Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Naturvetenskap & teknik
Lawrence M. Krauss
Ett universum ur ingenting
Varför det finns någonting snarare än ingenting
Fri tanke | 214 s | Isbn 9789186061548
Recensent: Maria Sundin
Ett ingenting som gör mycket väsen av sig

Med denna bok vill Lawrence M. Krauss sprida kunskap om hur naturvetenskapen i dag ser på universums uppkomst. Han är skicklig på att föra ut fysikens resultat till en större publik. En del saker kan låta egendomliga men han bygger sina resonemang på vetenskaplig grund. Men han vill också visa vilka konsekvenser vetenskapens rön får för religion och filosofi och det raljerande tonfall han då anlägger lär nog avskräcka en del läsare.

Astronomi är en mycket gammal vetenskap som utöver ämnen som fysik, matematik, kemi, geologi och biologi även är sammanlänkad med ämnen utanför naturvetenskapen såsom historia, filosofi, etnologi, konst, navigation, musik, politik och psykologi. Första tanken är kanske att detta framför allt gällde förr i tiden, då det krävdes astronomisk kunskap för att kunna navigera, myter illustrerades på stjärnhimlen eller en praktfull komet inte kunde fotograferas utan målades av. Men även i dag finns det starka kopplingar mellan den världsbild som växer fram inom astrofysiken och humaniora och samhällsvetenskap.

Lawrence M. Krauss bok Ett universum ur ingenting med undertiteln Varför det finns någonting snarare än ingenting är ett starkt försök att sprida naturvetenskaplig bildning om dagens syn på universum till allmänheten.

Om man skall beskriva universums historia är det vanligast att börja med Big Bang och sedan gå igenom universums utveckling fram till i dag och vidare in i framtiden. Ett alternativ är att börja med att beskriva dagens universum och gå bakåt i tiden mot Big Bang. Största delen av Krauss bok handlar om universums historia, men han beskriver den genom att berätta om de upptäckter som ledde fram till dagens världsbild. Detta upplägg fungerar bra och läsaren leds, via de frågor som forskare har ställts inför och de observationer som har gjorts, vidare till de svar som följer och svarens implikationer för universums byggnad och utveckling. I många fall leder svaren vidare till nya frågor.

För knappt 100 år sedan var modellen för universum statisk och man debatterade om vår galax Vintergatan var hela universum eller inte. Eftersom gravitationen i ett sådant universum borde få det att falla ihop införde Einstein en så kallad kosmologisk konstant som skulle motverka gravitationen. Snabbt följde nya observationer som visade att det fanns andra galaxer än Vintergatan och att många av dem dessutom rörde sig bort från oss. Universum var alltså inte statiskt. Genom denna upptäckt behövdes inte den kosmologiska konstanten, men intressant nog har den dykt upp igen i diskussionen.

Från upptäckten av att de flesta galaxerna rörde sig bort från oss, och dessutom med högre hastighet ju längre bort de fanns, drogs slutsatsen att universum håller på att expandera. Om universum expanderar inser man att det en gång i tiden måste ha varit mindre, kompaktare och att det fanns en början.

Nästa steg var att fundera över på vilket sätt universum expanderar. Krauss skildrar hur man försöker lära sig mer om expansionen genom att uppskatta massan i universum. En stor massa borde leda till att universums expansion avtar, rentav kollapsar. Alla uppskattningar av massan tydde dock länge på att den samlade massan av stjärnor och gas var alldeles för liten för att stoppa universums expansion. Men mätningar av rörelsemönster i galaxer visade att det fanns mer massa än den synliga. Andelen så kallad mörk materia verkade vara betydligt större än den ljusa.

Att förstå sig på universums beståndsdelar kräver mer än observationer av universum. För att studera materiens natur krävs samarbete med kvantfysik, partikelfysik och modellbygge inom teoretisk fysik. Krauss skildrar hur sökandet efter materiens uppbyggnad ledde till upptäckten av nya partiklar och insikten om att det kan uppstå extremt kortlivade partiklar och finnas energi i det vi kallar tomrum.

Vi har försökt spåra universums struktur långt tillbaka i tiden och hur denna struktur har utvecklats. Ett av de senaste årens Nobelpris gick till upptäckten av att universums expansion mot alla förväntningar verkade öka i stället för att minska. På sätt och vis kan man säga att Einsteins kosmologiska konstant, den som fungerar som omvänd gravitation, kanske trots allt finns.

Om de saker som våra observationer och teorier pekar mot just nu stämmer, kan man också beräkna vad som kommer att hända universum i framtiden. Krauss skildrar ett universum där galaxerna har drivit så långt isär att framtidens kosmologer skulle studera ett universum som påminner om våra tidigare föreställningar. Universum kommer att vara så glest att spåren av Big Bang och alla de miljarder galaxer som är synliga just nu är borta. Krauss menar att vi lever i en speciell tid just nu, då vårt universum fortfarande är relativt ungt, och då vi har en möjlighet att säga något om dess tillblivelse.

Bokens titel och underrubrik lyfter fram begreppet ingenting. Krauss redgör för hur ingenting kan betraktas och att det finns forskning som indikerar att ingenting skulle vara instabilt. Därmed skulle det alltså vara oundvikligt att någonting finns. Detta kan låta underligt, men många saker inom både relativitetsteori och kvantmekanik går emot det vi upplever i vardagen.

Krauss har uppenbarligen stor vana av att försöka föra ut fysiken och jag tycker att han lyckas mycket väl i den här boken. Han anstränger sig verkligen för att inte vara obegriplig. Trots det är det ingen lätt bok att läsa eftersom den för de flesta läsare antagligen är full av okända termer och resonemang. Om valet av språk är det första problemet med popularisering är omfånget nästa. Hur skall man göra för att inte berätta så mycket att det blir avskräckande, men inte för litet så att det blir intetsägande? För att fullständigt förstå varför vissa saker följer av varandra skulle boken egentligen behöva vara längre. Som helhet är den dock en ypperlig sammanställning och introduktion för den som vill orientera sig om den senaste tidens rön om universums uppkomst och utveckling. Men den kräver en koncentrerad läsare. I bästa fall fungerar den på det sätt som populärvetenskap bör göra – väcka mer intresse och sporra till vidare läsning.

Den största delen av boken handlar som sagt var om hur forskningen har lett oss fram till den världsbild vi har i dag. Inramningen till denna del utgörs av en diskussion om resultatens implikationer för religion, myter och termer som skapelse, någonting och ingenting. Det här är en debatt som många är intresserade av och som kan skapa mycket starka känslor.

Liksom Krauss tycker jag att det av många olika anledningar är viktigt att alla får ta del av vad vi vet om vårt universum. Mig veterligen har mänskligheten i alla tider och kulturer ställt sig frågor om världens ursprung och genom naturvetenskapen har vi lärt oss väldigt mycket. Ett exempel från just i dagarna (mars 2013) är att det kom ny information om att universums ålder antagligen är runt 13.8 miljarder år och inte 13.7 miljarder år. Att vi över huvud taget kan skaffa oss en uppfattning om detta och att noggrannheten ligger på den nivån tycker jag är en fantastisk bedrift av oss människor med vår kosmiskt sett korta kultur. Det finns många saker som vi inte känner till än och som vi kanske aldrig kan ta reda på, men det är värt att sprida det vi faktiskt känner till om vårt universum. Jag vänder mig dock något mot att Krauss emellanåt har ett tonfall som jag tror kan uppfattas som raljerande mot dem som har svårt att acceptera de nya rönen eller som uppfattar rönen som ett hot mot en religiös över­tygelse. Jag kan förstå hans frustration, men enligt min erfarenhet är det ytterligt svårt att vinna förtroende och intresse för det man vill säga om man inte behandlar folk respektfullt. Tyvärr tror jag att det kan avskräcka en del läsare, bland dem kanske många som skulle kunna finna innehållet både betydelsefullt, viktigt och tankeomvälvande.

För att exemplifiera från boken visar Krauss på konkreta frågeställningar som naturvetenskapen har ställt under historien och där vår kunskap bevisligen har ökat. Mot detta kontrasterar han till exempel att teologin inte har bidragit med någon ny kunskap under de 500 år som har gått sedan vetenskapens födelse. Han understryker också att ingen Gud är nödvändig för att förklara det vi ser av universums historia. Ytterligare ett resonemang hos honom handlar om nödvändigheten av att göra observationer, eftersom inget filosofiskt tänkande någonsin skulle kunna ha lett till den kunskap vi har om universum nu. Detta är några exempel på saker som har gjort boken omdebatterad och som kan tolkas som ett angrepp på teologi och filosofi. När mirakel inte längre är nödvändiga som förklaringar blir den religiösa tron mindre nödvändig, hävdar Krauss. Debatten har i bästa fall lett till att boken har blivit läst av en större publik. I värsta fall stöter dessa diskussioner bort läsare. Den rent naturvetenskapliga redogörelsen för vad vi vet om universum i dag hade i mitt tycke räckt för en riktigt bra bok. Om resultaten har implikationer för religion är det naturligtvis upp till dem som önskar att debattera det, men det ligger inte inom naturvetenskapen som sådan.

Sammanfattningsvis vill jag ändå säga att Krauss bok har ett viktigt och oerhört intressant innehåll. Att läsa den bör vara en utmärkt start för den som önskar öka sin kunskap och jag hoppas att den stimulerar till fortsatt bildning.

Maria Sundin är docent i teoretisk fysik och astrofysiker vid Institutionen för fysik vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet