Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Historia
Kerstin Ekman
Då var allt levande och lustigt
Om Clas Bjerkander – Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland
Bonniers | 324 s | Isbn 9789100142834
Recensent: Kenneth Nyberg
Ett bortskymt 1700-talsliv fyllt av mening

Kerstin Ekmans berättelse om 1700-talsprästen Clas Bjerkander är ett äreminne över hans livslånga kärlek till Kinnekulle och naturens utforskning. Boken utgör ett empiriskt bidrag till periodens vetenskapshistoria, men framför allt är det en betraktelse över den linneanska naturalhistoriens meningsskapande kraft.

Clas Bjerkander föddes 1735 som Klas Jonsson, son till en arrendator under egendomen Dagsnäs vid Hornborgasjön, och fick möjlighet att studera vid katedralskolan i Skara. Efter ytterligare ett år av studier i Uppsala i slutet av 1750-talet, bland annat för Linné, återvände han till Västergötland där han skulle stanna resten av sitt liv som präst och naturforskare. En kort period arbetade han i båda dessa egenskaper för Carl Gustaf Tessin. Så småningom blev Bjerkander ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och flera andra lärda samfund samt prost i egen församling. Som sådan kunde han framleva sina sista år i relativ välmåga innan han dog, knappt sextio år gammal, sommaren 1795.

På många sätt måste denna livsbana, givet förutsättningarna, betraktas som en framgångssaga; det var inte unikt men trots allt ganska ovanligt att bondpojkar under 1700-talet avancerade så långt i ett annars strikt ståndssamhälle. När det skedde var det inte sällan, som i Bjerkanders fall, med hjälp av de fördelar som intresse och fallenhet för vetenskapligt arbete kunde ge. Detta är något Kerstin Ekman får fram väl i sin biografi över honom, liksom hur Vetenskapsakademien och andra lärda samfund var en av de få miljöer där personer från vitt skilda samhällsskikt kunde mötas på något som ens närmade sig jämlik fot.

Mot den bakgrunden kan det förefalla märkligt att själva utgångspunkten för Ekmans bok är en vilja att lyfta fram ett ”bortskymt” liv (en formulering hon lånat från Bjerkanders samtida Samuel Ödmann) och rädda det ur glömskan. I ett lokalt och samtida perspektiv hade han ju, särskilt under de sista åren, en tämligen framskjuten position i samhället. Men hans obemärkthet ska givetvis förstås i relation till Linné och de mer kända av dennes elever – särskilt de så kallade apostlarna som reste runt i avlägsna delar av världen – och alla de spaltmil som skrivits om dem genom åren. Om Bjerkander har knappt någon skrivit förrän nu, även om ”den linneanska lantprästen” som typ förekommer ofta i litteraturen om periodens vetenskapshistoria.

Bilden av den bortglömde, förbisedde Bjerkander kommer delvis också från honom själv. Några år före sin död skrev han litet ironiskt och med ett stänk av grämelse om sin vetenskapliga isolering ”i mörker och bland enbuskar”. Så ensam var han nu inte, åtminstone inte rent socialt, eftersom han umgicks ganska flitigt med traktens herrskap, särskilt sedan han blivit prost. Någonstans får man ändå känslan att hans kretsar långsamt krympte, vilket förstärktes i takt med att naturforskning av linneansk typ alltmer kom ur modet och Bjerkander med sina växtlistor och vädertabeller blev ifrånsprungen av tiden. Det är i det ljuset man ska se den redan citerade passage ur ett brev till KVA:s dåvarande sekreterare, varifrån också bokens titel är hämtad: ”Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linnaei tid, då var alt lefvande och lustigt, Linnaeus skref, Salvius tryckte, och Tessin köpte.”

Särskilt under 1770- och 80-talet var Bjerkander en mycket produktiv naturforskare, som sammanlagt fick dussintals uppsatser och kortare texter publicerade i KVA:s Handlingar, andra tidskrifter och olika dagstidningar. Hans naturvetenskapliga intressen var breda men huvudsakligen ägnade han sig åt studier av växter, insekter och väder, inte minst hur dessa påverkade varandra på sätt som närmade sig det vi i dag kallar växtgeografi och -ekologi. Hans viktigaste insatser rörde kännedomen om skadeinsekter på grödor, särskilt ”rotmaskar” (fluglarver av olika slag). Deras angrepp kunde leda till oerhört kostsamma förluster, varför denna gren av entomologin var en viktig (men lätt förbisedd) aspekt av den direkta ekonomiska nytta naturalhistoriska kunskaper kunde ha. Fenologi, alltså periodicitet i vädermönster eller växters blomning och utveckling, var ett annat vanligt tema i Bjerkanders forskningsarbete. Han arbetade gärna kvantitativt, räknade och mätte och gjorde långa års(tids)serier över olika observationer.

Boken är indelad i fyra större kronologisk-geografiska avdelningar – Bjärka och Skara, Uppsala, Kinnekulle och Grevbäck – där Ekman inom ramarna för var och en rör sig ganska fritt över tid och rum. Avsnittet om Kinnekulle utgör mer än hälften av texten medan det om Uppsala utgör ungefär en tiondel, vilket i sig är talande; om det fanns en röd tråd genom större delen av Bjerkanders liv både före och efter studierna för Linné, var det utforskandet av naturen på Kinnekulle med omgivningar. Det är därför ingen slump att boken tar sin början med hans avskedsoration i Skara katedralskola 1758 om detta berg och slutar med Ekmans eget besök där tvåhundrafemtio år senare. Volymen är vackert formgiven och generöst illustrerad i både färg och svartvitt, bland annat med ett antal växtfoton av författaren själv.

Ekman gör en poäng av att denna bok till skillnad från många av hennes tidigare inte är fiktiv utan ett försök att skildra något ”som verkligen hänt”, men den är kanske inte främst skriven för specialister på 1700-talets vetenskapshistoria utan riktar sig till en bredare publik. Visserligen är det tydligt att den bygger på omfattande studier i såväl efterlämnat källmaterial som lokalhistorisk litteratur och idé- och lärdomshistoriska verk, särskilt mer övergripande sådana, vilka förtecknas i slutet av boken. Några noter eller kapitelvisa referenser finns dock inte, inte heller direkta citat ges det hänvisningar för. Detta är synd, eftersom det trots ett uppenbarligen gediget empiriskt grundarbete minskar bokens användbarhet som forskningslitteratur. Samtidigt är det som sagt tveksamt om Ekman i första hand – eller ens alls – vill att den ska betraktas som sådan.

En utmaning i arbetet har varit att det särskilt för den första halvan av Bjerkanders liv inte finns särskilt många källor att tillgå. Även för perioden därefter, då brev- och dagboksmaterial flödar rikligare, är det ganska magert med underlag för att belysa hans tillvaro på ett mer personligt plan, eftersom det mesta kretsar kring hans vetenskapliga verksamhet. Särskilt för de tidigare åren får Ekman därför nöja sig med att beskriva de miljöer och villkor som omgav Bjerkander och resonera mer eller mindre välunderbyggt om hur han kan ha haft det och vad han kan ha tänkt. Hon väver dock samman de olika trådarna i berättelsen så skickligt att man som läsare knappt märker att bara några av dem faktiskt handlar om Bjerkander själv.

För den andra hälften av hans liv, det som präst i Holmestad och Grevbäck, finns det mer underlag och då kommer vi människan själv något närmare. Men materialet, även brev och dagböcker, handlar fortfarande mest om det trägna vetenskapliga arbetet som fortgick år efter år. Mycket av framställningen i dessa avsnitt bygger därför på närläsningar av KVA-uppsatser eller andra texter, där Ekman använder sin egen stora växtkännedom och flera år av strövtåg i Bjerkanders fotspår för att rekonstruera vad han arbetat med och var i landskapet han rört sig vid olika tider.

Medan människan Bjerkander på vissa sätt fortsätter att gäcka både författare och läsare, klarnar dock efter hand bilden av det liv som fylldes med mening genom detta outtröttliga insamlings-, observations- och skrivarbete. Det var, i Ekmans tolkning, denna till synes outsläckliga nyfikenhet på naturen som var Clas Bjerkander. Att det kunde bli en så stark drivkraft blir i sin tur mer begripligt genom de många inramande och utblickande avsnitt där 1700-talets samhälle och den linneanska naturalhistorien behandlas. Det som skapar mening i våra liv utgår ju nästan alltid från strävan efter erkännande från dem vi identifierar oss med eller ser upp till – i Bjerkanders fall en Linné, en Tessin eller en Wargentin (sekreterare i KVA).

Här finns sålunda avsnitt om både lantpräster och landsortsforskare – två av de kategorier Bjerkander kan föras till – om det svenska skolväsendet och studentlivet i Uppsala, och om nyttotänkandet och den linneanska vetenskapens politiska förgreningar. Ett mer allmänt, återkommande tema är den utsatthet som ofta präglade tillvaron för bönder och andra vanliga människor under 1700-talet, samtidigt som Ekman understryker att knappa omständigheter inte alltid var detsamma som ett torftigt liv. Här och var utövar hon också ett visst mått av stillsam samtidskritik, ger små nålstick mot vår tids kortsiktiga konsumtionssamhälle och oaktsamhet mot den natur vi alla är beroende av.

Allt detta avhandlas på ett inbjudande sätt och med en njutbar prosa som gör boken till god populärvetenskap i ordets allra bästa bemärkelse. Bilden av exempelvis Linné och hans insatser blir överlag ganska konventionell, men i gengäld betraktar Ekman inte Uppsala och Stockholm ”inifrån”, utan perspektivet präglas av Bjerkanders västgötska utsiktspunkter. Kanske bidrar det till att hon med all rätt lyfter fram Skara gymnasium som något av ett regionalt centrum för den svenska naturalhistoriska forskningen under 1700-talets senare del. Ett uttryck för det var att flera av Linnés mer framstående elever fått sin första skolning just i Skara: kemisten Torbern Bergman, botanisten Johan Peter Falck och den veterinärmedicinske pionjären Peter Hernquist, för att bara nämna några.

Redan på bokens första sidor, i en prolog med rubriken ”Om ömheten för de döda”, framgår det att en utgångspunkt för arbetet har varit en mycket positiv uppfattning om Bjerkander som person och en i vissa avseenden stark identifikation med honom och hans perspektiv. Ekman betonar genomgående hans kärlek till naturen, det plikttrogna slitet till vetenskapens fromma och hans allmänna anspråkslöshet. Det är i sig djupt sympatiskt och ger boken en ljus, hoppfull grundton som är en av dess stora förtjänster. Men en så tydlig förförståelse riskerar också leda till att vi förlorar viktiga nyanser i tolkningen av Bjerkander och hans drivkrafter. Exempelvis strävade han ganska målmedvetet efter att upprätta och behålla kontakten med inflytelserika personer och han manövrerade systematiskt för att påverka tillsättningsärenden han var inblandad i. Att så skedde ställer honom inte i ett sämre ljus, eftersom det var så det svenska 1700-talssamhället fungerade, men det visar att det är möjligt att förstå Bjerkander på ett delvis annorlunda sätt än Ekman gör.

Samtidigt kommer man inte ifrån att just denna konsekventa tolkningsram bidrar till att skapa ett osedvanligt sammanhållet kunskapsobjekt i en bok, som annars kunnat bli splittrad genom att den är så utpräglat mångbottnad. Den handlar på en och samma gång om en människa och hans kärlek till ett berg, om tillvarons villkor för hög och låg i 1700-talets Sverige, om allas vårt beroende av naturen och betydelsen av kunskap om den. Men mest av allt är det en bok om det som för Kerstin Ekman gör Clas Bjerkander så märkvärdig trots hans bortskymdhet: ”Han tycks vara det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?”

Kenneth Nyberg är docent i historia vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet