Ett land i snabb förändring

Japan är inte ett homogent samhälle och den nationella samhörigheten skapades för hundra år sedan. En svensk antologi visar hur omvälvande förändringarna varit, inte minst de senaste tjugo åren.

Någon gång på 1980-talet kom den svenske politikern Staffan Burenstam-Linder till Tokyo för att få japanska företag att investera i ett tänkt centrum för japanstudier i Sverige. Lite frågande ställde jag mig som utrikeskorrespondent, i synnerhet som det föreslagna namnet, European Institute for Japanese Studies (EIJS), lät övermaga. Sverige som ett europeiskt centrum för japanstudier? Det var inte länge sedan jag själv hade tagit en fil.kand. i japanska med de sista muntliga tentorna för professor Seung-bog Cho i Uppsala. Ingen skugga ska falla på professor Cho, en eminent språkman, men däremot på den akademiska nivån på japanskstudier vid den tiden. Det verkade som ett långt steg till Burenstam-Linders uppdrag.

Men sedan 1992 finns EIJS vid Handelshögskolan i Stockholm. Dessutom har nu flera universitet, med Stockholm, Lund och Göteborg i spetsen, fullödig akademisk utbildning. Det forskas också om Japan vid centrumbildningar och andra institutioner. Östasiatiska museet bidrar med utställningar och bibliotek. Man kunde tänka sig att vid det här laget vet också en bred allmänhet i Sverige ganska mycket om Japan. Trots det kan jag av erfarenhet säga att schablonbilderna av Japan är lika vanliga som förr och att de grundläggande förändringarna på många områden där allt som oftast inte uppmärksammas.

Lika allvarligt på ett mera individuellt plan är att de studenter som tillbringar flera år med att koncentrerat studera Japan, både dess språk och andra aspekter av landet, har så få möjligheter att använda sina kunskaper. Under senare år har visserligen japanska blivit ett populärt ämne och långt ifrån alla som vill kommer in på studierna. Det är roligt med detta nya intresse för Japan, som har sin grund i populärkultur. På nära håll ser jag hur manga, anime och J-pop kan uppta en tonårings värld. Men hur länge det intresset varar och om det är en hållbar grund för en framtida yrkeskarriär är en helt annan fråga, speciellt som K(orea)-pop snabbt håller på att ersätta fascinationen för Japan, och Kina framstår som Framtiden.

Det fanns under en tid en vurm för så kallade områdesstudier på universiteten. Det innebar att man förutom ett visst språk studerade ett samhälle på djupet. I teorin skulle man med sådana kunskaper vara attraktiv för företag som var verksamma i landet i fråga, till exempel Japan. Så fungerade det inte. Ett svenskt företag i Japan hade mer nytta av en japan som kunde engelska och dessutom var helt integrerad i samhället på ett sätt som en svensk aldrig kan bli. Resultatet är att inte ens de som doktorerar i japanska studier kan ta en yrkeskarriär för given. En grupp unga japanologer från framför allt Göteborg grundade 2002 Nordic Association for the Study of Contemporary Japanese Society (NAJS) för att föra fram sin forskning och stimulera den tvärvetenskapligt, inte bara i Sverige utan i hela Norden.

Nu har en rad forskare med hemvist i NAJS samlat en del av sin kunskap i Japan nu. Strömningar och perspektiv, redigerad av Linus Hagström och Pia Moberg. Boken spänner brett – från familj, skola och religion till inrikes- och utrikespolitik och ekonomi. Det är alltså områden man kan förvänta sig i en bok ”om Japan”. Men det vore orättvist att stanna vid den kommentaren, för här finner man i de flesta avsnitt just den sortens forskning som visar hur Japan förändras, inte minst under de senaste omvälvande tjugo åren.

Varje kapitel inleds med en lite krystad sammanfattning på några rader, ungefär som presentationen av tv-program. Det tror jag inte hade behövts. Också titlarna vacklar mellan stringenta rubriker och mera tillkämpat lättsamma. Varje kapitel är också uppbyggt på samma sätt: problemformulering, historisk tillbakablick, nuläge och egen forskning samt slutord med litteraturförteckning. Det känns mera som en kursbok än den bok för allmänt intresserade som jag tror förlaget tänker sig.

Men detta är småsaker. Det intressanta är förstås texterna. Efter inledningskapitlet hamnar man omedelbart i Carl Cassegårds och Martin Nordeborgs eminent spännande analys av ”Skapandet av Japan och det japanska: nationalism och minoriteter”. Det hör ju till de allmänt godtagna men felaktiga uppfattningarna att Japan är ett homogent land. I själva verket finns här sedan urminnes tider både olika etniska och kulturella grupper. Det började redan i forntiden då den första befolkningen under Jomontiden (cirka 18000–ca 500 före vår tideräkning) trängdes undan och i viss mån blandades med invandrare, först troligen från Korea­halvön, senare från både Korea och Kina. I våra tider lever ainufolket kvar och de diskriminerade burakumin, som inte alls skiljer sig från andra japaner men närmast betraktas som en lägre kast. En stor grupp koreaner tvångsrekryterades eller emigrerade till Japan medan Korea var japansk koloni 1910–1945 och många lever med efterföljande generationer där. Dessutom har en del ättlingar till japaner som utvandrade till Sydamerika återvänt.

Men det som vi i dag missriktat uppfattar som en stark samhörighet bland japaner är i själva verket bara drygt hundra år gammal. Efter samurajväldets avskaffande under Meijitiden lades stora ansträngningar ner på att bygga upp en japansk nationalitetskänsla. Innan dess hade både geografi och politik gjort att man i första hand identifierade sig med en trakt eller ett autonomt område, styrt av en daimyo, länsherre. Nationalism blev en del av det moderna som Meijitidens ledare ville införa när de förkastade det tidigare systemet och dess traditioner. Moderniseringen var avsedd att leda till att Japan blev respekterat i internationella sammanhang, som en stat likvärdig de framstående västerländska.

Japans snabba modernisering överraskade världen, bland annat därför att Japan som första asiatiska nation besegrade en västerländsk stormakt i rysk-japanska kriget 1904–05. Med ett fascinerande lappkast förklarades dessa framgångar med att Japans traditioner var grunden för Japans modernism och denna modernism var inte västerländsk utan en helt egen sort. Moderniteten i sig hade blivit japansk. Japan såg sig som ett föregångsland i skapandet av en ny värld. Den skulle utvidgas till att omfatta hela Asien i form av panasianismen under 30- och början av 40-talet. Efter nederlaget i andra världskriget koncentrerade man sig på ekonomisk modernism, men också den sades ha sina grunder i japansk tradition, både i de starka banden inom familj och klan som överfördes till företagen, och i idoghet, arbetsamhet och uppfinningsrikedom. Till och med postmodernismen fick japanska förtecken i Japan, för vad var väl mera japanskt än det fragmentariska, det ofullbordade, det subjektslösa – allt fanns i japansk tradition och var inte uppfunnet i Väst.

Frågan om vad Japan som nation är i dag återkommer i flera av kapitlen i samband med diskussionen om ”ett normalt” land. Uttrycket myntades av den konservative, stridbara politikern Ichiro Ozawa. Det har framför allt använts av högerpolitiker i samband med frågan om Japans försvar och dess position internationellt. Den japanska grundlagen, som på ett avgörande sätt formulerades av den amerikanska ockupationsmakten efter andra världskriget, hindrar i den berömda paragraf 9 Japan från att någonsin föra angreppskrig. Linus Hagström reder i ”Att normalisera ett land: Japansk utrikes- och säkerhetspolitik” ut begreppet som onekligen kan tolkas på olika sätt. I något avseende omfattar ”normalisering” den militära kapaciteten, vare sig man talar om att delta med soldater i FN-aktioner eller att inneha egna kärnvapen.

Diskussionen om en eventuell revidering av paragraf 9 har gått i vågor i många år. Många konservativa politiker uppfattar den som en black om foten, en del därför att den utgör ett kvarvarande diktat från USA:s sida för att hindra Japan från att någonsin mer föra angreppskrig, en del för att de definierar ett ”normalt” land med rätten att själv bestämma över hela sin politik. Ett uttryck för hur tiderna förändras är att USA gärna skulle se att paragraf 9 förändras, för som det nu är skyddas Japan av USA:s ”kärnvapenparaply” och amerikanska baser. Det gör att Japan ­ibland anklagas för att åka snålskjuts på USA för sina verkliga militära kostnader.

Det finns å andra sidan en bred skara medborgare som kämpar intensivt mot en revidering av paragraf 9. En del gör det därför att de verkligen är pacifister, andra för att de är stolta över att Japan har blivit vad de ser som en ny sorts stormakt, vars makt är grundad enkom på dess starka ekonomiska utveckling. Hagström visar på att hela denna utdragna och ibland hätska diskussion om paragraf 9:s vara och icke-vara kan komma att rinna ut i sanden på vad jag vill kalla ett typiskt japanskt vis: man ignorerar den helt enkelt. Hagström understryker att en sådan lösning redan är på väg genom att man i stället för att omformulera paragraf 9 i stället tänjer på dess innehåll, som man redan gör, bland annat genom att kalla den numera mycket starka armén för Självförsvarsstyrkorna och genom att tillåta japansk militär att delta i FN-aktioner (även om de fortfarande inte är stridande).

Flera kapitel ägnas åt samhällsfrågor och det faktum att japanerna har förlorat tilltron till systemet. Det gäller till exempel unga kvinnor, som inte längre ställer upp på det som Staffan Appelgren kallar en ”normativ femininitet”, kort sagt att gifta sig, bli ”professionell” hemmafru och uppfostra barn. Det yttrar sig inte i demonstrationer för till exempel bättre dagis eller kortare arbetstid utan i vägran att gifta sig och skaffa barn. Ett annat fenomen som återkommer är furita, ”freeter”. Ordet är en typisk japansk nybildning och kan härledas från engelskans free och tyskans Arbeiter. Det betecknade på det expansiva 1980-talet något spännande och djärvt, nämligen en motsats till sarariman, mannens vanliga tillvaro som lönearbetare. En furita lämnade den inrutade tillvaron och tog jobb lite här och var som det föll sig in. Men Carl Cassegård, som också är sociolog med en doktorsgrad från ett av Japans mest renommerade lärosäten, Kyotouniversitet, visar hur furita i stället har blivit en beteckning på flexibel och billig arbetskraft. I dagens Japan kan de anställda inte längre förlita sig på livstidsanställningar med tillhörande social trygghet. De som står utanför det systemet – dit hör också äldre daglönare, deltidsarbetande hemmafruar och arbetare på bemanningsföretag – har fått en ny japansk beteckning, som Cassegård försvenskar till prekariatet. Det är alltså de som för en ”precarious existence”, en osäker tillvaro. En ny klass av fattiga och hemlösa har växt fram där tidigare mer än 90 procent av japanerna ansåg sig tillhöra medelklassen.

Med denna osäkra tillvaro har en ny sorts samhällsengagemang växt fram. Historiskt sett har Japan haft starka och våldsamma proteströrelser. Nu saknas tilltro till de gamla säkerhetsnäten, inklusive facket. I gengäld har antalet frivilligorganisationer som hjälper de drabbade i samhället ökat. Men det finns också helt nya protestformer som är radikalare och mera spektakulära med bland annat gatuteater och ravekonserter. Denna ”prekariatrörelse” lockar människor från många olika grupper på ett sätt som inte har varit vanligt i det japanska samhället, där man lätt blir fast i en viss miljö, vare sig det gäller en arbetsplats eller till exempel en ikebanaskola under en enväldig ledare. Denna rörelse innebär en radikal kritik av det vanliga samhället, där man också finner egna lösningar på akuta samhällsproblem, som till exempel upprättandet av en ”Bemanningsarbetsby” med hjälp till hemlösa eller bildandet av små fackföreningar. I någon liten mån har staten reagerat positivt, bland annat genom NPO-lagen 1997 som gjorde det lättare för frivilligorganisationer att få status som juridisk person.

Längtan efter förändring speglas också i de andra kapitlen, även om Jørn Borup i ”Zen och konsten att festa med gudar: japansk(a) religion(er) i samtiden” i mitt tycke bortser från att längtan också innefattar ett omdebatterat sökande efter en annan mening med tillvaron än konsumtion, manifesterad i de många ”nya” religionerna. Borup verkar huvudsakligen se japansk religion ur ett krasst ekonomiskt marknadsföringsperspektiv.

Sammanfattningsvis är alltså Japan nu både ett gott mått på vad japanforskning i Sverige ägnar sig åt och på grundläggande strömningar i det japanska samhället.