. Redan hos Montaigne utgör biblioteket en grundförutsättning. Tillgången till och samtalet med föregångarna ur det förflutna är nödvändigt. När sedan bokmarknaden och tidskriftsväsendet växer fram under 1700-talet blir essän en allt viktigare genre för tankeutbyte i textform. Med sitt ofta resonerande tilltal och sin förmåga att direkt anropa läsaren blir essäistiken central på många håll.

När det offentliga rummet nu förändras eller kanske till och med försvinner under trycket av ny digital teknik finns det anledning att som Melberg ställa frågan om essäns eventuella slut. Är genren döende? Och kan Essä i så fall läsas som ett bokslut över det som varit? Det är inte otänkbart. Samtidigt har det länge funnits idéer om att ett förbehållslöst och oreglerat skrivsätt förmår att särskilt väl fånga erfarenheten av en värld dominerad av modern informationsteknik. Vilém Flusser är endast ett exempel. Före honom gav bland andra Marshall McLuhan uttryck för liknande tankar i både teori och praktik. När han i början av 1960-talet lät sitt genombrottsverk Gutenberggalaxen ta form i en kollageartad och essäistisk skrivstil motiverade han sitt val med att tv-ålderns inbrott omintetgjorde traditionell vetenskap. I förlängningen av McLuhans reso-nemang ligger slutsatsen att essän går en ljus framtid till mötes i en omgivning av bloggar, statusuppdateringar och friflödande kommunikation.

Ett mer pessimistiskt antagande är att essän åtminstone i sin ambitiösa form förblir ett marginalfenomen i den digitala tidsåldern. Trots det förnyade intresset finns det genrekrav som ständigt hotar att lägga sordin på entusiasmen. God essäistik förutsätter till exempel långsamhet, eftertanke och precision. En lyckosam essäförfattare måste ha en välutvecklad förmåga att lyssna och observera. Egensinne, ihärdighet och omsorg om detaljer hjälper också. Därför blir essän alltmer en främling på de kultursidor som övergått till nöjesrapportering. Den trivs dåligt i sällskap med andlig snabbmat och ogrundade, tvärsäkra åsikter. Essän har mycket svårt att göra sin röst hörd i det eviga nätbruset.

Bägge dessa scenarier har säkert fog för sig. Essän passar vår tid väl, samtidigt som den envist dröjer sig kvar utanför spisvärmen. Men hur det än blir med dess framtid är Arne Melbergs Essä ett gediget underlag för den fortsatta diskussionen.

Thomas Karlsohn är docent och lektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet