Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Filosofi & psykologi
Catharina Stenqvist & Eva Österberg & Marie Lindstedt Cronberg
Dygdernas renässans
Atlantis | 283 s | Isbn 9789173535960
Recensent: Erland Sellberg
Ett försök att visa dygdernas relevans i dag

Författarna i denna antologi har fått rätt fria tyglar, men det finns en genomgående ambition att föra samman belysningen av en dygds ursprung med frågan om dess relevans i dag. Att tala om dygdernas renässans förefaller dock mer uttrycka en önskan än vara en beskrivning av sakernas tillstånd.

Det offentliga samtalet rör ofta moraliska frågor; ty vad handlar i våra dagar inte om ämnen som rättigheter, rättvisa, plikter och skyldigheter? Ändå kan vi ha en ytterst motsägelsefull syn på begreppet moral och vi skyr sannolikt att bli betraktade som moraliserande. Men vad är egentligen moral och vad är inte?

Kommer vi in på dygdebegreppet är det naturligtvis uppenbart att det verkligen handlar om moral och till och med dess kärna. Begreppet dygd är däremot inte längre särskilt populärt. Vi är inte glada och stolta om någon kallar oss dygdiga. Ingen kallar kärleksfullt sin hustru ”en dygderik matrona” som var en vanlig fras förr.

Att vi numera ofta undviker att tala om dygd, hänger nog ihop med begreppets långa och slingriga historia. Det framgår med all tydlighet av den antologi som har fått titeln Dygdernas renässans med Eva Österberg, Marie Lindstedt Cronberg och Catharina Stenqvist som redaktörer. Det är i sammanhanget viktigt att det talas om flera dygder och inte dygd i singularis. I förordet hänvisas till bland andra Martha Nussbaum som i hög grad gjort sig känd för sin pragmatiska tolkning och användning av den aristoteliska etiken. Redaktörerna lyfter naturligtvis med all rätt upp den aristoteliska dygdeetiken som central för den efterföljande utvecklingen av moralfilosofin. Denna utgick direkt från studiet av människans beteende och den fick därmed en tilltalande inriktning på praktik och önskvärda mål.

Antikens romare utgick från ordet för man och skapade ett dygdebegrepp, virtus, som uteslutande anknöt till vad man uppfattade som typiska, manliga egenskaper. Från början avsågs endast fysiskt mod men senare inkluderades även innebörder som trofasthet och fromhet mot familjens gudar. I den grekiska kulturen hade man naturligtvis ett motsvarande ord men det hade sitt ursprung i ett ord med betydelsen ”god och skicklig” och kunde därför lättare omfatta också kvinnor.

För oss i dag är ordet dygd obrukbart inom moralområdet om det inte är fråga om sexualmoral. Däremot går det att tala om dygder i pluralis. Och boken avser verkligen heller inte en enda dygd, tvärtom är det fråga om en kavalkad av dygder som avhandlas på de knappa 300 sidorna. Här analyseras klassiska dygder som klokhet, mod och mildhet men också barmhärtighet, lydnad, kyskhet, ödmjukhet, nyfikenhet, lojalitet, tålamod och historia eller kanske snarare det omdöme man bör ha i användningen av historisk kunskap. Det är med andra ord en ganska brokig samling dygder. Alla författare har fått rätt fria tyglar att styra sin framställning dit han eller hon har velat. Därför finns betydande skillnader mellan bidragen, inte så mycket i omfång som i inriktning och perspektiv.

Det bör genast sägas att denna bok om dygderna spretar åt olika håll. Dygderna är av olika dignitet och relevans för nutiden. Redaktörerna är väl medvetna om detta och gör det passande nog till en dygd. Det finns uppenbarligen en ambition hos alla att faktiskt anknyta kunskapen om respektive dygds ursprung och historia till frågan om dess relevans för nutiden. Ingen essä är heller enbart en historisk och lärd betraktelse, om också detta perspektiv i vissa fall dominerar medan det spelar mindre roll i andra. Dygder som lydnad, kyskhet och ödmjukhet rör sig inom en tydlig kristen sfär och får naturligtvis därmed lättare en direkt anknytning till dagens kyrka eller vår tids religiösa synsätt.

Kan man då säga att vår tid bevittnar en renässans för dygder? Det är väl tveksamt, däremot finns onekligen ett ökat intresse för moralfrågor och kanske därmed för en del av de dygder boken innehåller. Det är nog mer en titel som uttrycker en önskan än en beskrivning av ett faktiskt tillstånd. I vissa av bidragen lyser denna förhoppning tydligare fram, medan den i andra finns endast diskret antydd eller saknas helt.

Några av artiklarna är i huvudsak idéhistoriska essäer, ofta läsvärda och en del också tankeväckande. Sven-Eric Liedmans betraktelse ägnas den roll klokhet har haft i det praktiska och politiska tänkandet alltifrån Aristoteles fram till nutid. Som Liedman framhåller är klokhet en dygd som är utpräglat situationsbunden och därför inte lätt att tämja och styra med entydiga regler. Den är förvisso heller inte riktigt detsamma som vishet; önskvärt vore väl dock att man både vore vis och klok. Elegant och snärtigt samlar Liedman ihop de historiska trådarna för att få fram ett användbart nystan. Hoppet från det förflutna till nutiden blir tämligen abrupt och vi hamnar omgående i frågan om dagens höga värdesättning av social kompetens. Liedman betonar att även om denna kan synas bära spår av klokhet är den ändå inte detta, åtminstone inte alltid. Det är ju en egenskap som innebär att anpassbarhet blir viktig och det vill Liedman förvisso inte acceptera som klokhet.

Bo Lindberg gav för några år sedan ut en bok om Seneca och den antika stoicismen och tar sig nu an frågan hur denna antika vishetslära såg på mildhet. Saken var hos antikens stoiker inte alldeles enkel. Dessa uppskattade inte alls vissa egenskaper som exempelvis medlidande utan ansåg allt sådant som i grunden meningslöst; det alstrade endast tårar och olycka. Därför kunde man egentligen heller inte uppmuntra mildhet människor emellan. Mildhet sågs i likhet med barmhärtighet som dygder vilka endast en högre rankad person kunde visa den underdånige och svage. Därmed kunde mildhet lätt av mottagaren uppfattas som nedsättande och föraktfull.

Här föreligger enligt Lindberg en väsentlig skillnad mot den kristna kulturen där medlidande och barmhärtighet tvärtom uppmuntrades som medmänskliga dygder. Men han påpekar också att denna kristna etik senare i den socialdemokratiska värlfärdsmodellen omvandlades till en betoning av jämlika rättigheter, där staten och inte individerna skulle hjälpa. Han avslutar sin uppsats med att påpeka en tendens att filosofiska och rationella argument i våra dagars moral förefaller vara mindre aktuella; i stället betonas känslan och engagemanget som fundament i etiken. Då blir också fokus på rättigheter och krav mindre viktigt; då lyfts kanhända mildhet och barmhärtighet upp igen som moraliska fundament. Kanske får vi - som Lindberg något vitsigt förutspår - i den postmoderna kulturen ett nytt revolutionärt slagord med parollen ”mildhet, jämlikhet och bräcklighet”!

Av annan karaktär och mer argumentativ är Eva Österbergs välskrivna essä om modet. Också hon tar emellertid avstamp i antiken och i synnerhet hos Aristoteles. Hos henne märker man tydligare hur den historiska bakgrunden integreras i frågan hur vi i dag borde kunna förhålla oss till denna dygd, som just därför behöver omformas. En stor del av framställningen upptas av Homeros och inte minst de grekiska tragödernas nyanseringar av dygden. Hos Österberg blir naturligtvis det romerska krigarmodet i sin renodlade form inte relevant för en generell etik, däremot det mod som såväl män som kvinnor, såväl soldater som andra visar i allehanda situationer. Hennes essä blir alltså en plädering för en dygdeetik i aristotelisk mening, alltså en som inte låter dygden avklädd stå i centrum, utan i stället bli bestämd av kontexten. I vissa fall kan den vara modig som i ett annat sammanhang är dumdristig. Därför blir exempelvis Antigone i så hög grad en god representant för dygden mod.

Den mest underfundiga av de historiska essäerna är Gunnar Brobergs om nyfikenhet. Den gör inte något svep bakåt till antiken; den fanns där men var okontroversiell. Först i en kristen kultur medförde denna dygd svårigheter. Redan berättelsen om Adam och Eva visar hur komplicerad synen på kunskap kunde vara. Hos Aristoteles var nyfikenhet något som i hög grad utmärkte människans natur och enligt honom var det verkligen frågan om en strävan efter vetande för dess egen skull. Så var det inte enbart för exempelvis Linné, men han ville också se nyfikenheten som ett viktigt steg till en dygderik insikt om Guds skapelse. Men han koxade allt för mycket enligt teologerna, som varnade honom för att ha hamnat farligt nära deras domäner. Återigen visade sig alltså nyfikenhet kunna leda fel. Men Broberg avslutar sin läsvärda essä med en reflexion över frågan om man därför egentligen bör räkna nyfikenhet till en dygd. Som han visat med flera exempel har den ju blivit betraktad som subversiv och farlig och alltför nyfikna människor uppfattas lätt som jobbiga. Brobergs eleganta lösning är att betrakta nyfikenheten snarare som en last eftersom den ytterst ju är lust, alltså lusten att få veta.

Lika lekfulla är inte de övriga och mer samtidsinriktade essäerna. Mohammad Fazlhashemi rör sig utanför den västerländska kulturen och avhandlar dygden barmhärtighet med en djupdykning direkt in i aktuell iransk politik. Men för att reda ut begreppets roll inom islam hamnar vi snart i en ganska lång - förvisso nyttig och intressant - utredning av den historiska bakgrunden. Vi får veta hur dagens situation beror på vad som hände för femhundra år sedan och vi får insikt i den roll de rättslärda har spelat och ännu spelar och inte minst hur de har använt barmhärtighetsdygden som ett argument i den politiska kampen.

Några av bidragen, exempelvis K. G. Hammars och Catharina Stenqvists, är tydliga i argumentationen. Hammar utreder lydnaden och berör hur svårhanterlig denna dygd egentligen är för många religioner och inte minst den kristna; av människan har förväntats en fullständig och absolut underkastelse under Gud. Är då detta en dygd som fortfarande har sitt berättigande? Inom kyrkan har lydnadskravet förvisso upprätthållits inte minst inom klosterkulturen, men Hammar påpekar också att reformationen i sig egentligen innebar ett lydnadsbrott, så vad gäller egentligen? Här är bilden motsägelsefull. De lutherska kyrkorna har länge ställt krav på absolut lydnad mot den världsliga överheten, inom den katolska formulerades 1870 dogmen om påvens ofelbarhet.

Men Hammar tycker sig se en tydlig öppning mot ett helt annat slag av lydnad, en lydnad mot samvetet. Han lyfter därför fram alla så kallade fredskyrkor som ett föredöme. Det är väl gott och väl men han glider undan den självklara motfrågan om ett samhälle i alla avseenden kan överlåta allt på individen och om inte, vem som avgör var gränsen går. Vems lydnad är den rätta? Vems samvete är bäst? Därom ger inte författaren besked utan han avrundar endast litet provokativt med orden: ”Ibland blir civil olydnad den dygd som kanske lydnaden aldrig varit.” Odygden blir dygd.

Stenqvists grepp om ämnet saknar inte historiska återblickar men leder rätt in i den dagsaktuella problematiken. Hon utgår ifrån en replik i boken Snabba cash och diskuterar hur ödmjukhet kan kallas smart och på vilket sätt. Hade hon varit idrottsintresserad hade hon haft fler exempel på det som hon kallar instrumentell ödmjukhet, alltså att man är eller vill ge sken av ödmjukhet för att lyckas uppnå något; i tävlingssammanhang rör det sig ofta om att minska pressen och därmed minska nervositeten. Men Stenqvist vill mot denna form av oäkta ödmjukhet lyfta fram en mer reell sådan, en som bottnar i självinsikt och självförtroende; enligt henne är den äkta ödmjuke en person som inte betraktar sig själv utifrån utan lever i balans.

Det är svårt att recensera och göra rättvisa åt en antologi av essäer med allehanda dygder, även om alla ju underordnas en tematik. En monografi hade tvingat fram en framställning med en helt annan systematik och koncentration. Det kan man naturligtvis inte begära i detta fall. Man måste acceptera upprepningar och ibland inriktningar som leder åt helt olika håll. Det är de enskilda essäerna som gör boken läsvärd och inte den sammanhållna bild dessa skänker. Men det är gott nog. De är mestadels både lärda och underhållande, ibland är de tankeväckande och inspirerande, ibland väcker de också lust till fördjupning.

Man kan naturligtvis inte komma ifrån att dygderna har olika relevans ur olika perspektiv. Generellt blir den första avdelningen med klassiska dygder mer relevant utifrån bokens titel. Ofta skänker förankringen i den antika filosofiska debatten klarhet åt dygden i dess moderna tappning. De medeltida eller i stort kristna dygderna blir ibland litet för mycket inlemmade i andra intressanta frågor, som den om den moderna svenska kyrkans utveckling.

Erland Sellberg är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet